Tips, Tankar & Åsikter, Min Historia, Inspiration & Hopp

Hej mamma. Det är jag, din dotter Solange. Barnet du valde att behålla fast du bara var 14 år gammal. Flickan du valde att döpa som ditt andranamn. Idag har jag bytt namn, det vet du nog om. Du gav mig ett mellannamn som var Danitza när jag föddes men ville att mitt förnamn skulle vara Solange. Jag valde i slutet av 2017 att byta plats på namnen. Istället för att ta bort Solange som var min första plan, så fick det räcka med att dom bytte plats. Det var ändå du som valde det. Jag hade inte hjärta att radera det helt så jag valde att ha kvar det och heter det alltså fortfarande. Det kanske gjorde dig ledsen att jag ens bytte ändå. Men om du hade varit här hade du säkert förstått. För då hade jag kunnat berätta för dig exakt varför. Behöver jag göra det nu?

Ibland undrar jag om du bara ser vad jag gör och hör det jag säger där uppifrån men inte det som försegår i mitt huvud. Hör du orden som kommer ur min mun men inte tankarna som skriker? Ser du allt jag åstadkommer med men inte vad jag mer planerar och förhoppningsvis kommer hinna göra inom en snar framtid? Hur mycket ser du? Hur mycket hör du? Hur mycket vet du?

Jag undrar för att... om du bara ser och hör det världen ser och hör så kanske du fått ett dåligt intryck. Det hade varit bättre om jag visste att du kunde se igenom hela mig och t.ex höra mina tankar. Samtidigt önskar jag att du inte gör det för du kanske inte hade gillat det som händer i mitt huvud. Det är en kärleksfull plats med massor av positivitet och glädje, där ondska inte existerar det minsta. För vad vinner man egentligen på att vara ond? Men på samma gång är det en sådan hemsk och mörk plats på grund av att jag tyvärr fått inse gång på gång ett flertal gånger i mitt liv, att ondska existerar och det finns faktiskt folk som vill en ont, med vilje. Därför är det en mörk plats, mamma. Det är en drömlik plats annars, för det är min drömvärld där allting är perfekt. Ingenting går fel där. Allt är frid och fröjd samtidigt som det är den värsta platsen du kan tänka dig. Vet du varför? Därför att jag fortfarande försöker drömma, därför jag har så svårt att inse det onda i människor. Jag vill se det goda och jag vill kunna se att allting har en slags mening. Jag är ganska säker på att du inte behöver läsa mina tankar för att få reda på det men jag ska ändå berätta mer, för säkerhetsskull.

Mamma, innan du blev sjuk i cancer och slets ifrån mig och denna värld så mådde jag inte bra. Innan du blev sjuk så led jag av grova mardrömmar som endast innehöll massor med våld, blod och vapen. Jag kröp alltid in hos dig med tårar rinnandes nedför kinderna på nätterna, men jag berättade aldrig varför för dig. Jag vaknade ofta ur mina mardrömmar av att jag inte kunde andas och jag var säker varenda gång på att det är nu jag dör. Trycket över bröstet var så tungt och hur mycket jag än chippade efter andan så vart det värre. Hela min kropp skakade som att jag frös men egentligen var jag skållhett för jag var alltid svettig över hela kroppen. Så svettig att mitt hår var blött när jag vaknade såhär. Så svettig att min pyjamas var genomblöt. Så svettig att lakanet såg ut som att jag hade kissat på mig i sömnen. Men det var ju inte det. Jag överdrev inte och jag hade inte kissat i sängen. Jag hade panikattacker, mamma. Jag väljer inte att prata om det högt, men du vet exakt vad som föregick vid den tiden som hade skrämt upp mig så mycket och jag var rädd att det skulle hända igen. För allt jag drömde var verklighet, mamma och det traumatiserade mig så hårt att jag inte kunde sova om nätterna.

När du blev sjuk blev det värre. Du visste inte det för jag sade aldrig att någonting kändes fel. Mina panikattacker förvärrades för varje dag som jag såg dig sjukare och sjukare och dom började dyka upp minst 10 gånger om dagen och dubbelt så mycket på nätterna. Jag kröp in till dig oftare vid denna tid på på kvällarna för jag vägrade sova utan dig och jag ville försäkra mig om att du fortfarande andades. För mamma, du kanske inte trodde/visste det för jag var bara 7 år gammal, men jag visste vad Döden var och jag visste att du kunde Dö och jag var livrädd för det. Du hade säkert ingen aning men jag ville hellre dö själv än att du skulle dö, mamma. Jag bad jämt och ständigt om att få byta plats med dig för en sådan vacker och underbar människa som du får bara inte tas ifrån världen. Jag hade långt ifrån levt klart mitt liv men det brydde jag mig inte om. Jag ville inte leva, inte om det betyder att jag inte får leva ihop med dig. Så jag började planera alltihop och jag ville skada mig själv men jag visste inte hur. Jag visste att jag vill göra mig illa, men jag vara bara 6-7 år, mamma. Jag fann ett sätt tillslut, och började skada mig flera gånger om dagen både psykisk och fysiskt. Men du visste inte. Ingen visste.

