VARDAG, ÅNGEST

1 ÅR SEDAN MIN PANIKÅNGESTATTACK ☾✰

Idag är 1 år sedan jag fick min panikångestattack på jobbet och jag blev så sjuk att jag inte kunde hantera det längre Jag tänker berätta min story såhär på årsdagen, för tyvärr har jag under detta året märkt att oförståelsen bland "friska" är väldigt stor och de som lider i tystnad med sin ångest är många flera än jag kunnat ana.


Det blir mitt mest nakna inlägg hittills, kanske nånsin, som förhoppningsvis kan förklara min bakgrund men även vara stöd för dig som lider av samma sak. OBS, varning för trigger om du har ont av ångestbeskrivningar!


Redan som liten var jag nervös som person (typ runt 8-10) och gillade inte att resa, sova över eller åka bort på kalas. Jag fick alltid ont i magen, sprang på toa akut och mådde illa. Som en riktigt jobbig resfeber fast inför helt vanliga situationer kan man säga. Men med åren så försvann de där känslorna och hela tonåren och ända fram till 26 så var jag totalt orädd. Jag reste, pluggade och säsongade i Åre, jobbade med eventturnéer över hela landet, tränade enormt mycket på gym (haha kanske visar bilder från min biffiga tid nån gång här i bloggen!) och trivdes helt enkelt grymt bra med den jag var, kände mig trygg i mig själv och njöt av allt livet erbjöd.

I februari 2014 under en resa till Thailand förändrades dock allt, för jag blev sjuk där nere (och barndomskänslorna väcktes i mig, det var traumatiserande att bli sjuk på bortaplan) och efter jag kom hem och blev frisk så släppte liksom aldrig symptomen. Jag mådde illa, magen var kaos, jag var nervös och rädd för att inte kunna kontrollera min kropp och fick en handikappande oro över detta. Precis efter Thailandsresan hade jag dock en annan resa till London inplanerad med en vän som jag åkte på, dock livrädd av dåliga minnen från resan jag precis kommit hem från. Efter en mardröm även på Londonresan (vi snackar om att jag kastade mig ut ur en taxi pga panik och satt på en busstationstoalett i flera timmar, skräckslagen att lämna "tryggheten") så var den konstanta ångesten ett faktum. Precis i samma veva flyttade jag ensam till ny ort för att jag fått nytt jobb på en restaurang. Men min dagliga ångest som plågade mig resulterade i att jag började undvika det mesta. Jag tyckte så enkla saker som att umgås med vänner, åka på semestrar, gå på bio, festa mm var så påfrestande och gjorde att ångesten ökade, så jag undvek dem. Jag slutade äta gluten och laktos då det kändes som om min mage påverkades väldigt negativt av dem. Jag slutade träna helt, för att när pulsen ökade liknade det symptomen på ångesten. Jag blev även nykterist för att alkoholens effekter gjorde mig rädd för att bli yr, må illa osv.

Till slut kunde jag inte ens klara jobbet ordentligt och sjukanmälde mig ofta i sista stund för att ångesten tog över precis när jag skulle åka hemifrån. Jag trodde detta var min nya vardag, som mitt liv skulle se ut nu och att jag bara fick vänja mig. Därför sökte jag aldrig hjälp trots att jag mådde skit. Jag gick ner i arbetstid och ville helst vara hemma ensam hela tiden för det var bara då jag kände mig trygg och lugn. Men jag längtade alltid till att bli "den gamla Lizette" igen, hon som inte var rädd för något och en framåt glad tjej som inte missade roliga saker. Därför ville jag ändå ta mig iväg på min älskade dansvecka på Öland.

Sommaren 2015 samlade jag allt mod jag kunde uppbåda och åkte dit trots ångesten. Jag mådde skit av att bo i husvagn, ha långt till toa stressade mig och alla sociala moment under den normalt sett underbar veckan med fester och dans var superjobbiga för jag var hela tiden orolig att jag skulle behöva springa iväg plötsligt pga min mage och illemående som jag inte längre kunde kontrollera.
Men jag var verkligen inte beredd på överraskningen som väntade där - jag träffade min stora kärlek Tobias! Han var helt fantastiskt förstående då jag berättade om min ångest redan andra kvällen med honom (för jag var rädd att inte kunna dölja den). Jag flyttade sen snabbt ner till honom i Halmstad för jag ville vara med honom, och leva i tryggheten och lugnet han gav mig. Jag tänkte att jag skulle må bättre med hans stöd och en ny miljö, vilket jag också gjorde till viss del.
Drömjobbet på Kicks blev mitt ganska omgående efter flytten och jag hade känslan av att livet nu skulle vända, även om jag fortfarande undvek massor av situationer för att hålla tillbaka ångesten. Efter ett år så åkte vi tillbaka till Öland och platsen där vi träffades på semester igen för att försöka ha roligt ihop, men det kan bara beskrivas som en helvetesvecka för mig. Jag låg i princip i husvagnen hela veckan, hade galen ångest nästan hela tiden, mådde riktigt illa, grät, kunde knappt äta och ville bara hem till min trygga zon i vår lägenhet. Botten kändes verkligen nådd när jag en natt sov på en av de allmänna campingtoaletterna för att jag var så rädd att gå därifrån pga mitt illamående, panik och yrsel. Med papperstussar i öronen för att slippa höra andra uträtta sina behov, en luva över ansiktet för att stänga ute de nattligt lysande taklamporna och en handduk under mig för att slippa det ofräscha golvet. Jag frös och grät och slumrade till och från, men ville bara hem (fast bävade jättemycket för hemresan på 5 timmar, den ville jag inte heller göra!). Fast mellan pest eller kolera...

