Hej på er 🌻

Jag (Stina) har fått äran av Lizette att gästblogga. Vi två har aldrig träffats i verkliga livet, men känns ändå som om vi känner varandra på något vis. Det kan vara våra lite lika sidor i stil, klädsel och inredning - samt att vi haft kontakt via sociala medier i några år nu.

Jag är väldigt rostig på att blogga, det var flera år sedan jag stängde ner min egen så håll tillgodo.

En del av er kanske känner igen mina bilder och mig från min Instagram @stinajss. Om inte så kommer nog mina bilder nedan tala lite för hur jag är: blomsterfrälst, färgglad, klänningsbärande mamma som dras till det bohemiska. Älskar att resa och när mina barn (en i magen just nu och min snart 2 åring) är större så ska vi visa dem världen. Tills dess bygger vi upp vårt hem från grunden. Nybyggd villa, men försöker finna det personliga i inredningen och det måste ta tid. Möbler med historia och slitningar faller mig i smaken, jag vill även att mina barn ska kunna njuta utan att tänka "ajabaja vita soffan".

I vårt hem finner man en hel drös med kuddar i mönster och färger, så enkelt att byta känsla i rum med endast textil till hjälp.
Jag drömmer om stora maffiga turkosa skåp och tror mig en dag kunna finna dem, om inte så får jag nog skapa dem. Hur som haver, nu är ju sommaren här, vi är mest ute, hemmet faller lite i dammtussar, men vi lever och njuter. Det viktigaste. Därför bjuder jag här på lite bilder från dagar då mitt hem var lite mer tipptopp städat. Och kom ihåg, detta är ett hem under uppbyggnad, inget ser ut som dagen innan här.

Faller bilderna er i smaken så får ni gärna spana in på min Instagram . Önskar er en blomstrande sommar 🌺

Pussar o kramar / Stina

Idag är det dags för en (för mig) ganska nyfunnen tjej att gästa min blogg med sin livsstil som handlar om eko och miljö. Nåt som jag verkligen ser upp till och försöker bli bättre på. Såklart är vi bohemer båda två 🌸 Ge henne en varm och välkomnande applåd här idag!

Hallå alla fina dearlizette läsare♥

Det här kommer bli ett litet gästinlägg från mig Jennie som även kallas för odd.eco på sociala medier. Om man skulle förklara mig kort och lättsamt skulle det nog bli en hållbar rock bohem. Jag har en stark kärlek för natur&djur och lever för dagen. Planera mitt liv har aldrig riktigt gått och det är oftast impulser som sker därav bohem livsstilen. 2013 beslutade jag mig helt för att leva och influera till en mer hållbar livsstil, det var faktiskt när jag bodde i USA som det växte fram och mitt konto odd.eco skapades (innan dess kallade jag mig för Jsjolin).

Jag driver ett eko kafé/butik just nu och studerar något som kallas resilient entreprenörskap vid sidan av. 27 augusti flyttar jag tillbaka till Los Angeles (bodde där 2013 och pluggade interior/architecture) och den här gången ska jag studera business management.

Min lilla butik/kafé har jag haft hand om sen i höstas, jag hade tänkt driva det fram tills nu och sen gå vidare till andra projekt (många som tycker att jag är mysko som gör såhär, men det är helt enkelt jag). Och det har varit enbart jag som drivit runt den här verksamheten, den enda hjälp jag har fått är min redovisare FÖR PUH vad moms, deklarationer, bokslut inte är kul. Mitt fokus har varit att inspirera till att äta ekologiskt, värna om vår natur, jag har haft workshops i rawfood bakelser, föreläsningar kring plaster, yoga pass och en massa annat härligt.

Jag älskar inredning och då undviker jag att köpa ny inredning in i det sista såvida det inte är hållbart producerat. Nästan hela min lägenhet är från diverse loppisar, mormor, farmor, mamma eller hållbara företag som producerar schysst inredning. Jag kan se inredningsdetaljer ute på vägarna, tex om det ligger en uppbruten bit av asfalt eller betong? Då går jag igång på det och tänker vilket fint ljusfat eller uppläggnings tallrik? Jag kan se charmen i allt. Man kan använda maten som inredning, odla ärter i fönstret eller chiagroddar på ett vackert gammalt fat.

Varför kallar jag mig själv för bohem? Jag har alltid levt på det sättet, jag vet aldrig vart livet ska ta mig och jag vill inte heller veta. Det som händer det händer, för många kan det verka själviskt men för mig är det en självklarhet att jag tar mig ditt jag känner för stunden. Jag är ingen fast person, jag har inte allt utplanerat även fast jag har trott det förr. Det är nu närmre 30 som jag har insett vad som egentligen får mig att må bra och det är att bara vandra ditt jag vill. Jobba och pengar är inte allt, det är minnena jag vill ha. Jag vill inte minnas ett liv präglat av att tjäna pengar och sen gå i pension. Jag vill kunna sitta och berätta för mina barnbarn hur deras mormor/farmor var eller sysslade med på yngre dar.

Mitt senaste projekt är något som jag kallar för skräponader! Fint ord va? Det borde bannemig komma med i alla lexikon och då ska det stå för "plocka skräp på promenaden". Så kääära vänner, ut på promenad och plocka skräp! Släng sen upp massvis med bilder och hashtagga järnet av #skräponad så kommer våra älskade djur överleva och naturen må så mycket bättre.