Jag kommer ihåg att ju sjukare du vart och din dödsdag närmade sig mer och mer så började jag sova mer oroligt och jag kände inte någon ork att ta mig upp till skolan. Även fast jag lyckades sova en hel natt, så var det som att det inte hade hjälpt. Det kändes ändå som om jag hade sovit i bara 10 minuter. Min kropp började göra ont och jag fick flera gånger utsättas för smärtor som var så starka att jag fick ur mig ett ljud. Det skämde slag på mig för jag hade ingen aning om vad detta kunnat bero på. Idag, flera år senare fick jag vet att det är psyket som går över till det fysiska för att säga åt mig att varva ned. Eller rättare sagt: Stress. Mina demoner fortsatte trakassera mig och säga att mina mobbare i skolan hade rätt. Rätt om att ingen brydde sig om mig, att jag var ful, mobbad och värdelös. Jag funderade jämt och ständigt på dig, och undrade vad jag skulle ta mig till om du försvann. Jag beslutade mig för att om det hände, så skulle jag ta mitt egna liv. Jag var redo och jag tänkte igenom det noga. För vem skulle sakna mig? Enligt alla var jag bara en börda. Men ingen visste. Inte ens du. För ingen frågade och ingen reagerade heller. Det övertygade mig mer att jag borde begå mitt eget liv. Det var ju ingen som brydde sig, lyssnade, frågade, reagerade. Och aj, vad ont det gjorde som liten att tänka på det hela tiden.

När jag fick veta att du hade tagit ditt sista andetag så kände jag för första gången den här ilskan jag burit på i alla dessa år. Jag ville slå någon. Men jag höll emot och lät mig omfamnas av familjen. Men jag var arg. Jag ville inte ha kramar. Jag ville inte att någon skulle röra mig. Jag ville inte ens att någon pratade till mig och jag mest av allt ville jag inte: Att någon skulle kolla på mig med huvudet på sned och säga ”Lilla du... Stackars dig”. För jag visste att alla dessa reaktioner var falska. Det var bara där och då, sedan började det viskas runt omkring mig, mamma. Det hade inte gått särkilt lång tid sen din död och folk betedde sig redan jätteilla mot mig. Du vet vilka jag pratar om, mamma. Jag började gråta mig själv till sömns tyst varje natt, för jag avskydde mig själv. Jag tog åt mig av alla hade sagt. Att jag var jobbig, att jag inte fick gråta, att jag bara ville ha uppmärksamhet, att jag måste växa upp, att jag var barnslig, att jag förtjänade det och att jag var misslyckad. Men det som mest tog i mig, mamma, är när någon sade att allting var mitt fel. Allt som hade hänt mig var endast mitt fel och en av sakerna var din cancer och din död. Det var bara mitt fel. Du kanske inte visste det, men detta var vad jag fick höra av någon inte alls långt efter din död. Jag hoppas även där att du vet vem jag pratar om.

Dom kommande åren var en kamp mot mig själv för jag visste inte vad jag göra med all denna ilska jag burit och den höjdes mer och mer för varje dag som gick. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med alla dessa blandade känslor och jag började ana för första gången nu att något stod inte rätt till i huvudet. Jag såg och hörde saker som inte fanns och jag blev rädd för mig själv att jag inte vågade säga det till någon. Vad är det som händer med mig? Varför kan jag inte andas? Varför vill jag skada mig själv? Varför längtar jag tills att få dö? Varför gråter jag så mycket? Varför vill jag inte äta? Varför känner jag inte igen min kropp längre? Varför dunkar mitt huvud som om det ska explodera? Likaså hjärtat? Jag hade så många gånger panikångest varje dag att jag inte stod ut med mig själv, men jag hade ingen att prata med ju. Jag hade bara mig själv alla dessa år som kämpade med att säga till mina demoner att hålla truten flera gånger om dagen och fortsätta kämpa och se framåt istället.