När vi kom hem körde jag på med jobbet på Kicks trots att jag till viss del tyckte det frestade på för mycket med säljpress, inringningar på pass i sista sekunden och mycket strul och osämja mellan kollegorna. Jag märkte att jag mådde sämre och sämre, kände mig alltid uppe i varv och kunde knappt äta för att jag var rädd att mat skulle förändra mitt tillstånd till ännu värre än det var just då (för det värsta jag visste var ju när magen påverkades). Det slutade med att jag nästan levde hela mina dagar bara små tuggor då och då av chips och choklad, för det var det enda jag inte var så rädd för att få i mig (av nån konstig anledning?!).

Sen kom det en dag när jag hade ensam öppning i butiken och nästa person skulle komma in vid lunch. Dock började jag helt plötsligt kallsvettas enormt (det fullkomligt rann om min kropp!) när jag stod i kassan med en kö av kunder. Jag fick overklighetskänslor, blev yr, trodde seriöst jag skulle kräkas i papperskorgen jämte kassan flera gånger, kunde inte tänka klart och ville bara ut, ut, UT! Panikångestattack alltså. Blev hämtad akut av Tobias och efter det blev jag sjukskriven. Jag kunde aldrig komma tillbaka till jobbet igen. Blev deprimerad och låg hemma och stirrade in i väggen. Grät varje dag samtidigt som det enda jag kunde tänka var: jag orkar inte må såhär. Jag hade totalt gått ner ca 10 kg i vikt vid detta laget och det syntes att jag inte var frisk. Äntligen blev jag övertalad av min sambo att vända mig till en läkare och få professionell hjälp. Jag blev tvungen att säga upp mig från mitt jobb som jag inte klarade längre. Men när jag inte längre hade något jobb bestämde jag mig för att ge mig själv tiden jag behövde för att fokusera helt och hållet på att börja må bättre. Innan jag kände mig stabilare skulle jag inte jobba igen, oavsett vad andra runt omkring tyckte.

Såhär ett år senare är jag fortfarande inte frisk såklart. Ångesten är väl en del av mig nu antar jag. Något jag får lära mig hantera här i livet. Dock har jag hjälp av två olika mediciner varje dag för att må bättre, utövar yoga, gör andningsövningar samt stressar mindre och planerar så lite som möjligt. Försöker leva ett vanligt liv men känner ändå av ångesten ofta, fast hanterbart för det mesta.

Det jag glatt kan se tillbaka på såhär efter ett år är hur sjukt långt jag ändå kommit! För att ta steg framåt gick jag i coachning i våras, arbetstränade under sommaren och har pluggat för att byta jobb-bransch (vilket nog behövdes). Det var saker jag aldrig trodde jag skulle klara när jag låg där i sängen och hopplösheten och den starka oron i kroppen inte hade nåt slut. När jag inte klarade att gå till Ica och handla eller ens ta en promenad som inte var runt huset (för att alltid ha nära hem när ångesten kom).

Men det är små steg som gäller, annars känner jag direkt av det i kroppen. Jag är fortfarande livrädd för vissa saker ska erkännas, men just nu orkar jag inte ta fler stora steg och "jobba" med mig själv. Jag är tillräcklig som jag är och försöker leva i nuet och njuta av vardagen och de små segrarna.

Så till alla andra som också kämpar med denna jävla ångest vill jag bara säga: ingen är starkare än ni och ni är inte ensamma. Jag pratar öppet om min ångest nu för att andra ska fatta hur hemskt det är, hur mycket det begränsar, hur liten man känner sig och hur illa ens egna tankar kan göra en. Min önskan är såklart att varken jag eller nån annan ska behöva må såhär. Men om min story kan få en enda liten människa att känna igen sig och finna ett sorts stöd i den så är det värt det.

Tack för att du läste ända hit, skriv jättegärna några rader till mig om hur DU mår 💗

Gillar

Kommentarer

Caisa
Caisa,
Starkt att skriva om detta. Minskar stigma, skam och ensamhetskänslor när vi delar berättelserna om den psykiska ohälsan. Jag försöker själv hålla fokus på att läka innan återgår till jobb. Har generell ångest sen tonnår och utmattningsdepression sen 6månader. Önskar dig allt av bättring styrka och trygghet för framtiden.
dearlizette
dearlizette,
Precis vad jag hoppas uppnå! 😊 Beklagar utmattningen, men ta den tid du behöver för att komma tillbaka, hälsan är alltid viktigast, kram nouw.com/dearlizette
Jennifer
Jennifer,
Såg att du hade skrivit väldigt bra om ångest och den sociala biten i ett inlägg, och hittade därefter detta. Alltså...! 😳 Du sätter huvudet på spiken här, alltså verkligen nailar det, och jag känner igen mig i näst intill vartenda ord! Både för att din historia påminner väldigt mkt om min, och för ditt sätt att sätta ord på känslorna. Så tack för att du vågar skriva så öppet om det, det är precis såhär vi ökar förståelsen för psykisk ohälsa & andra dolda sjukdomar 💛
dearlizette
dearlizette,
Precis därför är jag öppen med allt! Jag vill skapa förståelse för all oss som mår såhär men inte vågar erkänna för någon pga stigmat. "Man vill ju inte tas för ett psycho... " Hejja dig, vi ÄR starka! nouw.com/dearlizette
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229