Hej.
Jag heter Sofie och pluggar till musiklärare på Malmö Högskola och bor på ett studentboende här eftersom det blir en bit att pendla om man vanligtvis bor i Jönköping.
Jag kom hit idag för att berätta om studentboendet jag bor på. Det har gått ett par månader och jag började umgås med mina nya klasskamrater ofta på biblioteket. Mitt i pluggandet så berättade min kompis att det spökade på studentboendet. Jag är inte så vidskeplig av mig och jag tror inte direkt på spöken så jag blev inte direkt skraj. Men två andra tjejer i gruppen blev otroligt intresserade av att höra om alla spöken och läskiga berättelser angående boendet, så på mindre än en sekund förvandlades våran pluggcirkel till en sagostund.
Kompisen som berättade om spökena, vi kan kalla honom Niklas för jag vill inte ge ut hans riktiga namn, lutade sig framåt och började berätta med en överdriven djup berättarröst om hur studenter har begått självmord i byggnaden och om vilka spöken som finns där. Även om jag är en skeptiker så var det underhållande att lyssna på Niklas spökberättelser och särskilt se hur de två andra tjejerna satt med uppspärrade ögon och hakan ner till golvet.
Det hade gått över 40 minuter och vi satt fortfarande och lyssnade på Niklas berättelser, men efter ett par minuter till så sa han:
- Vill ni höra den läskigaste berättelsen?
Alla satt och i princip och skrek efter att få höra den förutom jag som mest bara satt där och tyckte att dom var så larviga. Men då så säger Niklas:
- Lyssna nu, Sofie, för den här berättelsen utspelar sig faktiskt i den korridor som du bor i.
- Jaja, jag lyssnar! Sa jag för att om jag inte hade sagt det så hade de andra två tjejerna säkert tjatat på mig om att lyssna.
Niklas fortsätter:
- Det var en gång för många år sedan en tjej, vid namn Josefin Bergström, som också gick på musiklärarprogrammet, precis som vi. Och hon var så otroligt djupt förälskad i en kille i hennes klass men hon vågade aldrig gå fram och prata med honom. Hon satt mest och stirrade på honom i smyg och tittade bort så fort han vände sin blick i hennes riktning.
Det var snart Halloween och skolan hade ordnat en sorts halloweenbal där man skulle vara utklädd, dansa och ha kul. Och som vanligt när det är bal så måste man komma med en dejt och nu när det var Halloween så var man tvungen att ha en matchande utstyrsel.
Josefin satt alltid ensam i matsalen för att hon var utstött, ingen vet varför hon var det, hon bara var det. Ingen mobbade henne eller så, eller i alla fall inte när hon hörde eller såg det, det var liksom bara som att hon var osynlig. Men en vecka innan balen så kom killen som Josefin var förälskad i, vi kan kalla honom Tom, fram till henne, satte sig bredvid henne i matsalen och började prata med henne. Josefin satt chockad och stirrade på honom utan att säga ett enda ord. Tom frågade lite retsamt om hon var stum, men efter ett par försök så fick Josefin fram någon mening eller två. Tom undrade om hon hade någon dejt till balen som ägde rum veckan därefter. Josefin sa nej och kollade blygt ner på matbrickan och strax därefter så frågade Tom om hon ville vara hans dejt och om dom skulle klä ut sig till flickan och varelsen i filmen ”Min Granne Totoro”. Josefin sken upp och blev helt röd i ansiktet, hon svarade ja och kunde knappt hålla tillbaka glädjeskriket. Tom nickade till och gick därifrån.
Hon kunde knappt tro det, hon skulle på halloweenbalen med Tom och basera sin utstyrsel på hennes favoritfilm! Hon sprang hem och började fixa och sy på sin orangea kjol och kollade på internet efter ett paraply som hon skulle ha med på balen. Hon kunde knappt sova den natten.

