När jag var som sjukast (mest deprimerad och hade så mycket panikångest att jag bara kunde vara hemma i vår lägenhet) var min enda önskan att skaffa hund. Men vi bodde verkligen litet och det var bara inte rätt tillfälle ändå. Men jag fick ju i julklapp av min älskling att jag skulle få åka och gosa med valpar på en kennel, som lite terapi i allla fall. Det var ju magiskt! Den stunden hade jag ingen ångest alls utan bara njöt av att omgärdas av små vita fluffbollar på golden-kenneln Sunny Delight's utanför Halmstad. Ägarinnan Åsa var supertrevlig och vi klickade så bra att vi fick återkomma för att hälsa på även om vi inte skulle köpa valp eller så.

Jag har själv haft hund innan och är även uppväxt med pappas jakthundar (ibland flera) så jag vet vad det innebär och gillar verkligen livet med hund! Några år senare så började vi på riktigt kika på olika raser, vi hade ju flyttat till större lägenhet och jag mådde bättre och kände att jag hade energi till att ta hand om en annan individ. Sambon ville helst ha en stor hund som han kunde brottas med, medan jag en mer behändig storlek som inte tar över ett helt rum/hela bilen osv haha!

Utseendet - att vi skulle tycka den var fin - var såklart lika viktigt som dess egenskaper. Efter att ha googlat massor, så stod vi mellan eurasier, berner sennen, cocker spaniel och golden retriever. Min hund som jag hade ägt innan var en golden, och jag tänkte först att det var "tråkigt" att ha samma ras igen för det finns så många andra härliga också, men jag älskar ju hur fina dem är! Sambon tyckte berner sennen eller golden för att de var tillräckligt stora att kunna brottas med, jag var inne på cocker spaniel pga den mer lagom storleken hehe!

Men så var jag av en slump inne på Sunny Delight's hemsida för att kika om hon kanske fått en ny kull vi kunde få komma och gosa med och såg då att hon sökte fodervärdar till fler av sina vuxna hundar som var i avel på kenneln. Vi hörde då av oss och bad henne berätta mer om hur fodervärd funkar och det tyckte vi lät helt optimalt för oss. För hur söta valpar än är, så kände jag mig osäker på att uppfostra en hund "rätt" och även få en individ som passade vårt liv. Med en vuxen hund skulle vi veta vad vi fick på ett annat sätt och när vi var på kenneln och träffade 6 olika hundar så kände vi direkt att Quinn kändes bäst. Vi hade hem honom på prov en helg och det gick helt smärtfritt och vi blev mer och mer övertygade att han var rätt hund för oss. Men vi ville inte ta "första bästa" utan testade en tik också, men hon var alldeles för rädd för att bo i stan med oss med alla ljud och intryck som tydligt stressade henne. Så vi bestämde oss - Quinn skulle det bli! Han flyttade sen hem till oss vid lucia 2019 och vi har inte ångrat oss en sekund sen dess. Han är verkligen den perfekta hunden för oss.

Han är lugn, orädd, lite sävlig, inte särskilt intresserad av andra hundar utan hänger hellre med människorna så han kan få kel. Han lägger sig ner direkt, helt oblygt inför alla, för han vill bli klappad haha! Han fäller massor av vita hår i hela vårt hem så att vi måste dammsuga två gånger i veckan (minst) numera. Han får aldrig vara i soffan eller sängen men han försöker inte ens joina oss där faktiskt. Han skulle bara tycka det var för varmt där dessutom. Han ligger helst på det svala parkettgolvet. Han är för stor för att vara uppe i möbler tycker vi för han är en väldigt grov hane (om man ser till rasens mått).
Han älskar gurka och rå blodpudding, men har en ostadig mage stackarn. Han lyssnar inte jättebra utan godis, men han lunkar mest så att han drar ifrån oss är typ otänkbart. Alla som träffar honom faller för hans mjuka sätt och snälla ögon. Han har inte det minsta ont i sig och har aldrig ens markerat mot en annan hund oavsett om den är väldigt på. När han är runt barn så är han väldigt försiktig och blir det för stojigt så går han bara och lägger sig en bit bort på behörigt avstånd. Så duktig! Vår gosiga isbjörn!
Det enda han inte gillar är flaxiga flaggor och att åka bil. Fy som han hatar att åka bil, han börjar streta emot på flera meters avstånd till bilen.... Sen älskar han att hämta våra skor/strumpor/tofflor och han lägger dem mitt på golvet så fort en av oss går hemifrån haha! Han har bitit sönder några skor dock, men nån strumpa har allt fått slängas.

Medan du läser detta är vi på valpträff med Quinn's 4 valpar som han fick innan sommaren på sin hemmakennel och som alla bor här i Halmstad med omnejd. Ååååhhhh så mysigt det ska bli att gosa med de små vildarna och se om nån av dem är lik sin far!

Ha en fin höstsöndag!

