Mitt liv här alltså. Jag lever hörni. Jag har aldrig mått bättre. Jag är med vänner jag älskar så otroligt mycket att jag inte ens kan förklara det. Jag mår bra i min kropp för första gången på länge, jag känner mig lycklig. Jag jobbar och tränar. Jag kan lyssna på vågorna varje dag och jag kan se soluppgång och solnedgång varje dag. Jag är så himla tacksam.

Bara för att vi inte pratar längre betyder det inte att jag glömt dig och det betyder inte att jag inte längre bryr mig. Du var min bästa vän.

Sanningen är att jag gör det. Jag gör verkligen mitt bästa för att kolla om du är okej och hur du mår. Men varje gång jag får chansen att prata med dig så slår det mig. Vi är främlingar, och du vill inte ha mig i ditt liv, det är därför jag inte längre är en del av ditt liv.

Men även om allt har förändrats så vill jag bara att du ska veta att jag fortfarande är här. Jag kommer fortfarande vara här för dig. Jag kommer alltid låna ut min axel och mina öron till dig. Jag bryr mig inte vad klockan är eller vad jag gör. Oroa dig inte för att prata med mig för jag önskar alltid att du pratade med mig. Jag saknar bara din närvaro, jag saknar att ha dig som min bästa vän, jag saknar bara dig.

Jag vill inte släppa taget om dig, inte än. Jag tror att jag alltid kommer att älska dig. Det finns ingen som du. Du har aldrig velat mig något illa och om du råkat göra mig illa så var det inte din mening. Aldrig har jag träffat någon så snäll som du. Jag kommer att sluta vara kär en dag och gå vidare, men du kommer alltid finnas där i mitt bakhuvud. Och just nu är det okej för mig, för det känns som att du är med mig, alltid. Du får mig att vilja bli bättre. Jag tänker på dig när jag tar dumma beslut och därför är jag tacksam att jag inte låtit dig gå än, även fast jag borde.
En liten bit av mitt hjärta kommer alltid finnas kvar hos dig, och en tag hoppas jag att jag kan ge dig hela mitt hjärta.