En vecka har gått och ikväll är det dags för årets halloweenbal. Josefin står utan studentboendet och väntar på att Tom ska komma och hämta upp henne. Det regnar så som tur är var hon utklädd till Satsuki och har paraplyet för att skydda henne från regnet. Efter några minuter som kändes som en evighet så ser hon Toms bil svänga in på parkeringen, hon ser även att han börjar gasa på ordentligt. Hon märker att det finns en stor vattenpöl framför henne, men det var försent, Tom kommer farandes och skvätter ner hela Josefin och hennes utklädnad. Tom backar bakåt och vevar ner rutan. Där sitter Tom och han kompis tillsammans med två tjejer. Tom sänker musik och säger, ”Sorry stumpan, jag bara skojade!”. De andra hånskrattade medan Tom körde iväg och Josefin bara stod där, dyngsur och förkrossad.
Flera timmar har gått och Tom, tillsammans med sin dejt, stapplar och snubblar in i korridoren och där ser han Josefin, fortfarande blöt och förkrossad.
”Hur kunde du göra så mot mig!?” skrek Josefin och började putta Tom.
”Wow, wow, wow! Haha, ta det lugnt stumpan, jag trodde du fattade att det var ett skämt. Jag skulle aldrig gå ut med dig!”
Josefin började se rött och gick till attack. Tom tog tag i henne och kasta henne åt sidan och sa:
- Vad fan är det för fel på dig?!
- Försvinn, ditt psycho. Sa dejten och tog tag i Toms arm och gick vidare till hans rum.
Josefin, så sårad och förstörd, reste hon på sig, slängde iväg sitt paraply och försvann ut i den mörka och blöta natten.
Ingen såg eller hörde från Josefin och eftersom hon inte var den mest populära tjejen i skolan så var det ingen som tänkte på att höra av sig till henne. Efter någon månad så började alla i Josefins korridor känna en så fruktansvärd unken odör, som om något ruttnade. Stanken blev till slut så pass illa att vaktmästaren blev tillkallad för att få bukt på den. Han letade och knackade på hos studenterna för att undersöka vart stanken kom ifrån. När han kom fram till Josefins dörr så stannade han upp. Han blev så tagen av stanken och var på väg att spy, han knackade på men ingen kom och öppnade. Han stod och knackade i några minuter när han till slut tog beslutet att hon antagligen inte var hemma, men han var tvungen att få bort den fruktansvärda stanken så han tog fram sina nycklar och öppnade dörren. Stanken, så stark och unkens, slog emot vaktmästaren och sedan såg han Josefin, hängandes från taket i en snara.
Många tycker att det är Toms fel att hon hängde sig, andra tror något annat. Men en sak är säker i alla fall, Josefin är fortfarande kvar på studentboendet och vandrar omkring med sitt paraply.”

