VARDAG, ÅNGEST

1 ÅR SEDAN MIN PANIKÅNGESTATTACK ☾✰

Idag är 1 år sedan jag fick min panikångestattack på jobbet och jag blev så sjuk att jag inte kunde hantera det längre Jag tänker berätta min story såhär på årsdagen, för tyvärr har jag under detta året märkt att oförståelsen bland "friska" är väldigt stor och de som lider i tystnad med sin ångest är många flera än jag kunnat ana.


Det blir mitt mest nakna inlägg hittills, kanske nånsin, som förhoppningsvis kan förklara min bakgrund men även vara stöd för dig som lider av samma sak. OBS, varning för trigger om du har ont av ångestbeskrivningar!


Redan som liten var jag nervös som person (typ runt 8-10) och gillade inte att resa, sova över eller åka bort på kalas. Jag fick alltid ont i magen, sprang på toa akut och mådde illa. Som en riktigt jobbig resfeber fast inför helt vanliga situationer kan man säga. Men med åren så försvann de där känslorna och hela tonåren och ända fram till 26 så var jag totalt orädd. Jag reste, pluggade och säsongade i Åre, jobbade med eventturnéer över hela landet, tränade enormt mycket på gym (haha kanske visar bilder från min biffiga tid nån gång här i bloggen!) och trivdes helt enkelt grymt bra med den jag var, kände mig trygg i mig själv och njöt av allt livet erbjöd.

I februari 2014 under en resa till Thailand förändrades dock allt, för jag blev sjuk där nere (och barndomskänslorna väcktes i mig, det var traumatiserande att bli sjuk på bortaplan) och efter jag kom hem och blev frisk så släppte liksom aldrig symptomen. Jag mådde illa, magen var kaos, jag var nervös och rädd för att inte kunna kontrollera min kropp och fick en handikappande oro över detta. Precis efter Thailandsresan hade jag dock en annan resa till London inplanerad med en vän som jag åkte på, dock livrädd av dåliga minnen från resan jag precis kommit hem från. Efter en mardröm även på Londonresan (vi snackar om att jag kastade mig ut ur en taxi pga panik och satt på en busstationstoalett i flera timmar, skräckslagen att lämna "tryggheten") så var den konstanta ångesten ett faktum. Precis i samma veva flyttade jag ensam till ny ort för att jag fått nytt jobb på en restaurang. Men min dagliga ångest som plågade mig resulterade i att jag började undvika det mesta. Jag tyckte så enkla saker som att umgås med vänner, åka på semestrar, gå på bio, festa mm var så påfrestande och gjorde att ångesten ökade, så jag undvek dem. Jag slutade äta gluten och laktos då det kändes som om min mage påverkades väldigt negativt av dem. Jag slutade träna helt, för att när pulsen ökade liknade det symptomen på ångesten. Jag blev även nykterist för att alkoholens effekter gjorde mig rädd för att bli yr, må illa osv.

Till slut kunde jag inte ens klara jobbet ordentligt och sjukanmälde mig ofta i sista stund för att ångesten tog över precis när jag skulle åka hemifrån. Jag trodde detta var min nya vardag, som mitt liv skulle se ut nu och att jag bara fick vänja mig. Därför sökte jag aldrig hjälp trots att jag mådde skit. Jag gick ner i arbetstid och ville helst vara hemma ensam hela tiden för det var bara då jag kände mig trygg och lugn. Men jag längtade alltid till att bli "den gamla Lizette" igen, hon som inte var rädd för något och en framåt glad tjej som inte missade roliga saker. Därför ville jag ändå ta mig iväg på min älskade dansvecka på Öland.