Mamma, jag blev deprimerad som 6 år gammal och led av panikångest- och attacker. Jag fick mina första självmordstankar då och velat dö sen dess. Jag blev rädd för världen att jag lärde mig att skämmas över mig själv. Jag blev rädd så fort någon såg på mig, så fort någon var snäll likväl som dum mot mig. Jag blev rädd så fort någon sade åt mig och jag blev mest rädd över att bli överrumplad med folk som bara var nyfikna över vad som hade hänt dig. Jag blev rädd när barn inte respekterade det som hade hänt och istället spred rykten om ”flickan som inte har någon mamma”. Jag blev rädd när frågor som ställdes kvävde mig så hårt att jag tillslut skapade någonting jag inte var: Lycklig. Mamma, jag lärde mig att bära en mask när jag var 11. En mask som var pigg, glad och positiv jämt och ständigt. Då slapp jag så mycket jobbiga frågor som möjligt, för ser jag ut att må bra så antog folk oftast det och det fungerade. Men jag sprack inombords. Masken höll på att falla av och den började bli alltför sliten och utmattad av 24-timmarsjobbet jag tvingat den göra, dygn för dygn. Så fort masken gled nedåt nära att falla av, blev jag rädd igen. Hur ska jag kunna se någon nu i ögonen utan denna masken? Hur ska jag kunna prata med någon utan masken? Vad ska jag ta mig till?

Mamma, jag lider av social fobi. Min huvudläkare konstaterade det för ca 2 år sedan och sen dess har vi jobbat på att ta reda på hur länge det pågått för hon var mer än säker på att detta har pågått länge, förmodligen längre än vad vi kunae ana oss. Vet du hur länge? Jag har lidit av det i snart 15 år likaså depression, mamma.

Om du hört och sett allt från hur världen sett och hört det där uppifrån, så vet du resten. Resten som jag fått utstå, bara dom senaste 10 åren. Mamma, jag har blivit sviken hundratals gånger på alla sätt som finns, av både familjer, vänner och pojkvänner. Jag har gått igenom trauman som bränt sig fast som ärr i min kropp. Jag har blivit slagen. Jag har blivit mobbad. Jag har blivit förnedrad. Jag har blivit utnyttjad. Jag har blivit huggen. Jag har fått höra att jag är ful, äcklig, dum, misslyckad och värdelös. Mamma, folk har sagt att jag borde ta mitt egna liv. Mamma, jag har blivit hotad ett flertal gånger, t.o.m dödshotad. Mamma, jag har blivit så illa och orättvist behandlad att jag inte litar på någon idag längre. Mamma, alla hatar mig t.o.m jag själv.

Men Mamma, jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att leva. Jag har aldrig varit rädd för att dö sen första gången jag var redo att ta mitt egna liv. Än idag tänker jag på att jag bara borde gjort som jag sade, där och då, samma dag som du försvann. För mamma, jag älskar inte mig själv och jag tror att inte finns någon där ute som älskar mig. För, mamma, det känns orättvist att putta undan det löftet mot hur det slutade. Jag mår dåligt än idag mamma och krigar mot min depression, panikångest- och attackerna och den grova socialafobin varje dag, för din skull. Men mamma, det håller på att ta över mig. Jag kan inte släppa allt som hänt och händer och jag är rädd. Rädd för att inte kunna kontrollera mina tankar och kropp längre. Jag vill inte fortsätta vara kvar i denna kropp för den kväver mig. Mina demoner vägrar sluta, dom kommer inte ge sig förrän jag tagit steget och dom blir allt starkare. Mamma, jag är ändå 23 år nu och jag har lidit av allt detta i snart 20 år. Jag hittar ingen styrka längre att fortsätta säga emot dom för jag är den enda som säger åt mig själv att dom har fel. Mamma, vad ska jag göra?

Mamma, detta är första gången jag berättar för dig hur det egentligen ligger till, hur det alltid legat till. Jag har ingen aning om du visste om det redan. I sådana fall kan du se igenom hela mig, där uppifrån. Men mamma, jag mår inte bra och jag har aldrig gjort det i vuxen ålder och jag är mer än trött på det nu. Jag vill vara lycklig på riktigt. Jag vill kunna vara glad och le mitt äkta leende, utan alla mina hjärnspöken som ligger där bakom och förstör det. Jag vill kunna skratta utan att känna mig det minsta iakttagen. Jag vill kunna lita på någon till hundra procent för att jag känner av dens kärlek till mig. Jag vill kunna älska någon och känna att den älskar mig lika mycket tillbaka, inte tvärtom. Jag vill kunna krama någon utan att tro att den äcklas av mig. Jag vill kunna prata med någon utan att känna mig jobbig. Jag vill kunna bli behandlad rättvis, som alla andra människor och bli respekterad lika mycket som jag respekterar varenda individ. Mamma, jag vill att mina demoner lämnar mig ifred. Men dom vägrar göra det hur mycket jag än kämpat emot. Jag vill bara kunna må bra, psykiskt och fysiskt.