Efter att ha lyssnat på Niklas berättelse satt alla runt omkring antingen med hakan nere eller med huvudet nergrävd mellan knäna av rädsla. Jag var mest bara fascinerad över Niklas berättande och fantasi. Niklas skrattade och bugade till applåderna, han var så stolt över sin prestation.
Klockan hade blivit mycket och jag började packa ihop mina saker och begav mig hemåt. Vad jag än gjorde så kunde jag inte få Josefin med hennes paraply ur mina tankar. Jag var inte särskilt rädd, jag tyckte mest synd om henne. Att en människa kan må så dåligt att den låter ett rövhål till snubbe vara den sista droppen. Men mitt i mina tankar så var jag hemma igen, jag gick genom korridorerna och svängde sedan in i min korridor. Och Josefins korridor.
”Nej, men sluta.” tänkte jag för mig själv.
Jag kan väl inte ha blivit så uppskrämd av Niklas dumma påhitt heller?
Efter att ha fifflat med mina nycklar och låset så märkte jag någonting i ögonvrån, något eller någon, stod längst bort i korridoren. Jag stod helt stilla och stirrade på min dörr och kände hur kall jag blev i hela kroppen. Jag kollade sakta dit men till min lättnad så var det inget där, det var bara samma tomma korridor. Jag måste sluta skrämma upp mig själv såhär. Dumma Niklas.
Jag kokade mig en kopp te och satte mig vid datorn för att surfa runt lite på internet, av någon anledning så kunde jag fortfarande inte få bort Josefin från mina tankar. Så jag bestämde mig för att försöka forska lite om Niklas berättelse faktiskt är sann. Jag googlade runt och letade efter något spår efter Josefin och den här korridoren. Jackpott, jag hittade en artikel i en gammal tidning där dom skrev om självmordet av en tjej i den här korridoren och till min fasa, det här rummet. Josefin Bergström bodde i samma rum som jag bor i nu, hon tog sitt eget liv här, precis bakom mig.
En kall kår flög inom mig och plötsligt så hörde jag hur det knackade på dörren. Jag satt stilla och stirrade på dörren utan att säga ett enda ord. Det knackade igen.
”Inga av mina vänner bor i detta studenthus, så de kan inte ta sig in. Så vem kan det vara?” tänkte jag och reste mig sakta upp för att långsamt röra mig mot dörren och kika genom titthålet.
Ingenting. Jag såg ingenting, ingen människa i sikte. Det var helt mörkt i korridoren och min fantasi gick på högvarv. Jag backade bakåt och satte mig vid min dator igen och startade sedan Skype för att se om Niklas var inloggad, som tur så var han det. Jag ringde honom direkt och han svarade minst lika snabbt.
- Tjena Sofie! Du blev väl inte för rädd, va? Sa Niklas med en retsam ton.
- Hej Niklas, nej.. Eller jo, kanske. När jag kom hem så bestämde jag mig för att söka lite på Josefin och självmordet. Och det är sant, Niklas. Hon tog sitt liv här i denna korridor.
- Ja, jag vet. Tror du jag skulle kunna hitta på en sådan otrolig berättelse helt på egen hand?
- Niklas, hon tog sitt liv här, i mitt rum. Jag bor i samma rum som Josefin bodde i, som hon begick självmord.
Niklas stannade upp och såg lite chockad ut.
- Wow, är du säker? Sa Niklas och drog sina fingrar genom sitt hår.
- Ja, jag är hundra procent säker och tack vare din berättelse kommer jag inte kunna sova i natt!
- Förlåt mig, Sofie. Det var inte meningen att du skulle bli så uppskrämd, du brukar ju inte bli skraj av läskiga berättelser och speciellt inte mina. Jag lovar att jag inte visste att hon bodde i samma rum som dig, Sofie.
Jag lutade mig tillbaka och suckade.
- Du kan förlåta mig med att komma hit och hjälpa mig att plugga, ok?
- Ja absolut, jag sticker om några minuter. Jag kommer vara framme om någon halvtimme eller så.

Vi avslutade samtalet och jag började städa undan lite disk som jag lämnade kvar i morse. Att bjuda hit Niklas för att hjälpa mig att plugga var bara lite av en vit lögn, jag var rädd och jag ville inte vara ensam den natten. Och eftersom jag inte hade några vänner här på studentboendet så kunde jag inte knacka på hos en främling och fråga om dom vill spendera natten med mig för att jag är rädd.
Efter att det har gått en halvtimme så ringde det i porttelefonen.
”Det är Niklas!” tänkte jag och öppnade upp för honom. Till slut så knackade det på dörren.
- Jag kommer! Ropade jag och gick för att öppna dörren.
Det var ingen där. Det var bara en tom och mörk korridor och ingen Niklas. Jag gick ut i korridoren för att aktivera lamporna men de tändes aldrig.
- N-Niklas, sluta skoja och kom fram. Du har redan skrämt upp mig tillräckligt för idag!
Inget svar. Inte ett enda ljud från grannarna heller förens en smäll bakom mig. Min dörr hade slagits igen och låsts sig.
”Men vad fan, snälla nej.” Sa jag tyst för mig själv och började känna mig illa till mods.
Efter att försöka hitta rätt nyckel i mörkret så tappade jag dom på marken, klassiskt skräckfilmsscenario. När jag böjde mig ner för att plocka upp dom såg jag någonting i ögonvrån igen, på samma ställe som när jag kom hem. Jag tittade snabbt dit och såg att något gick runt hörnet mot mig. Jag kände hur hjärtat satte sig i halsgropen och kunde urskilja att det var en person som gick mot mig, en person med ett paraply.
”Detta kan fan inte vara sant!” tänkte jag och började backa ifrån människan.
Efter att ha backat bakåt till korridorsdörren så hoppade jag till utav att Niklas stod där och knackade. Jag öppnade upp och sprang in i Niklas famn och började gråta hysteriskt, han omfamnade mig och undrade vad som är fel. Jag berättade att jag trodde att det var han som knackade på min dörr och att jag blev utelåst. Men också att jag såg någon gå mot mig i mörkret. Niklas tittade in i korridoren som nu var upptänd.
- Det är ingen där, Sofie. Kom så går vi in till din lägenhet. Sa Niklas och höll om min axel för att trösta mig.
Efter att vi tagit oss in i min lägenhet så låste jag dörren och satte mig sedan på sängen och försökte lugna mig. Niklas gav mig ett glas vatten och bad mig berätta mer om vad som hände. Jag berättade att jag började söka efter om Josefin var en riktig person, om självmordet verkligen hände och att kort efter det så knackade det på dörren. Jag berättade att jag inte såg någon genom titthålet och att allt var mörkt. Jag trodde att det var han som retades så jag gick ut i korridoren för att se om han kanske gömde sig någonstans. Men sen stängdes dörren bakom mig och jag kunde inte komma in.
Jag kunde se på Niklas att han förvirrad och att han inte visste vad han skulle tro.