Sommaren 2015 samlade jag allt mod jag kunde uppbåda och åkte dit trots ångesten. Jag mådde skit av att bo i husvagn, ha långt till toa stressade mig och alla sociala moment under den normalt sett underbar veckan med fester och dans var superjobbiga för jag var hela tiden orolig att jag skulle behöva springa iväg plötsligt pga min mage och illemående som jag inte längre kunde kontrollera.
Men jag var verkligen inte beredd på överraskningen som väntade där - jag träffade min stora kärlek Tobias! Han var helt fantastiskt förstående då jag berättade om min ångest redan andra kvällen med honom (för jag var rädd att inte kunna dölja den). Jag flyttade sen snabbt ner till honom i Halmstad för jag ville vara med honom, och leva i tryggheten och lugnet han gav mig. Jag tänkte att jag skulle må bättre med hans stöd och en ny miljö, vilket jag också gjorde till viss del.
Drömjobbet på Kicks blev mitt ganska omgående efter flytten och jag hade känslan av att livet nu skulle vända, även om jag fortfarande undvek massor av situationer för att hålla tillbaka ångesten. Efter ett år så åkte vi tillbaka till Öland och platsen där vi träffades på semester igen för att försöka ha roligt ihop, men det kan bara beskrivas som en helvetesvecka för mig. Jag låg i princip i husvagnen hela veckan, hade galen ångest nästan hela tiden, mådde riktigt illa, grät, kunde knappt äta och ville bara hem till min trygga zon i vår lägenhet. Botten kändes verkligen nådd när jag en natt sov på en av de allmänna campingtoaletterna för att jag var så rädd att gå därifrån pga mitt illamående, panik och yrsel. Med papperstussar i öronen för att slippa höra andra uträtta sina behov, en luva över ansiktet för att stänga ute de nattligt lysande taklamporna och en handduk under mig för att slippa det ofräscha golvet. Jag frös och grät och slumrade till och från, men ville bara hem (fast bävade jättemycket för hemresan på 5 timmar, den ville jag inte heller göra!). Fast mellan pest eller kolera...

När vi kom hem körde jag på med jobbet på Kicks trots att jag till viss del tyckte det frestade på för mycket med säljpress, inringningar på pass i sista sekunden och mycket strul och osämja mellan kollegorna. Jag märkte att jag mådde sämre och sämre, kände mig alltid uppe i varv och kunde knappt äta för att jag var rädd att mat skulle förändra mitt tillstånd till ännu värre än det var just då (för det värsta jag visste var ju när magen påverkades). Det slutade med att jag nästan levde hela mina dagar bara små tuggor då och då av chips och choklad, för det var det enda jag inte var så rädd för att få i mig (av nån konstig anledning?!).

Sen kom det en dag när jag hade ensam öppning i butiken och nästa person skulle komma in vid lunch. Dock började jag helt plötsligt kallsvettas enormt (det fullkomligt rann om min kropp!) när jag stod i kassan med en kö av kunder. Jag fick overklighetskänslor, blev yr, trodde seriöst jag skulle kräkas i papperskorgen jämte kassan flera gånger, kunde inte tänka klart och ville bara ut, ut, UT! Panikångestattack alltså. Blev hämtad akut av Tobias och efter det blev jag sjukskriven. Jag kunde aldrig komma tillbaka till jobbet igen. Blev deprimerad och låg hemma och stirrade in i väggen. Grät varje dag samtidigt som det enda jag kunde tänka var: jag orkar inte må såhär. Jag hade totalt gått ner ca 10 kg i vikt vid detta laget och det syntes att jag inte var frisk. Äntligen blev jag övertalad av min sambo att vända mig till en läkare och få professionell hjälp. Jag blev tvungen att säga upp mig från mitt jobb som jag inte klarade längre. Men när jag inte längre hade något jobb bestämde jag mig för att ge mig själv tiden jag behövde för att fokusera helt och hållet på att börja må bättre. Innan jag kände mig stabilare skulle jag inte jobba igen, oavsett vad andra runt omkring tyckte.

Såhär ett år senare är jag fortfarande inte frisk såklart. Ångesten är väl en del av mig nu antar jag. Något jag får lära mig hantera här i livet. Dock har jag hjälp av två olika mediciner varje dag för att må bättre, utövar yoga, gör andningsövningar samt stressar mindre och planerar så lite som möjligt. Försöker leva ett vanligt liv men känner ändå av ångesten ofta, fast hanterbart för det mesta.

Det jag glatt kan se tillbaka på såhär efter ett år är hur sjukt långt jag ändå kommit! För att ta steg framåt gick jag i coachning i våras, arbetstränade under sommaren och har pluggat för att byta jobb-bransch (vilket nog behövdes). Det var saker jag aldrig trodde jag skulle klara när jag låg där i sängen och hopplösheten och den starka oron i kroppen inte hade nåt slut. När jag inte klarade att gå till Ica och handla eller ens ta en promenad som inte var runt huset (för att alltid ha nära hem när ångesten kom).

Men det är små steg som gäller, annars känner jag direkt av det i kroppen. Jag är fortfarande livrädd för vissa saker ska erkännas, men just nu orkar jag inte ta fler stora steg och "jobba" med mig själv. Jag är tillräcklig som jag är och försöker leva i nuet och njuta av vardagen och de små segrarna.

Så till alla andra som också kämpar med denna jävla ångest vill jag bara säga: ingen är starkare än ni och ni är inte ensamma. Jag pratar öppet om min ångest nu för att andra ska fatta hur hemskt det är, hur mycket det begränsar, hur liten man känner sig och hur illa ens egna tankar kan göra en. Min önskan är såklart att varken jag eller nån annan ska behöva må såhär. Men om min story kan få en enda liten människa att känna igen sig och finna ett sorts stöd i den så är det värt det.