Mamma, jag har blivit svag och jag vet inte hur mycket till jag kommer klara eller ens orka mer. Jag känner att mina krafter håller på att ta slut. Jag är skör så jag nästan kan se det i spegeln. Jag håller på att tina bort och jag har börjat lyssna på mina demoner. Masken är borta för länge sedan för även fast den hjälpte mig mycket till en början, som barn, så blev det kört efter alla hårda smällar jag gått in i väggen. Jag är rädd för hur jag ska göra nu för jag tror att mina demoner håller på att börja övertala mig om att dom alltid haft rätt.

Mamma, jag är så slut och det enda jag vill är att få känna mig älskad och värdefull. Det är det enda jag begär för att kunna fortsätta kämpa emot allt ont. Jag vill veta hur det känns att höra någon säga att den älskar mig och visar den fullt ut, och veta att den inte enbart gör eller säger så för sin egen vinning. Finns det någon eller var det bara du? Hjälp mig, mamma, säg mig, vad ska jag göra med mig själv? Vad är meningen med mitt liv? Varför måste jag fortsätta leva när jag inte ens vill det?

Tack för att du tog dig tiden att lyssna på mig. Fortsätt vila nu i himmelen. Jag älskar dig, mamma.

Min vackra ängel

Och tack till dig som tog dig tid att läsa vartenda ord i detta inlägg. Detta är första gången jag kommer ut med hur jag i själva verket mår, och alltid mått. Det var dags att berätta så gott jag kunde med ord hur det var. Jag vägrar vara tyst och ta skit mer. Jag måste komma ut med detta och sluta låtsas att allting är OK. Det är såhär det har pågått i mitt huvud och alltid gjort. Tyvärr hade jag undangömt en del information för att jag inte vill hänga ut någon. Hade jag kunnat skicka ett riktigt brev till min mamma i himmelen hade jag blottat allting till 100% utan att prata i gåtor. Jag kommer nog aldrig vara "redo" att hänga ut folk, och berätta vad dom exakt har gjort och vilka dom var. Men om ni läst noggrant är det inte så svårt att klura ut vart och hur det gick fel. Varför jag levt och känt som jag gjort och gör idag.

Men nu är det dags att vi slutar vara tysta. Att vi slutar låtsas som att vi mår bra, fast vi i själva verket mår långt ifrån det. Jag vill avsluta detta inlägg med att kolla då med er HUR NI MÅR. Kommentera gärna det i kommentarsfältet men känns det för privat så vill jag att ni ska veta att om du någonsin mår/mått eller kommer må dåligt och känner för att du behöver prata med någon, men inte vet vart du ska vända dig så finns det flera sätt. Idag finns det flera hjälplinjer som stöttar allihop när dom mår dåligt och gör sitt bästa för att komma fram till en lösning. Här nedan har ni flera olika hjälplinjer ni kan vända er till när det känns tufft. Glöm aldrig snälla bort det.

Bris - 116 111
För barn som far illa.
Öppettider: Måndag, Tisdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag: 14.00-21.00 Onsdagar: 17.00-21.00.

Kvinnofridslinjen - 020 50 50 50
För dig som utsatts för hot, våld eller sexuella övergrepp.
Öppettider: Dygnet runt

Mind - 90101
Självmordslinje
Öppettider: Dygnet runt

Nationella Hjälplinjen - 020 22 00 60
För dig som vill få en anonym kostnadsfri psykologisk hjälp via telefon.
Öppettider: Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag: 13.00-22.00

Jourhavande Präst - 112
För dig som behöver prata med någon och dela sina tankar med som lyssnar.
Öppettider: 21.00-06.00

PS: Om ni skulle vilja prata med mig så är det också alltid fritt fram att skicka iväg ett meddelande. Jag stöttar och lyssnar alltid på dom som vågar ta modet att öppna sig för mig. I sådana fall är det bara att skriva till min Facebook. Klicka (här) för att komma till den Eller skicka iväg ett mail till: DANITZAS@OUTLOOK.COM

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det blev ingen Vlogg igår som planerat. Av personliga skäl så lade jag ned kameran och beslutade mig för att det inte blir en video överhuvudtaget på ett tag och förmodligen inte heller något blogginlägg.