- Josefin var en riktig person och allt som hände henne är på riktigt. Men jag skojade bara till det när jag sa att hon spökar här. Sa Niklas och försökte trösta mig.
- Jag vet vad jag såg, Niklas. Det var Josefin!

Jag fortsatte att snyfta och skaka medan Niklas höll om mig. Jag kunde inte tro att det hände, det känns så surrealistiskt, som om det bara var en mardröm. Men jag kunde inte ha gått i sömnen.
Efter några minuters snyftande så frågade jag Niklas om han kunde sova över den natten, för efter den traumatiska upplevelsen så ville jag verkligen inte spendera natten ensam. Han gick med på det och tog fram en chipspåse ur sin ryggsäck, han visste hur man skulle muntra upp mig. Med skräpmat och film. Vi satte igång Netflix på tv:n och bläddra genom alla alternativen och kom fram till ett beslut, det blev Love Actually. Jag hade tyckt att det var konstigt att se den ensam med Niklas men i den här situationen så var jag bara glad över att han ville stanna kvar hos mig.

Jag somnade halvvägs genom filmen och Niklas hämtade täcket för att stoppa om mig. Och sedan la han sig på madrassen på golvet och somnade senare själv.
Jag hade en sån konstig dröm, det var inte riktigt en mardröm för jag upplevde den inte som läskig. Jag drömde om att jag var ute i skogen mitt i natten och bara gick runt. Visst, det är obehagligt men jag kände ingen rädsla. Inte förens jag kände att någon eller något observerade mig på håll, jag fick en kall kår genom kroppen och kollade runt om mig för att hitta det som iakttog mig. Jag såg ingen, jag började ta upp farten för att hitta ut ur skogen när jag till slut snubblade över något. Jag kollade bakåt och såg det där jävla paraplyet igen. Det stora paraplyet som hon, Josefin, bar på. Jag blev genast skräckslagen och började springa så fort jag kunde för att hitta ut ur skogen, jag hörde hur fotsteg förföljde mig i mörkret. Jag såg tillslut ljusen från mitt studentboende och gav ifrån mig en suck av lättnad och ökade farten. Jag sparkade upp dörren, sprang upp för trapporna och sedan in i mitt rum där jag ser Niklas ligga och sova. Jag var på väg att väcka honom då jag märkte att det låg någon i min soffa, där jag hade somnat. Jag frös till när jag såg att vem det nu var som låg där började resa på sig, hennes råttfärgade och ovårdade hår hängde över hennes ansikte och axlar.

”Nej snälla, nej, nej, nej. Snälla nej, sluta!” tänkte jag och började bryta ihop igen.
Josefin reste sig upp, ställde sig bredvid soffan och stirrade på mig, jag kände hur mitt blod blev till is. Hennes huvud var lutad åt höger för att hennes nacke var ur led och jag kunde höra hur den knakade när hon iakttog mig. När hon tog ett steg mot mig så svimmade jag och kände hur hårt jag slog i golvet.

