Jag får otroligt mycket frågor ang mitt jobb när jag lägger ut storys på Instagram så jag tänkte skriva lite kort.

Jag började på isales i november, alltså för ca 3 månader sedan. Jag hade precis kommit tillbaka till Stockholm och jag var så rädd att börja jobba. Jag hade inte jobbat på ett år pga depression. Men jag kan säga att den dagen jag kom in på kontoret i Solna så kände jag att jag var redo direkt. Ni vet när man bara känner inom sig att något är rätt? Precis så.

Jag började jobba, det gick bra för mig. Jag började skaffa lite vänner och alla var så välkomnande. Jag hittade genast vänner för livet om jag ska vara ärlig. Jag är så enormt tacksam för varenda en av dom.

För någon månader sedan började jag må extremt dåligt. Jag började missa jobb, fick in dåliga rutiner osv. Jag behöver inte gå in på vad som hände men jag mådde extremt dåligt. När jag har jobbat på andra företag har dom aldrig hjälpt mig att hitta en lösning för hur vi ska få schemat att fungera och för att jag ska må bra. Det gjorde dom här. Alla ledare hjälpte mig, dom tog sig tiden att sitta och prata med mig flera timmar i veckan. Jag kan vara ärlig med dom så fort jag mår dåligt och har ångest. Förstår ni hur viktigt det är? Jag grät glädjetårar efter jobbet när jag kom innanför dörren hemma för att jag var så tacksam över hur mycket dom brydde sig.

Jag tjänar otroligt bra pengar på detta företag, jag har fått vänner för livet och allt är helt ärligt bara så jävla bra. Folk tycker jag är töntig som brinner för mitt jobb så mycket men jag bryr mig inte för när jag längtar alltid till att vakna på morgonen och komma in på jobbet med ett leende och ringa mina kunder på telefon.

Om ni också känner att ni vill komma till en trygg och bra arbetsplats. Hör av er till mig! Kram.

Vet ni att det är så svårt att hitta bra vänner. Jag har haft så många vänner genom tiderna, 99% av dom har inte varit genuina. Jag hade så många som aldrig var där för mig när jag behövde dom, eller såna som låg med killar jag träffade. Det här var personer i min cirkel. Men dom här erfarenheterna har ju lärt mig varningsflaggorna. Jag tror ju dock verkligen alltid det bästa om folk, jag tror att alla är goda människor innerst inne, och det brukar bita mig i röven.

Att veta att det finns folk som bara låtsas vara din vän är inte en så trevlig känsla. Men det hjälper dig att veta vilka du kan kalla vänner och vilka du inte kan kalla vänner. Ett varningstecken man kan märka är tex dom som vill vara din vän när dom behöver något. Dom kanske vill bli inbjuden på en fest, ha pengar, träffa folket du känner, ni fattar grejen dom utnyttjar dig till deras fördel helt enkelt. Såna finns det många av och dom ska man passa sig för, det är inte såna man ska ge något till för du kommer inte få något tillbaka.

Sen har vi den där vännen som alltid håller dig tillbaka. Om du försöker sluta dricka, eller du kanske vill börja träna mer, fokusera på jobb yada yada, och personen håller dig tillbaka, ja då vet du att den personen är ingen du ska umgås med. Den vill inte att du lyckas.

''Vännen'' du inte kan vara dig själv med. Du känner måste hålla tillbaka eller tippa på tårna. Dom har en extremt negativ inverkan på dig. Du kanske är extremt godhjärtad men personen försöker få dig att se dig själv och andra på ett negativt sätt. Kasta, fort.

Den värsta är den som manipulerar. Dom gör det sakta men säkert, man sveps in i det utan att märka det. Helt plötsligt gör du saker du knappt är medveten om att du gör. Dom får dig att inte våga säga nej.

Tänk såhär, alla i din cirkel, ger dig dom något? Får DU ut något av att ha dom nära? Vad ger dom dig? Är svaret negativt vet du att du måste släppa taget.

Jag tjatar alltid till er om att man inte ska älta saker. Men jag går igenom en av dom svåraste perioderna någonsin i mitt liv. Jag kan tyvärr inte öppna upp mig för mycket om vad som händer för det är väldigt privat just nu. Men jag kan säga att idag har jag känt exakt alla känslor man kan känna i världen. Lycka, sorg, agg, sinnesro, grov ilska. I skrivande stund sitter jag och gråter som en valbebis helt ärligt.

Det är svårt att förklara när ni inte vet vad det är som händer, men jag får mycket flashbacks och känner enorm skam och ånger över tidiga val i livet och det är rent utav bedrövligt helt ärligt. Tänk er att allt ni trott ni bearbetat kommer tillbaka i ert huvud och ni minns allt igen som om det vore igår och ni har fem miljoner bilder framför er och fem miljoner känslor att hantera. Allt på samma gång. Uppenbarligen har jag inte bearbetat något av det utan jag har förträngt det. Så det blir några tuffa dagar för mig framöver men jag klarar mig igenom dom som alla andra dagar.