Tack för att du läste ända hit, skriv jättegärna några rader till mig om hur DU mår 💗

Gillar

Kommentarer

Svatantrya
Svatantrya,
Har lidit av ångest och panikattacker sedan yngre tonåren men sökte hjälp först när jag flera gånger försökt ta livet av mig själv. Bröt sedan upp en destruktiv relation och på bara ett par månader lade jag om livet och blev bättre än jag nog varit någonsin i det vuxna livet. Det är fortfarande en pågående resa men det går. Dricker knappt alkohol längre som tidigare var mitt enda nöje, för jag mår bara dåligt av det, jag (tvärtemot dig) planerar massor för att det är så jag håller kontroll på livet och mig själv. Har väl kanske en liten annan bakgrund och därför är det snarare livsviktigt för mig att planera saker noga eftersom det kaos som bildas i mitt huvud annars känns fasligt likt det kaos jag en gång levde i. Men det är väl det där som är grejen med ångest, eller livet egentligen, att olika saker fungerar för olika människor.
nouw.com/svatantrya
dearlizette
dearlizette,
Din bakgrund och dit du tagit dig nu är imponerande! Du verkar så himla driven och passionerad över det du gör, you go girl!

Även om det kanske inte framgick i texten så mycket så planerar jag extremt noga med listor varje dag, kalender och att-göra-listor. Älskar att komma in i ett härligt flow och få massor gjort, men jag måste passa mig för det är inte bra för mig att vara i det flowet hela tiden Då mår jag skit sen. Alltså är det nödvändigt för mig att ha tomma dagar, eller inte planera in stora events som kräver mig närvaro (känner mig instängd av det och får ångest för att jag inte kan avboka om jag skulle må dåligt, vilket hjärnan såklart framkallar på beställning då....)