- Sofie! Vakna, Sofie!
Jag vaknade till utav att jag hörde Niklas skrika.
Mitt huvud bultade av smärta och jag kunde inte resa mig upp, men som tur var så hjälpte Niklas mig att komma upp på sängen. Mitt i all smärta och förvirring kom jag ihåg varför jag svimmade.

- Josefin. Mumlade jag
- Josefin? Vadå Josefin?
Niklas såg förvirrad och orolig ut när han satt på sängkanten och tittade till mitt sår som jag fick när jag slog i huvudet i golvet.
- Jag vaknade av att du smällde igen dörren, sen stod du bara där och stirrade på soffan och föll ihop. Du skrämde ihjäl mig!

Jag trodde att jag hade blivit galen. Jag reste mitt huvud försiktigt och kollade på mina bara fötter. Smutsiga och skärsår överallt. Så jag var ute i skogen på riktigt, men jag kom inte ihåg att jag gick ut.
Jag vaknade upp mitt i skogen och blev jagad av.. Josefin.

Varför hemsöker hon mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Det har gått några månader sedan allt detta hände och jag kan säga att det inte har slutat. Jag har knappt fått någon sömn. Jag vägrar sova, för varje gång jag somnar så befinner jag mig på ett udda ställe och rätt som det är så är hon där. Hon väntar alltid på mig. Men ibland blir hon otålig och väntar inte på att jag har somnat, jag antar att hon har klurat ut hur hon kan terrorisera mig i vaket tillstånd också.
Jag är så trött, så trött. Jag klarar inte av detta längre, jag orkar inte. Jag har googlat på hur man knyter en snara och jag skriver allt detta för att min familj och mina vänner ska förstå varför jag gjorde det. Jag älskar er, så mycket. Nu ska jag äntligen få sova, godnatt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

(Känsliga läsare varnas)

Hej, det är med sorg i hjärtat jag berättar detta. Det har tyngt mitt hjärta och min själ i ett par månader nu så jag kände att jag var tvungen att skriva ner detta och låta folk läsa det. Inte för att söka tröst eller för att få folk att tycka synd om mig, utan för att få folk att våga hjälpa till och konfrontera när dom tror att det är något som är helt fel.
I alla fall, här kommer det..

Det var en kväll för ett par månader sedan, jag skulle åka tillbaka till mitt studentboende i Falun efter en veckas sjukskrivning på grund av ångest och depression. Efter att ha haft ett par möten med min läkare nere i Skåne och träffat gamla vänner så var det dags att åka tillbaka till studentlivet. Jag köpte en tågbiljett via SJ och skulle vara framme i Falun ca 22:21.
Första sträckan till Linköping med tåget gick jättebra, förutom att det var ett par minuter försenat, men jag hann med nästa tåg mot Sala så det gjorde ingen större skada. Jag satte mig ner i första vagnen och startade upp min laptop på det nerfällbara bordet framför mig och fortsatte skriva på min uppsats som skulle vara klar om ett par dagar.

Innan jag fortsätter med berättelsen så måste jag berätta att jag har ganska lätt för mig att läsa av människor och deras ansikten, ljuger någon för mig så märker jag det näst intill varenda gång. Men tillbaka till berättelsen.
När jag satt där och skrev på min uppsats och kollade runt lite i vagnen så märkte jag en tjej som satt i andra sidan vagnen. Hon hade långt och mörkt hår som hängde rakt ner över axlarna, hon hade en lite för stor huvtröja på sig och joggingbyxor och måste ha varit i tonårsåldern. Nu kanske ni tänker att det inte är något konstigt och ni har rätt, men hennes ögon, hennes ögon var vidöppna och stirrandes ner i golvet framför henne. Jag smygkollade lite på henne för att se om hon skulle blinka någon gång, vilket hon till slut gjorde, tack gode gud. Bredvid henne satt en man som måste ha varit i 40-årsåldern och måste ha varit hennes pappa, tänkte jag. Han var märkbart berusad och det var kanske därför tjejen stirrade så som hon gjorde, hon kanske kände att det var pinsamt att hennes pappa var full. Jag vet inte, men det är något med hennes blick som gjorde mig lite illa till mods, det kändes som att det var något som var fel. Jag skakade bort den känslan och gick tillbaka till mitt skrivande.