Note:
Eftersom han fortfarande tillhör kenneln även om han bor hos oss, så har vi ett fodervärdsavtal. När han har gett kenneln 6 kullar med valpar, eller det har gått 3 år, så skrivs han över på oss. Men redan första året nu så har han haft 3 kullar faktiskt, han är poppis som avelshane då han är champion både i Danmark och Sverige.
Men vi råder alla som funderar på hund att kika på att bli fodervärd, för det finns en massa hundar som behöver få nya hem på det sättet. Har du inte möjlighet till att ha en valp eller kunskapen att "jobba" med en rescue dog så kan det vara det ultimata sättet att skaffa hund (och du vet vad du får kan man säga).

Äntligen har jag satt ihop ett inlägg om beauty, det var ju hundra år sen! Jag älskar ju smink men jag är en budget-junkie och är inte den som vill lägga hur mycket pengar som helst på just det. Jag håller mig till mina favoriter år ut och år in faktistk, samt jobbar på att göra slut på det smink jag har - vilket kan ge väldigt spännande looks!

Det är faktiskt ett annat tips från mig - våga blanda, testa färger du inte gillar, experimentera med det du har! För visst är det onödigt (och tråkigt!) att slänga en palett där två av fyra färger aldrig använts? Eller ett läppstift som har en lite udda nyans? Jag röstar för att vi vågar utmana vår comfort zone lite mer med smink för att faktiskt minska soporna! Blanda färger (tex två läppstift), testa produkter på nya områden (kan den bruna ögonskuggan passa bättre till ögonbrynen än på ögonen?) osv osv.

MEN, åter till dem prisvärda produkter jag tänkte skriva om. Dessa är mina budgettips - som ofta går att köpa på även ICA Maxi (perfekt om du samlar bonus där hehe!).

Lumene / Depend / Real Techniques / NYX PROFESSIONAL MAKEUP / Lumene / IsaDora / NYX PROFESSIONAL MAKEUP / Depend

Alltså, bli inte rädda nu, men jo min lista på de kändisar jag haft en crush på är rätt annorlunda haha! Jag ser en trend av äldre män, såna som inte alls är vanliga, speciellt inte i den åldern när jag fick en crush på dem. Herregud, börjar nästan tveka på om denna listan är så bra att publicera ändå?

När började man ha kändiscrushar ens? Känns som jag var väldigt ung? Well först ut för mig var någon så otippad som....

Tommy i Arvingarna. Kommer ihåg när dem vann Mello 1993 med Eloise (för övrigt min hat-låt, alla deras andra låtar är bättre än just den!! Blä!) men då hade inte förälskelsen börjat riktigt ännu, den växte fram efter det. Vi var på semester på Öland och det var dans på en loge och jag fick följa med mamma dit för att se Arvingarna spela, sen var jag såld. Tommy var den sötaste killen som 8-åriga Lizette hade sett och han spelade trummor och var så cool! Hrm, ganska mycket äldre med haha! Vet att jag fick köpa nåt sånt där idol-vykort med honom på och ojojoj det var värdefullt i mitt flickrum!

Sen kom Michael Flatley, han som skapade Lord of the Dance (ni vet den irländska steppande dansgruppen?). Hahahahaha jag var sååå såld på honom när jag var runt 12 år, tyckte han var så otroligt snygg och hade en stor inramad plansch med honom på väggen hemma i flickrummet. Jag tjatade till mig att köpa den när jag var med mamma på en show med Lord of the Dance på Scandinavium. Sen trillade tavlan tyvärr ner från väggen så glaset sprack (kanske borde sett det som ett tecken på att lägga ner intresset för honom haha?!).

Ja, herregud.... så började alltså min bana med kändisförälskelser i unga år! Vem var jag egentligen som flicka kan man ju undra?!

Nästa crush var.... Alice Cooper när jag gick i gymnasiet. Då började jag lyssna på hårdrock och gick även på min första rockkonsert med honom i samma veva. 2005 på Lisebergshallen. Minns att jag var typ gråtfärdig för att jag inte var i tjugoårsåldern under 80-talet och levde i Los Angeles, då hade han ju varit mer tillgänglig. Mitt första minne av honom är dock när vi fick VH1 på tvn hemma och Poison-musikvideon gick där ofta, det måste varit några år tidigare redan, men såååå snygg och spännande han verkade (och låten var ju asbra också!).

Är du osäker på min smak när det gäller kändis-män än? Åh, inte haha?

Efter det så var det definitivt en annan äldre man som åkt upp på listan, men kanske en mer traditionellt sett snygg man (dock för kvinnor äldre än mig), nämligen...... Kevin Costner. Ojojoj, i filmen Rumor has it fick jag upp ögonen för honom ordentligt när han behandlade den yngre kvinnan (Jennifer Aniston) som en riktigt gentleman. Man kunde inte låta bli att bli smått kär i honom då! Efter det kollade jag såklart på varenda film som fanns med honom, men jag tycker faktistk inte han var lika snygg som ung. Det krävdes lite mognad för att han skulle bli attraktiv enligt mig. Just nu kollar vi på nya serien Yellowstone med honom i huvudrollen, mycket trevligt hehe!

Så! Där har ni den, min väldigt udda story av män jag attraherats av genom genom åren. Kanske din egen lista känns väldigt normal och inte alls pinsam nu? Antagligen.