Klockan är mycket och jag borde redan sova. Men likt de flesta av mina kvällar så går det inte. Tankarna om allt som varit och allt som kunnat skett annorlunda hemsöker mig. Alla mina livsval spelas upp som korta scener ur en film och jag börjar undra. Har jag verkligen gjort rätt val? Är jag där jag vill vara med mitt liv.


Svaret är enkelt. Jag är långt ifrån där jag vill vara. Ärligt talat så vet jag inte ens om den plats jag drömmer om existerar. Varje kväll bestämmer jag mig för att ändra mitt liv och ta tag i mina mentala konflikter som aldrig ger mig en lugn stund, men vad jag än gör så hamnar jag alltid tillbaka till där jag är precis nu. I min säng, ensam, förvirrad och utan hopp om framtiden.

Likes

Comments

Vart är du?

Jag hör dig, men det är tyst. Jag ser dig, men ändå inte. Jag känner dig bredvid mig, men ändå inte.


Jag vet att du finns där, att du vill hjälpa mig. Men du kan inte visa dig eller berätta för mig vad jag ska göra. Det är vår förbannelse. Vi är fast i en ond cirkel där vi behöver varandra, och vi är så nära men ändå så långt ifrån varandra.


Jag ber dig, vem du än är. Om du är Gud eller bara en vilsen själ, så ber jag dig. Prata med mig, ta kontakt med mig. Jag behöver dig. Visa mig vägen för jag är vilse i min egen värld. Rädda mig ifrån helvetet som jag lever i.

Likes

Comments

Ensamheten tar död på mig. För varje dag som går känner jag hur en liten del av den jag är försvinner bort. Minnen och upplevelser känns som drömmar som aldrig hänt och hur mycket jag än försöker så går det inte att stoppa.


Vem är jag? Mitt liv känns inte mer verkligt än en film på TV. Jag orkar inte ta tag i det. Jag vill inte. Orken och lusten har försvunnit.


Den personen som min familj och vänner ser är inget mer än en fasad. Som en TV som visar upp vad som anses rätt. Mitt riktiga jag ser på inifrån och ber om att få komma fram. Ber om att få vakna upp ur vad som endast kan upplevas som en låtsasvärld. Men det händer aldrig. Jag drömmer inte längre men ändå är sömnen den enda gången det känns som om jag lever. Ett svart, tomt inte som känns mer verkligt än vad alla färger, bilder eller ljud i världen kan beskriva.


Jag orkar snart inte mer. Jag har inte ork eller förmåga att fortsätta såhär och om jag inte vaknar snart så kommer jag försvinna. Kanske är det min största önskan. Att få försvinna. Jag har trots allt aldrig riktigt levt.

Likes

Comments