Efter några minuter av skrivande så märkte jag att vi hade stannat till på en station och att folk började gå mot utgången, även tjejen och den äldre mannen ställde sig upp och gick mot utgången. Jag märkte återigen hennes blick, den hade blivit värre, hon såg smått skräckslagen ut. Jag fick en orolig känsla i magen då hon kollade försiktigt runt om sig i vagnen, det såg ut som att hon letade efter en mötande blick och till slut fick hon det, mig. Hon kollade på mig med stora och rädda ögon som om hon ville säga något till mig. Det gick genast varningsklockor i huvudet på mig. När hon och mannen, som gick tätt intill henne, gick förbi mig så såg jag de tårfyllda ögonen. Hennes blåmärken på handlederna. Jag var så chockad, jag visste inte vad jag skulle göra. Och rätt som det var, så var dom borta och tåget åkte vidare.
Jag satt och tänkte på tjejen hela vägen till Falun och när jag kom hem till min studentlägenhet så gick jag och la mig i sängen för att sova. Men inte fan kunde jag det, inte med henne i mina tankar. Jag såg henne hela tiden jag slöt mina ögon. Varför gjorde jag ingenting!?

Några veckor hade gått och när jag kom hem från skolan så satte jag igång tv:n för att mest ha något i bakgrunden när jag lagar min kvällsmat. Nyheterna är igång och jag hör i bakgrunden när dom säger:
”En flicka i 16-årsåldern hittades död i en skogsdunge i Flen och polisen har hittat och gripit mördaren.”
Jag släppte allting jag håller på med och rusade direkt till tv:n och ser en bild på tjejen som satt på tåget och en annan bild på den äldre mannen bredvid hennes. Dom fortsätter:
”Den 16-åriga flickan våldtogs flera gånger och mördades av den 40-åriga mannen för en vecka sedan och han väntar nu på sin dom.”
Min mage vände ut och in på sig själv och jag brast ut i tårar. Jag visste att något var fel, jag visste att något hemskt skulle hända och jag gjorde ingenting! Jag bara satt där och skrev på min jävla uppsats! Hade jag sagt något, konfronterat honom eller ringt polisen, så hade hon varit vid liv idag.
Så därför uppmanar jag alla som läser detta att om ni ser eller hör något som verkar fel, bara om ni får en magkänsla, så tveka inte på att konfrontera och fråga om något är fel. Gör inte som jag och sitt stilla och se det gå förbi. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv och om ni hade varit med om samma sak så hade ni inte heller gjort det.

Detta är en helt påhittad berättelse. Jag har inte varit med om detta och inte någon jag känner heller.
Men detta händer i verkligheten och det måste få ett stopp. Som i slutet av berättelsen så uppmanar jag folk att våga konfrontera och våga hjälpa till. Världen är full av äckliga och hemska människor som mannen i berättelsen och den är även full av oskyldiga offer som oftast inte kan hjälpa sig själva. Det är därför vi andra måste steppa in och säga stopp.

Likes

Comments

Det är helg och jag vaknar upp på grund av solljuset som skiner igenom fönstret. Jag sträcker på mig och min sambo Josephine vänder sig om i sömnen och lägger sin arm runt mig, jag ler och håller om henne tillbaka. Jag kysser henne på pannan och viskar med ett leende:
- Godmorgon, älskling.
- Mmmmmhh.. mumlar Josephine och gräver sitt ansikte djupare in i min nacke.
Försiktigt försöker jag smita undan för att hoppa in i duschen och jag lyckades. Jag står och duschar i tio minuter innan jag märker att Josephine öppnar dörren och kliver in i den ångfyllda och blöta duschen med mig. Vi duschar tillsammans i en halvtimme innan vi kliver ut och och klär på oss morgonrockarna och beger oss ut till köket. Jag ställer mig och fixar frukost medan Josephine sitter vid datorn och försöker komma på något att göra i helgen.
Äggen, kaffet och det rostade brödet är klart och jag häller upp apelsinjuice till oss båda medan Josephine rabblar upp massa aktiviteter som vi kanske skulle kunna göra i helgen. Eftersom vi båda jobbar ganska mycket under vardagarna så försöker vi alltid se till att ha någon sorts aktivitet inplanerad på helgerna. Det kan vara allt från att se på en specifik film till att åka och klättra i bergen, allt beror ju på hur utmattade eller energiska vi är när helgen väl kommer.
Allt som vi kommer på säger vi direkt efter att vi inte orkar göra det.. Tills Josephine fick den briljanta idén att hyra en båt och åka ut på den stora sjön intill oss. Vi båda blir smått exalterade och hon springer iväg, utan att ha ätit upp, och börjar packa ner allt som vi skulle kunna behöva ute på sjön.
Jag sitter kvar vid matbordet och äter upp medan jag kollar upp sjön på nätet. Jag hittade en Reddit-länk om sjön när jag googlade runt, självklart gick jag in på länken och började läsa.

