Hej lilla bloggisen, hur mår ni? Jag mår faktiskt överdrivet bra idag konstigt nog. Längesedan jag kände mig glad faktiskt men idag känner jag det i hela kroppen.

Har verkligen tagit hand om mig själv senaste veckan och lyssnat på min kropp. Orkar den inte så orkar den inte. Har umgåtts med människor som jag verkligen har så roligt med och bara ger mig lycka och positiv energi. Varit på yoga och barre med Sanna varje dag. Ätit god mat, skrattat, druckit öl, gått promenader osv. Det är verkligen dom små sakerna i livet som gör en så himla glad och man uppskattar verkligen en sån liten sak som att gå på promenad.

Idag är det städdag hemma hos mig och Samuel. Vi båda åker hem imorgon och kommer tillbaka innan nyår och då vill man ju komma hem till en fin lägenhet.
Är så taggad på att få träffa mamma imorgon. Har gråtit floder över att jag saknar henne så mycket på sistone helt ärligt.

Jag tänkte bara kika in här och skriva lite kort att jag mår bra, hoppas ni mår bra<3

Hej hörni, tisdag är det idag och jag har haft en lång lång dag. Känns verkligen som att den aldrig tar slut. Mina anti-depressiva har påverkat mig mycket senaste veckan då jag glömde ta en tablett en dag och då blev allt rörigt. Har lite svårt att sätta ord på mina känslor just nu men det ger mig en enorm frihetskänsla att iallafall försöka skriva ner det svart på vitt. Jag är verkligen inne i en dålig period nu. För några dagar sedan var det ett år sedan jag var med om det värsta som någonsin hänt mig, tack gode gud att jag lever idag, hade aldrig klarat mig utan att tro på mig själv.

Det är ändå komiskt när man ser sig omkring och verkligen inser att den enda du alltid haft vid din sida är dig själv. Du är den enda personen du kan lita på.

I en värld full av människor så känner jag mig verkligen så ensam. Jag är inte ensam, men jag känner ensamheten. Förstår ni vad jag menar? Det är lätt att känna sig ensam när man har svårt att älska minsta lilla del av sig själv. Och det är ensamt när någon man älskat så länge och så hårt plötsligt blir en främling. Den känslan är vidrig. Det är verkligen så lätt att gå tillbaka till saker/personer som inte är bra för dig när du känner dig ensam för att man tänker att det kommer att hjälpa, man känner saknaden. Men nej, det blir bara värre.

Ni vet ju att jag ofta skriver att jag lever kvar i det förflutna, och det gör jag. Det är som att varje dag som går är på repeat och att varje dag är en dag där jag inte får träffa dig. Och varje dag som går är en dag där inget är som det någonsin har varit igen. Jag måste lära mig själv det jag lär er och det är verkligen att blicka framåt...