Det är nog dags att jag nu är ärlig mot er.
Jag har ännu en gång tagit en paus från bloggen (vilket ni säkert märkt) och Youtubekanalen men denna gången är det inte bara dessa hemsidor, utan ALLA sociala medier. Min Facebook är t.ex inaktiverad, Instagram borttagen (planen är att skapa ett nytt konto och ”börja om” när jag väl känner mig redo) och Snapchat rensade jag bara till att enbart ha personer jag pratar med rätt ofta som snapchatvänner, resten följer bara min Instastory och kan se den men alltså inte skicka Snaps till mig. Vill man få tag på mig så är alltid Facebook öppet, men dock inte nu då eftersom den är inaktiverad och det är just det som är anledningen: Jag vill vara ifred. I framtiden kommer jag även att byta mobilnummer vilket jag då kommer hålla hemligt. Numret kommer alltså ingen ha förutom folk jag pratar med dagligen, så som min sambo och t.ex huvudläkare.

Jag behöver tystnad, lugn och ro från allt och alla. Jag skulle vilja förklara för er här och nu men jag känner att jag nog väntar med det ett tag till. Förhoppningsvis berättar jag det då i en Youtubevideo, då tiden är inne.
Det enda jag är orolig för är att tiden aldrig kommer vara inne... Jag är rädd att jag aldrig kommer vara redo för att komma tillbaka och göra någonting jag brinner för så mycket på grund av allt som kaosar. Jag vill så mycket och jag vet att jag kan, men för att kunna måste jag ladda om batterierna och det är omöjligt om jag inte får den space jag behöver. Tid för mig själv och bara mig. Lugn och ro och fokus på att må bättre utan att bli störd och distraherad av något.

Jag ska nog fortsätta med min paus ett tag till och det mest frustrerande är ju att jag inte vet hur lång tid detta kan ta. Det kan gälla bara i några dagar men även veckor, månader... Men ni skulle bara veta hur mycket jag kämpar varje dag med att komma tillbaka. Hur stark min vilja är att få göra detta. Hur trött jag är på att det alltid blir såhär. Paus hit och paus dit. Så många gånger jag lovat mig själv att jag kommer tillbaka och äntligen kommer vara igång men så håller det sig inte länge tills jag försvinner igen. Men jag tror ni skulle förstå om jag bara berättade vad som pågår. Men jag orkar inte, då tar jag tekniskt sätt inte en paus. Så vi får ta det helt enkelt när den är över, om den någonsin är över. Jag ska göra mitt bästa.

Så länge önskar jag er allt gott och att ni tar hand om er. Massor med pussar och kramar!

Senaste gången jag tog en selfie som jag sedan postade på min SnapchatStory. Dagen jag skulle åka till London, alltså den 26 december 2017 och man kan säga att jag var rätt så glad då. Gladare än idag. / En quote jag tycker passar bra till min livssituation just nu.

Likes

Comments

Shopping, Hem & Inredning

(Tidsinställt inlägg) Januari 2014 fick vi nycklarna till lägenheten vi bor i just nu. Det var första gången jag flyttade hemifrån, ensam tillsammans med någon jag älskar och äntligen kände den här s.k. friheten över att ha mitt egna hem. Mitt privata. För ska jag vara ärlig så har jag aldrig känt den där känslan förut. Känslan att ha ett stabilt hem full med massor av kärlek och trygghet. Innan vi flyttade in började vi göra i ordning hela lägenheten genom att tapetsera om, lägga nya golv och så vidare. Så hela januari fortsatte vi bo kvar hos hans föräldrar. Men när det blev februari var det dags att tillbringa vår första natt här och det var efter att vi hade börjat möblera. Vi köpte t.ex vår första egna säng ihop. En från Ikea. Typiskt att man hade så bråttom att flytta hemifrån att man inte tänkte igenom allting noggrant först...