Stay sober, kram
nouw.com/dearlizette
sophiaelina
sophiaelina,
Så befriande med människor som du, som så öppet delar med sig av sina innersta tankar och känslor. Jätteviktigt för att bryta tabun! Jag fick min första ångestattacker för ca tre år sen. Idag har jag väldigt sällan någon attack men ångest (mer eller mindre) kommer jag få dras med hela livet skulle jag tro. Jag har lärt mig att hantera det och vet vad jag ska undvika och hur jag behöver leva för att minimera det som framkallar ångest hos mig. Idag mår jag oftast väldigt bra och har tack vare den här jobbiga, mörka perioden lärt mig att uppskatta de "små" sakerna i tillvaron och hur gött det är att bara få vakna på morgonen och känna sig nöjd med livet!
nouw.com/sophiaelina
dearlizette
dearlizette,
Har du också ångest? Förlåt, men ibland blir jag typ glad när man får reda på att nån man inte visste hade det för att man känner sig som hemliga vänner då! Men jag är såklart inte glad för att du mår dåligt. Jag gillar typ att prata om min ångest, hur konstigt det än låter. Jag tror det har att göra med att jag vill lära alla om hur det funkar och känns. Vill att alla ska förstå och inte vifta bort det med ett "ryck upp dig"!!
Bra att du lärt dig av ångesten och kan hantera den. Precis som du har jag också börjat uppskatta små saker mer, det är inte rikedom, karriär och ytliga statusprylar som spelar roll liksom (sånt alla i skolan snackade om att de skulle uppnå).
Kämpa på och ta hand om dig! Kram
nouw.com/dearlizette
sophiaelina
sophiaelina,
Haha! Jag förstår vad du menar med att "bli glad" över att någon annan lever med ångest. Man känner ett slags band, att man har en förståelse för vad den andre går igenom som andra personer aldrig kommer kunna ha. Är glad för din skull att du gjort så många framsteg på bara ett år! Det är fantastiskt! Heja dig!
nouw.com/sophiaelina
S
,
Så viktigt ämne! Jag misstänker tyvärr att jag är på väg in i en utmattningsdepression, både pga jobbet men även av renovering hemma. Vet inte hur jag ska hantera detta, är rädd att jag gör en för stor grej av något som kanske inte stämmer. Hur vet man egentligen? Vissa dagar mår jag ju bra, andra inte.
dearlizette
dearlizette,
Det gör mig ont att höra att du inte mår bra, man önskar ingen i hela världen psykisk ohälsa. 😟
Jag stängde tyvärr av mina känslor för att kunna jobba/leva så normalt som möjligt, och det var DET som till slut gjorde att det brast för mig tror jag. Försök lyssna på din kropp, den vet vad den behöver men vi moderna människor har blivit experter på att ignorera naturliga signaler tyvärr. Vi "har inte tid" med sånt... Min terapeut sa att man kan oftast klara ett högt tempo, men bara korta stunder. Man måste se till att få kvalitativ återhämtning däremellan. Det är tricket! Så försök få in kravlösa pauser där du kanske läser en bra bok, tar en promenad, yogar, planterar blommor eller liknande (det får aldrig bli prestation i det dock! Inga måsten är viktigt!!). Detta trots att annat pockar på din uppmärksamhet! Försök vara i nuet utan att låta alla tankar springa iväg till "sen". För du har ingen aning om vad som kan hända sen ändå, tänk på hur ofta det faktiskt inte blir som man föreställt sig eller planerat? Och det har gått bra ändå, alltså behöver man inte ägna så mycket energi åt det i förväg. Men det är inte lätt, jag vet. Det känns pissigt jobbigt och orättvist att vi som redan har häcken full ska behöva "jobba med oss själva" för att må bra - ovanpå allt annat!
Skriv gärna igen om hur du mår, önskar dig all lycka, ta hand om dig! <3
nouw.com/dearlizette
S
,
Alltså tack för ditt svar! <3
Josefine
,
Så himla bra inlägg! Tack för att du skrev om detta, kändes så tryggt att läsa det på något sätt. Jag går igenom nästan samma sak just nu, har varit sjukskriven i 6 månader och håller på att lära mig att hantera min ångest som har hängt med sedan tidig tonår. Min lägenhet är helt klart min trygghet, och oftast kan jag knappt gå utanför dörren. Det värsta är nog att folk omkring mig inte riktigt kan relatera eller förstå, även om de försöker. Så ditt inlägg värmde mig på något sätt, tack så mycket. Heja dig! ♥️
dearlizette
dearlizette,
Vad glad jag blir! Vet precis hur det kändes när jag var i den fasen att välden utanför mina väggar var skrämmande och kändes överväldigande. Och att förståelsen var så liten, speciellt ute i arbetslivet! Jag fattar inte att folk inte vet vad ångest är och hur det påverkar människan, det är ändå 2017 och det pratas om det mer idag, plus att en herrans massa människor faktiskt blir sjukskrivna av olika sorters psykisk ohälsa! Wake up samhället liksom!
Kommer ihåg att det kändes tufft (och gör fortfarande i vissa lägen) att behöva kriga för sin rätt att vara sjukskriven, ändå behålla jobbet eller få riktig hjälp, när man egentligen är som svagast och inte orkar.
Tur att det blir bättre med tiden, det mesta iaf. Önskar dig stort lycka till med din resa mot att må bättre, kika gärna in här fler gånger då det säkert inte är sista gången jag skriver om ångest. kram
nouw.com/dearlizette
Lotta rossling
,
