Jag har sådan ångest för att jag inte skrivit på länge. Jag hatar att vara bra på att blogga ibland och ibland inte, för det tenderar att bli så att man skriver när man inte gör så mycket och när saker är i full gång uteblir skrivandet, fastän det egentligen är då man har massa att dela med sig av som är intressant. Dessutom är det ju de sakerna man gör som man verkligen vill komma ihåg efteråt. Och så tror folk att man inte gör något för att man inte har skrivit om det. Det är verkligen nackdelen med en blogg, att folk tror att allt man gör står i bloggen. Folk slutar fråga vad man gör för att de tror att de har koll... Alltså, att min blogg speglar vem jag är är sant, men att den beskriver mitt liv, mina tankar och allt sådant där, det stämmer ju till typ 10 procent. Jag har i alla fall fotat mängder de senaste dagarna. Senaste veckorna, egentligen. Dels för att vi har gjort mycket kul, men också för att det har varit de sista dagarna på denna fantastiska höst. 

Jag kan inte förstå att jag om ett dygn ligger hemma i min säng i Göteborg. Att jag aldrig mer kommer vara student i Oxford. Eller på utbytestermin, förmodligen. Det känns lite som att vuxenlivet börjar nu, när jag prickat av det mesta jag ville få gjort som ung. Det kanske låter fånigt, men jag känner ändå att ja, nu när vi kommer hem börjar resten av mitt liv. Så är det ju varje dag, varje sekund. Men det är lite av en ny era. Nu kommer jag hem och ska börja söka riktigt jobb, skriva C-uppsats och förmodligen börja jobba på mitt gamla jobb igen (fast på en ny avdelning). Livet kommer gå tillbaka till vanligheten, fast ändå inte. Egentligen vill jag ta det här i ett annat inlägg, och det ska jag väl göra också. Jag har mängder av inläggsidéer, bilder och berättelser jag vill dela med mig av. Så det kommer att bli en del av sånt nu i mellandagarna, då jag äntligen kommer ha tid för bloggen igen. Ni kommer alltså få ta del av Oxford ett tag framöver, till min stora glädje och jag hoppas till er också!

Vårt hem de senaste månaderna är packat nu. Imorgon morgon går flygbussen och vid 17.30 står vi på Landvetter. Det känns både sjukt bra att få komma hem till vår lägenhet, golvvärme och diskmaskin, handdukar som torkar, mögelfri dusch, doftljus, en soffa och julpynt. Hemma väntar glöggfest, julafton i dagarna tre, min stora familj och mina bästa vänner och en nyårsafton bättre än någonsin. Och på nått sätt så känns det dags att lämna Oxford också, för nu är det tomt på campus, det är bara turister i stan och jag har inte längre tillgång till mitt älskade Bodleian. Men jag har ändå en klump i bröstet för att komma hem där ingen förstår allt man varit med om, där alla knappt märkt att man varit borta och att en av livets hittills bästa upplevelser aldrig kommer komma tillbaka till en. Vi hade inte kunnat utnyttja den här staden eller tiden mer än vad vi gjort, jag känner verkligen att vi har gjort den här utbytesterminen till vår och vi har upplevt den precis som vi velat. Jag är så himla tacksam för den här hösten och jag kommer minnas den med kärlek i resten av mitt liv. Jag vill dock släppa taget lite långsamt. Prata om allt vi varit med om ett tag, kolla igenom alla tusentals (hehe) bilder jag tagit och beställa hem de allra finaste till ett album. Fortsätta blogga och berätta, och först så småningom inse att det är över. Det kommer att behöva ta ett litet tag.

Nu ska vi försöka somna en sista natt i vårt lilla rum här i Clive Booth Hall. Känna de hårda fjädrarna i våra sängar en sista natt och imorgon duscha en sista gång i vår mögeldusch. Jag ska njuta till max! 

Några snaps från förra veckans julklappsshopping i Bicester Village <3

FÖRLÅT för min dåliga uppdatering här. Jag känner mig lite stressad och behöver prioritera annat, vilket ju är synd eftersom jag då också har en massa kul att uppdatera er om. Jag har lyckats lämna in alla tre uppsatser och nu är det tentaplugg inför kommande veckas två tentor som står på schemat. Jag kommer säkert att klara dem men jag hade haft världens ångest om jag inte gjorde det och inte hade pluggat. Mitt i detta vill man ju ta vara på sista veckan i Oxford, säga hejdå till folk, julklappshandla, planera för hemkomst och så vidare... I förrgår var vi i London också och hade lätt världens mysigaste dag. Det kompenseras idag vill jag lova. Jag ska försöka skria lite inlägg i helgen men annas får ni hålla till godo. Hoppas det är okej! PUSS

I torsdags var det äntligen dags för att framföra Händels Messias med Oxford University Chorus i fantastiska Sheldonian Theatre! Och det gick faktiskt relativt bra. Det tyckte i alla fall Henrik och det är vad som räknas för mig. Det bästa var dock att få vara i vackra Sheldonian, för mig känns det viktigt. Det är en av de ikoniska byggnaderna här och jag förstår inte de studenter (de flesta jag träffat faktiskt) som inte bryr sig om det. Jag är så förälskad i hela det här med Oxford, min vackra, vackra stad, och vill såklart ta del av den så mycket det går. Att få vara del av en Oxford University-kör och få underhålla människor i Oxfords "konserthus" känns som något inte vem som helst är med om. Många kanske tycker det är överdrivet, men det är så jag känner.

Det här med att bli bra kompis med folk från Oxford University (vilket ju delvis var min plan med att gå med i kören) har dock visat sig vara svårare än jag trott. De som var med i kören var antingen väldigt nördiga, väldigt snobbiga eller väldigt blyga. Den tjej jag kom närmast var en klassisk nörd, och det menar jag inte på ett negativt sätt utan på ett snarare ganska intressant sätt. Hon var ensam i sin klass eftersom det inte är någon annan som ville läsa det hon gör - Egyptens historia med inriktning franska. Jag kan man förstå att ingen annan var intresserad av det. Folk säger alltid till min mamma att det är en intressant blandning att vara lärare i matematik och musik kombinerat, men tycker man det har man inte träffat någon som läser om egyptisk historia med inriktning franska. Haha. Oxford University borde jag för övrigt tillägna ett helt blogginlägg om. Det är verkligen ett intressant fenomen...

När konserten var slut stod Henrik i dörren med röda rosor till mig. Som det inte var bra nog att ha fått framföra den här konserten, så har jag också en sambo som anstränger sig så mycket att han köper blommor till mig. När vi promenerade hem genom ett julbelyst Oxford i regnet (känns som att jag alltid avslutar mina blogginlägg såhär?! Men alltså, mina dagar avslutas ju så) kunde jag inte vara gladare. Mitt finaste, finaste Oxford och världens bästa prins. Vilken magisk kombination jag lyckade få till den här hösten. Det hade man ju aldrig ens kunnat drömma om!