I snart 4 år har jag varit missnöjd med våran säng vi haft. Det är en vit "Sängstomme" från Ikea, klicka (här) om ni skulle vilja se bild. En helt vanlig säng kan man nästan säga, inte särskilt speciell men den kanske inte är ful. Den är väl OK. Men det är precis det jag menar med att man oftast måste tänka igenom allting noggrant, som när man t.ex flyttar hemifrån och ska köpa en säng. Se till att sängen är perfekt för just dig, och kommer duga i ett x antal år. Det gjorde inte vi, eller snarare jag. Vi kollade inte tillräckligt mycket och länge på olika madrasser. Vi testade knappt några, och tänkte aldrig igenom noga vilken säng som skulle vara finast och bäst och så för oss och vårt hem. Jag har sovit hemskt i den sängen sen vi köpte den och gör det än, den enda skillnaden är att mina ryggbesvär har försämrats till det mycket värre. Jag har lidit av sömnsvårigheter i nästan hela mitt liv och för en gångs skull vill jag bara kunna sova gott som en prinsessa. Det är allt jag begär. Den här sängen har bara gjort det så mycket värre. För varje dag som gått har jag haft så ont och aldrig någonsin vaknat nöjd, glad och utvilad. Nu när det ändå gått 4 år kan man ju bara tänka sig hur slut man är.

Trots allt detta så var nästan som att det inte fanns på tal om att diskutera att köpa en ny säng, eller åtminstone byta ut madrasserna. Nej, det var alldeles för dyrt och dom första åren hade vi verkligen inte råd. Liksom, vi kunde inte bara köpa en ny säng efter 1 år? Men nu har det ändå gått ett antal år och jag orkade tillslut inte mer. Jag är så slut och trött på besvären särkilt när det bara blir värre. Sängen känns alldeles för hård för min rygg och rumpa att det tar flera timmar extra för mig att somna och när jag väl gjort det och vaknar upp så vill jag bara kunna ”knäcka” hela kroppen för att smärtan är så stark. Kroppen känns riktigt stel och jag känner mig flera gånger om dagen som en pensionär när jag ska böja mig ned eller sträcka mig för att nå någonting. SÅ ont gör det och SÅ hemskt är det. Så efter flera ”Om” och ”Men” alla dessa år så bestämde jag och sambon äntligen för att köpa oss en ny. Det var dags, och vi har varit väldigt noggranna denna gång med att hitta en som passar både mig och honom. Vi har tänkt igenom allting riktigt noga och samlat pengar för att kunna göra detta snarast möjligt. Så vi började direkt kolla runt, testa alla slags olika madrasser, vilken säng vi tycker är finast och skulle passa bäst vårt hem, att den är skön att bara sitta i och viktigast av allt: att den är värd pengarna och inte alldeles för dyr. Och ja, vi hittade en tillslut och vi köpte den idag!

Jag ska inte ljuga, det sved till rejält i plånboken när vi utfört köpet men samtidigt är jag så himla glad! Vi passade alltså på att köpa oss en som också är fin och man kan vara nöjd med utseendemässigt, men det viktigaste av allt var ju självklart att man sover skönt och bra i den. Det blev en Dream Kontintensäng i ljusgrå färg med medel/fast variant. Se bilderna ovan.

På fredag kommer den äntligen fram så det betyder att vi måste börja montera ned den gamla senast torsdagkväll och så får vi nog stå ut med att sova i vardagsrummet den natten. Jag är så himla exalterad. Jag har nog aldrig varit så säker på ett köp tidigare. För ja, sängen var värd varenda krona och nu längtar jag bara till att den står i sovrummet och ser så gudomligt vacker, mysig och skön ut på samma gång! Räkna med att jag kommer dela med mig av ett par bilder när den väl kommit fram :)

Likes

Comments

Mobilblogg

(Mobilblogg) Tjohoppsan! Det var inte igår! Hur mår ni? Vad har ni haft för er? Hur har eran första månad av det nya året varit? Min har varit lustig måste jag säga. Det har inte hunnit hända så mycket. T.ex har varit jag hemskt förkyld i ca 2 veckor, och det började bara några ynka dagar efter nyår... Så ja, jag var alltså sängliggandes under hela den tiden med hög feber, hosta, halsont och rinnande näsa. Det var för j*kligt men idag är jag frisk som en nötkärna och det känns gudomligt skönt! Annars då? Jo, jag fortsätter jobba men studierna har jag börjat fundera mycket över... Jag vet inte men det känns som att jag nog kommer välja lägga det åt sidan. Varför har jag tyvärr inte tid att försöka förklara och skriva ned nu så vi får ta det senare men det är någonting jag funderar på i alla fall, och vi får se om vad jag beslutar mig för senare.

Nu ska jag lägga full fokus på min Vlogg jag försöker filma här, för just nu är jag och sambo nämligen påväg till IKEA. Vi ska kika på en ny säng (men bara kika. Det är osäkert på hur vi ska göra ännu. Viktigast är att kolla madrass. Förklarar mer om det senare annars får ni höra i vloggen), köpa en ny Malmbyrå + balkonggolv och eventuellt en liten lampa till hallen. Jag sov dock inte så jätte bra inatt så vi får se hur länge vi går runt där borta. Energin är inte på topp liksom, känns som att jag kommer däcka fint så fort jag är hemma igen. Mm... längtar!

