För snart 13 år sen ( tretton, trettonjäkla år.. herre) så startade jag min första blogg.
Det var nytt och trenden hade precis startat. Fanns inget som hette influencer eller hashtagg, fanns inga ankläppar utan det var mer idominläppar och brunpuder, von dutchkeps och playahead. Bra tider.

Ingen stage'ade bilder utan mer text, som en dagbok.
Jag älskade det, fick skriva av mig, skälla lite på folk, skriva om crushet, helgens hemmafest. Allt sånt där, typiskt dagboksinlägg.

Det var inte lika seriöst som nuförtiden.

Jag saknar det på något vis. Det naiva i en, det gjorde livet så mycket enklare ibland. Känslan av att vara en odödlig allvetare.

Annat är det idag.
I år fyller jag trettio och nojan börjar hinna ikapp mig. Jag är hypokondrisk småbarnsmamma med panikångestattacker.
Bagaget har växt, piratäventyren har varit många och livets käftsmällar har läxat upp en. Jag är varken odödlig eller en allvetare. Det vet jag nu.

Men det här kan nog bli bra ändå.

Det året lanserades även youtube.

Likes

Comments