Hade skrivit ett lite för långt svar så allt försvann? Men jag känner igen mig på pricken i din berättelse och så fint av dig att vara öppen det kommer hjälpa andra . Min panikångest flög på mig från ingenstans ? Helt plötsligt var vardagliga saker som jobb eller en resa till pojkvännen i Köpenhamn helt omöjlig . Ångesten styrde allt och den kom i attacker och emellanåt borta dock sov jag alltid dåligt som om hjärtat rusade när jag lade mig . Jag vet inte vilken ålder du är i men jag var i slutet av 20 års åldern när den damp ner. Jag tror att om man är en känslig person och samtidigt väldigt kreativ så har jag fått för mig att man är extra utsatt . Jag fick kontakt med en äldre vän som varit exakt där men hade fått hjälp och den försvann. Jag kände kraft i det och i att jag visste ju att den bara va tillfällig att en attack är inte ihållande och jag förstod att det var rädslan som gjorde sen kraftigare , så jag började där försökte inte rädslan om ångesten eller paniken ta tag i mig , då märkte jag stor skillnad ibland gick det ibland inte rädslan e så galet stark men om man i pyttesteg provar göra små saker man innnan trott eller kopplat ihop med ångesten , om man vågar ta makten lver rädsla och struntar i ångesten så den dagen man fixar något utan ångest man innan inte kunde är en stor seger mot rädslan och kontrollen den har över en. Jag är ganska säker på att din kommer försvinna den är så likt min i din beskrivning just det där med att man tror man kräks, det satt som ett stort lock i halsen . Jag är känslig och konstnärlig och idag har jag i gen ångest sen länge ibland vid fullmåne kan jag känna av den lite ,, men jag blir inte rädd mer och då blir det ingen panikattack. Hoppas av hela mitt hjärta att det blir löngre mellan dina gånger dör då e desert tecken på att du snart blir fri /kram
dearlizette
dearlizette,
Ojdå, vad dumt att det försvann! 😟 Men jag är glad att du tog dig tid att skriva långt igen.
Jag fick mina första ångestkänslor när jag var typ 26, men det blev inte så allvarligt som för attacker i början. Idag är jag 30 och har senaste året gått i både KBT, samtal och fått medicin för att tygla känslorna. Det känns mycket bättre och jag ser positivt på framtiden. Jag utmanar mig själv hela tiden med små steg precis som du skriver. Så man växer som människa och självförtroendet börjar sakta komma tillbaka 😊
Har aldrig tänkt på mig själv som en känslig person direkt, men känner mig absolut som en nu! Dock har jag inte alls haft några attacker sen den dagen för ett år sedan, utan får lite "vanlig" ångest ibland bara, framförallt om jag ska resa eller vara borta hemifrån väldigt länge. Även om man egentligen inte ska undvika det jobbiga så gör jag det just i såna fall, bokar inte in långa saker och ser alltid till att ha en väg ut. DÅ vet jag att jag mår bättre och oftast inte drabbas av ångest, vilken jag tycker är skönt. Jag kanske utmanar de rädslorna mer framöver när jag är ännu stabilare. Underbart att du är så stark och utmanar din ångest och vinner över den, hejja dig! Kram
nouw.com/dearlizette
Stina J
,
Det är inget att leka med kroppens alla känslor. Jag gick konstant runt med strypkänsla ett tag. Precis som om någon höll mig om halsen, när jag skulle somna var de som värst då kom paniken också. Jag fick hjälp att få förklarat för mig vad som hände med min kropp. Sedan dess har jag lärt mig kontrollera och förstå att när strypkänslan kryper på måste jag tänka på annat än luft. Så jag lider med dig när ångesten är så brutal så du inte kan kontrollera den, för de är inte kul att man jagar upp sig så mycket så man tror man ska dö. Men när man kan skriva om de och förstår vad som händer så har man kommit en bra bit på vägen ❤
dearlizette
dearlizette,
Usch vad hemskt det lät! Strypkänsla har jag aldrig känt, men ångesten är ju lite olika för alla, dock lika förlamande oavsett 😟 Också lärt mig en andningsteknik som är det som funkat bäst för mig hittills när jag känner oron komma krypande. Men inte alltid det går att "lura" sina tankar och känslor tyvärr... Skönt att din ångest är hanterbar för dig, tack för att du tog dig tid att kommentera om det <3
nouw.com/dearlizette
stefan kungen
,
stort att du delar din resa. känner igen mkt av det du beskriver. årets öland var en jäkla berg och dalbana för min del med. kärlek till dig i din fortsatta resa!
dearlizette
dearlizette,
Tack för stödet Stefan! Jättetråkigt att höra att du inte mådde bra på Öland, sånt som man absolut inte kan se på utsidan när man träffar en glad och social person (exakt samma för mig, ingen tror man mår dåligt). Kram och kämpa på du med!
nouw.com/dearlizette
Caisa
,
Starkt att skriva om detta. Minskar stigma, skam och ensamhetskänslor när vi delar berättelserna om den psykiska ohälsan. Jag försöker själv hålla fokus på att läka innan återgår till jobb. Har generell ångest sen tonnår och utmattningsdepression sen 6månader. Önskar dig allt av bättring styrka och trygghet för framtiden.
dearlizette
dearlizette,
Precis vad jag hoppas uppnå! 😊 Beklagar utmattningen, men ta den tid du behöver för att komma tillbaka, hälsan är alltid viktigast, kram
nouw.com/dearlizette
Jennifer
,
Såg att du hade skrivit väldigt bra om ångest och den sociala biten i ett inlägg, och hittade därefter detta. Alltså...! 😳 Du sätter huvudet på spiken här, alltså verkligen nailar det, och jag känner igen mig i näst intill vartenda ord! Både för att din historia påminner väldigt mkt om min, och för ditt sätt att sätta ord på känslorna. Så tack för att du vågar skriva så öppet om det, det är precis såhär vi ökar förståelsen för psykisk ohälsa & andra dolda sjukdomar 💛
dearlizette
dearlizette,
Precis därför är jag öppen med allt! Jag vill skapa förståelse för all oss som mår såhär men inte vågar erkänna för någon pga stigmat. "Man vill ju inte tas för ett psycho... " Hejja dig, vi ÄR starka!
nouw.com/dearlizette