Jag vet inte riktigt vad mer som kan nämnas men skulle ni vilja veta något mer så kan vi säkert slänga in ett inlägg antingen här hos Lizette eller hos mig ♥

Nu är det dags att avslöja min hemlighet, vad som kommer bli en ny serie här i bloggen: gästbloggare! Jag har frågat andra personer som jag tycker är otroligt inspirerande om de vill skriva här hos mig om något som ligger dem varmt om hjärtat. Kul va? 💎 Först ut är Warginna. Min "twinnie" i norr som jag kallar henne. (Japp, alla bilder i inlägget är på henne trots att till och med min egen pojkvän tycker det ser ut som jag haha!)

Hej alla Lizettes läsare! Så himla kul att få gästblogga här. Jag och Lizette har varit sociala medie-polare i några år, men aldrig träffats. Knäppt va? Ändå tycker vi att vi har mycket gemensamt. Både livserfarenheter, stil, vi är båda loppisnördar och Spell-fantaster. Och riktiga bohemer. Och idag tänkte jag skriva lite om det. Om att leva ett bohemiskt, friare liv som kanske går mot normerna. Om det som kallas för downshifting.

Vem är jag då? Jag heter Sanne Izabelle Brännström. Jag kommer från en liten by precis på finska gränsen i Tornedalen. I hela mitt liv har jag bott i Norrbotten, men i och med att min sambo är en elitsatsande hockeyspelare så har vi, och lär vi ännu, flyttat runt lite. Just nu är vi bosatta i Dalarna tillsammans med våra aktiva hundar Iwa och Izla.

Många kanske tycker att det låter lite jobbigt, att inte veta var man hamnar härnäst, men jag ser det som olika livskapitel. Det är rätt skönt att ännu inte behöva vara platsbunden. Att veta att vi inte har nåt som håller oss kvar någonstans om vi vill testa vingarna och flyga vidare. Varje ny plats vi hamnar på innebär ny natur att upptäcka, nya vänner och bekantskaper och framför allt nya erfarenheter.

Förra året tog jag steget att starta eget företag. Dels som frilansande fotograf, men också som naturturismutvecklare i Re-Wild tillsammans med min bästa vän och kollega Therese.Men just nu studerar jag först och främst. Jag läser Digital Design, helt på distans. En utbildning jag valt för att investera i mig själv, mitt skapande och så givetvis företagandet.

Att starta företag var en dröm som blev sann för både mig och Therese. Det är ett långsiktigt satsande vi vill kunna försörja oss på helt och hållet i framtiden. Vi har inga planer på att bli miljonärer eller tjäna massor med pengar, vi vill bara få det att gå runt utan att behöva jobba ihjäl oss. Det får oss att må bra att göra något vi brinner för.Vi diskuterade häromdagen kring just det, att göra saker som får en att må bra. Och hon sa något som verkligen fastnade i mitt minne. Såhär sa hon: "Det spelar ingen roll om man vet vad som får en att må bra, om man ändå inte gör de sakerna". Och visst är det så jäkla sant? Alltför ofta prioriterar vi bort det, för att vi tänker att annat är viktigare. För mycket jobb, måsten, ja allt vad det nu kan tänkas vara.Jag tror inte att livet ska behöva vara så. Trivs man med att ha det så, så okej. Men är det verkligen hållbart för själen att jobba så mycket att man knappt hinner med någon fritid? Vad är i slutändan mer värdefullt? Jag tror nog att många känner tvärtom, att de önskar något mer (och det som de verkligen önskar är mindre) Alla är inte skapta för ett ”vanligt” 8-16-jobb livet ut. Alla vill inte ha det så. Och jag tycker inte att man ska behöva tränga in sig i den normativa lilla boxen, om det inte känns rätt i hjärtat. För hjärtats vilja är något vi borde lära oss att följa lite oftare, lite mer och lite bättre.

Jag vill ha utrymme för soluppgångar i mitt liv. Sega morgnar med för många koppar kaffe. Fina dagar ute i skogen med sprakande eldar och tid för att vara uppe hela nätter för att jaga norrsken. Jag vill ha tid för att måla, fota (för min egen skull), tid för mysstunder med hundarna och kvalitetstid med min kärlek. För mig är frihet att själv ha makten att välja. Att välja det som får en att må bra.

Många kallar det för ”downshifting”. Och det är först på senare tid jag har insett att jag nog faktiskt tillhör den kategorin. Jag har valt att leva ett friare liv i och med att jag värderar tid mer än pengar. För inga pengar i världen kan köpa lycka. Och lycka finner jag i balansgången mellan att arbeta med något jag älskar, men inte för mycket, och att hinna med allt i livet som får mitt hjärta att rusa.

Downshifting handlar också om att välja bort. Att välja bort överkonsumtion. Välja bort saker och ting som ger oss dålig energi. Det kan handla om relationer och bekantskaper, till vanor och rutiner.

Även här har jag försökt tänka till. Jag köper ytterst sällan nytt, utan prioriterar alltid second hand i första hand. Jag försöker omge mig med människor som fyller mig med positiv energi och rensar bland de som sprider dålig sådan. Downshifting handlar trots allt om aktiva val.

Jag vill inte komma med pekpinnar till någon. Tvärtom. Min önskan är att fler, som känner som jag, ska våga öppna upp sina ögon för ett annorlunda levnadssätt i syfte att prioritera sig själv och ett mer hållbart liv på alla sätt och viss.Det kan ske med små steg i taget. Små, medvetna val kan göra underverk i det långa loppet.Många bäckar små, som poeterna säger. Livet är till för att levas, och vad leva innebär för dig är upp till dig att avgöra. Kom ihåg det.

Vill ni läsa mer om mig och mitt liv så följ mig på bloggen Warginna .

Tack för ordet och kärlek till er alla!