Tänk hur mycket lättare det vore om killar förstod att så fort vi tjejer börjar få känslor för dig så kickar ångesten in. Vi kommer att undra vad du gör hela tids, vad du tänker på, vem du är med, och hon kommer bli svartsjuk på alla tjejer som kollar på dig. Dom här känslorna är så jobbiga och man blir verkligen helt utmattad av att konstant undra vad du gör och om du tänker på en. Men vi ringer helst inte och frågar, för vi vill inte förlora er.

Nu sitter jag här i något som känns som vargtimman även fast klockan är ynka 22.00. Jag har suttit stum i några minuter. Tycker ni int att det är sjukt vad man träffar för människor i livet egentligen? Hur kunde jag träffa honom? Hur kunde jag träffa mina bästa vänner? Hur kunde min bästis komplettera mig så bra. Hur kan vi passa så bra ihop liksom? Innan jag träffade mina bästa vänner här i livet så ansåg jag att jag hade många nära men nej absolut inte. Jag har några stycken som är mina allra bästa vänner som jag träffat genom åren och kanske inte har så mycket kontakt med men vi vet alltid vart vi har varandra och vi älskar varandra oändligt mycket. Ganska trippy ändå hur livet är, hur allt lett till detta ögonblick och att jag har mina vänner som jag passar så bra med. Jag tror inte på ödet, men vem vet? Allt är liksom bara random och inget förbestämt? Som att vi ska fylla ett syfte i universum? Fuck no.

Har ni någonsin gått från att prata och skriva med någon varje dag till ingenting? Sen inser man att det är en själv som alltid hör av sig först och sedan slutar man skriva först och där var eran relation slut? Jag har. Man saknar personen i tystnad men det är ingen mening och fråga vad som hände eller höra av sig för den personen bryr sig uppenbarligen inte.

Att inte veta vart det gick fel är det mest jobbiga. Från att prata varje dag, till främlingar.