Likes

Comments

Tips, Tankar & Åsikter, Inspiration & Hopp , Musik & Videos

Igår hade jag och min sambo bestämt planer med hans föräldrar att gå på bio. En av våra julklappar till dom blev nämligen biljetter till premiären av Ted Gärdestads film, och igår var det då dags. Jag vet om att hans föräldrar lyssnat på Ted i sina yngre dagar och skulle då mer än gärna vilja se filmen.

Vila i frid Ted Gärdestad ♡

Filmen var ca 2 timmar lång men det brydde inte någon av oss 4 om. Vi fokuserade helt på den, och kände aldrig att den var det minsta ”långdragen” eller liknande. Vi var helt inne och fast i historien att det inte kändes som att den ens var så lång. Det var så mycket som hände och till en början fick jag intrycket av att Ted var en väldigt god, varm, rolig och omtänksam kille med stor talang inom tennis och musik. När hans karriär började gick det väldigt fort och det var där jag aldrig ville le åt filmen igen. Det gjorde ont i hjärtat och jag får än en klump i halsen bara jag tänker på det...

Om ni vet vem Ted Gärdestad är så förstår/vet ni säkert exakt vad jag menar med alla mina ord i detta inlägg. Men för att inte "spoila" filmen eftersom det ändå är en film så kommer jag nog fortsätta prata i gåtor.

Jag ska vara ärlig och säga att jag grät ett x antal gånger under hela filmen, och slutet var det värsta av allt: det rann floder och hur mycket jag än torkade bort med tröjärmen så fortsatte det rinna mer tårar. Jag kunde inte sluta tänka på riktiga Ted. Hur dåligt han måste mått och hur orättvist att han blev utsatt och offer till detta och psykisk ohälsa överhuvudtaget då. Hur ser det ens ut idag? Det tas inte på allvar ännu vilket gör mig så j*kla förbannad. Alla tårar som sprutade under filmen var ångest och sorg. Men det som mest gjorde ont var en slags skuld och skam... Att han inte fick den hjälp han behövde.

Trailer till Ted - För Kärlekens Skull.
Klicka på "Play" för att se den.
Mitt betyg: 9/10 En av dom bästa och viktigaste filmerna jag någonsin sett

​Det är dags att vi vänder på detta nu. Man kan inte bara anta och döma folk. Det är så vanligt att människor ursäktar sig med att personen endast är ute efter "uppmärksamhet", men är jag den enda som ändå tar det på allvar? Det är i sådana fall ett rop på hjälp och det är bäst att svara då, sträcka fram en hand! Människor som mår dåligt ska man aldrig ignorera och tänk på att det inte alltid krävs mycket. Bara ett litet textmeddelande där du undrar hur personen mår och visar att du bryr dig kan hjälpa enormt mycket! Snälla, lägg det på minnet.

Likes

Comments

Okategoriserade

(Tidsinställt inlägg) Godkväll på er. Hur mår ni? Ser ni fram emot ikväll och fira nyår? Ska ni göra något särskilt? Jag började dagen med att städa hela lägenheten. Har nämligen inte gjort det sen vi kom hem från London. Igår började jag dock packa upp ur resväskorna men jag hann inte så mycket mer än så eftersom jag hade bestämt träff med Natalie. Så jag åkte dit och tillbringade resten av dagen och kvällen med att hänga med henne. Medan jag var där fick jag även mina julklappar av henne. Det var 2 paket. En med en liten popcornmaskin (en sådan med skål) och andra paketet innehöll små plastskålar för att ha popcornen i. Så himla gulligt. Jag provade den direkt när jag kom hem och det vart supergott!

Nu har jag precis hoppat ur duschen. Medan kycklingen var inne i ugnen så tog jag en snabbdusch, och nu är äntligen middagen klar som både jag och sambon ska hugga in innan det blir dags för mig att åka iväg till Natalie och fira med henne och tjejerna.

​Ännu en gång: ledsen för en sådan hemskt dålig bild men jag klarar inte av att uppdatera bloggen utan bilder så det får bli såhär ibland...

Innan jag börjar hugga in och åka iväg så tänkte jag passa på att önska er ett gott nytt år och att ni får det roligt eller mysigt ikväll, beroende på vad ni ska göra. Jag tänkte även avsluta mitt inlägg med att dela med mig av mina nyårslöften som jag denna gång verkligen ska försöka hålla. Vi får se hur det går. Har ni några nyårslöften? Dela gärna med er av dom!

