Ett personligt inlägg

Hej hörni, tisdag är det idag och jag har haft en lång lång dag. Känns verkligen som att den aldrig tar slut. Mina anti-depressiva har påverkat mig mycket senaste veckan då jag glömde ta en tablett en dag och då blev allt rörigt. Har lite svårt att sätta ord på mina känslor just nu men det ger mig en enorm frihetskänsla att iallafall försöka skriva ner det svart på vitt. Jag är verkligen inne i en dålig period nu. För några dagar sedan var det ett år sedan jag var med om det värsta som någonsin hänt mig, tack gode gud att jag lever idag, hade aldrig klarat mig utan att tro på mig själv.

Det är ändå komiskt när man ser sig omkring och verkligen inser att den enda du alltid haft vid din sida är dig själv. Du är den enda personen du kan lita på.

I en värld full av människor så känner jag mig verkligen så ensam. Jag är inte ensam, men jag känner ensamheten. Förstår ni vad jag menar? Det är lätt att känna sig ensam när man har svårt att älska minsta lilla del av sig själv. Och det är ensamt när någon man älskat så länge och så hårt plötsligt blir en främling. Den känslan är vidrig. Det är verkligen så lätt att gå tillbaka till saker/personer som inte är bra för dig när du känner dig ensam för att man tänker att det kommer att hjälpa, man känner saknaden. Men nej, det blir bara värre.

Ni vet ju att jag ofta skriver att jag lever kvar i det förflutna, och det gör jag. Det är som att varje dag som går är på repeat och att varje dag är en dag där jag inte får träffa dig. Och varje dag som går är en dag där inget är som det någonsin har varit igen. Jag måste lära mig själv det jag lär er och det är verkligen att blicka framåt...

Gillar

Kommentarer