​Puss på er mina fina änglar, ta hand om er så hörs vi mer imorgon (eller ska man leka rolig nu och säga "nästa år", haha?). Love ♡

Mina nyårslöften:
- Byta till privatnummer. Endast nära och kära kommer ha det och that's it.
- Trappa ned på Coca Cola.
- Börja använda mig av elcigg.
- Börja plugga till körkortet.
- Skaffa nytt pass och legitimation (eftersom jag bytt namn).
- Ta både gitarr- och pianolektioner.
- Spara undan några tusenlappar varje månad till sparpengar.
- Börja skriva dagbok.​

Likes

Comments

Mobilblogg, Resor

(Mobilblogg, Tidsinställt inlägg) Gah!!! Jag kan verkligen inte fatta att vi är här. Här i London och ser alla dessa häftiga saker. Vi har besökt Harry Potter Shopen 3 (!!) gånger redan. Jag vart helt fast. Det kanske är en nyhet för er, men absolut inte för min familj, bästa vän eller sambo: Alla vet att jag är ett galet Harry Potter Freak och man ska då vara försiktig med att sätta en sådan som mig i Londons Harry Potter Shop.

Nu måste vi börja röra oss tillbaka till hotellet för att hämta våra resväskor. Vi checkade ut 14.00 idag för att ha lite extra tid att packa, ordna oss, vila etc. Sedan gick det bra att lämna väskorna i hotellets bagagerum så länge som vi strosade runt här i Kings Cross. Men nepp, nu blir det att hämta ut dom och säga hejdå till hotellet och Kings Cross för vi ska nämligen ta tunnelbanan till flygplatsen (Gud vad spännande!) och vi vill hinna ta en senast 18.00 ikväll.

Vi hörs mer när vi är hemma i Sverige igen. Ta hand om er så länge mina änglar! Puss.

Likes

Comments

Mobilblogg, Resor

(Mobilblogg) Om ni sett min senaste Youtubevideo så vet ni redan om att jag befinner mig i London just nu. Jag fick det i julklapp av min sambo, och jag är så glad samtidigt som det var förjävligt på samma gång. Varför tänker jag ta med er någon annan gång, då jag har mer tid att förklara. Men ja, jag är riktigt lycklig kan jag här och med säga. Hotellet är helt OK, resan var en aning jobbig men det gick bra och det är lätt att hitta saker. Folket är faktiskt riktigt trevliga här och det gillar jag skarpt. Så jag konverserar gärna, även fast det gör mig en aning nervös så jag låter helst bli. Men jag försöker och det är det viktiga. Min sambo har sagt ett x antal gånger sen vi landade inatt att han aldrig hade klarat sig här utan mig. Hahah!

Just nu sitter vi och fikar i närmaste Starbucksbutik från vårt hotell. Det är så himla kallt ute, och det regnar så vi hade bråttom att bara komma in i värmen så fort som möjligt. Nästa mål är att ta oss till The Harry Potter Shop 9 3/4. Ska bli så spännande, för om ni inte redan märkt det så är jag ett stort Harry Potter fan. Nörd för att vara mer exakt. Haha. Jag har alla böcker hemma och har följt serien på bok och film sen dom släpptes som ung. Så jag kommer verkligen gå tokig när jag hittar denna butik. Ni anar inte hur tokig, förmodligen kommer ni få reda på det snart...

Så att ni vet kommer jag släppa en Vlogg så fort jag är hemma som kommer innehålla massor med klipp från att vi flög från Sverige till vad vi gjorde här i London, till att sedan flyga tillbaka till Sverige. Väl hemma kommer jag även göra en Londonhaul. Det får ni verkligen inte missa. Så in redan (här) för att börja prenumera på Youtubekanalen och (här) för att se min senaste video, där jag berättar om Londonresan.

Nu blir det att kila iväg. Vi hörs senare mina änglar. Puss & kram.

Likes

Comments

Mobilblogg

(Mobilblogg) God jul önskar vi er allihop här hemma!!
Jag sitter just nu och ser på Kalle Anka med sambon medan mormor står och fixar någonting i köket. Vi väntar även på att min morbror Oliver och hans sambo Anna dyker upp och då börjar julfirandet äntligen på riktigt. Hoppas ni får en underbar jul mina fina änglar. Önskar er allt gott! Puss & kram.

2 mysiga bilder på mig och min älskling :)
Snapchat : @ danitzasaavedra

Likes

Comments