"Vad ni än gör åk inte ut på sjön och om ni mot förmodan skulle bada där så gå aldrig ut för långt!!"
"Lita på honom!! Fan det sjukaste jag har hört, shit vad läskigt!!"

Jag blev lite konfunderad och började söka mer efter vad de menade om att inte åka ut på sjön.
- Kanske var den så pass förorenad så att det hade skapats en giftig reaktion i sjön? Tänkte jag och sökte vidare.
Det visades att folk tror, eller som de skrev "vet", att det finns ett gigantiskt sjöodjur i sjön. Jag skrattade till och funderade på om de kanske pratade om Loch Ness istället för sjön som ligger cirka 300 meter ifrån vårat hus. Jag har aldrig hört något om att ett sjöodjur ska bo där.
Men eftersom jag är så intresserad av creepypastas, skräckfilmer och andra läskigheter så satt det kvar i bakhuvudet på mig, jag kunde inte släppa tanken av att det kanske finns något i sjön.
Josephine kommer in, helt utrustad med flytväst, väskor och solglasögon. Hon ser inte riktigt klok ut, tänkte jag och skrattade.
- Man kan aldrig vara för säker! sa hon och lyfte upp armarna i luften liknande en segergest.

Jag klädde på mig och ringde sedan min gode vän Rickard som jag skulle hyra båten av.
- Ja hallå, det är Rickard!
- Tjena Ricki! Det är Alex, hur är det med dig, min vän?
- Jo tack det är bra, hur är det själv? Låt mig gissa, du behöver låna båten?
Rickard kände mig väl, ibland känner jag att han kanske känner mig lite för väl. Det är nästan så att han kan läsa mina tankar ibland.
- You got it! Hur mycket vill du ha för en helg?
- Äsch, glömde det. Det är klart du kan få låna den gratis, min vän. Den är färdigladdad och good to go!
- Du är för snäll, Ricki. Jag kommer och hämtar den snart, vi ses då.
- Det gör vi, min vän!

Efter att ha packat klart så började vi köra till Rickard med Movits! högt i högtalarna. Efter att ha satt fast båtsläpet på bilen sa vi farväl till Rickard och begav oss till sjön för en helg på vattnet.
Jag kunde se hur exalterad Josephine var då hon nästintill hoppade i sätet när vi backade ner båten i vattnet.
Allt gick bra, trots att det var längesen jag backade ner en båt i vattnet men med hjälp av ett par turister så gick det som smort. Vi packade ner allt vi tog med oss ner i båten och började köra ut på vattnet. Det var helt fantastiskt, bara jag, min älskade sambo, och vattnet.. Och snart solnedgången.
Jag blir alltid lika förundrad över hur stor och djup den här sjön är, det är helt sinnessjukt. Det borde nästan kallas för ett hav istället för en sjö.
När jag väl började tänka på hur stor och djup sjön är så kom Reddit-inläggen upp i tankarna igen och jag började känna mig lite illa till mods, men det försvann lika snabbt när Josephine kom fram till mig och frågade om vi skulle börja laga mat snart och gav mig ett par kyssar. Jag började känna hur min mage kurrade och av att döma på Josephines leende och finurliga blick så tror jag att hon hörde det också.
Vi gick ner i båten och började laga maten vi hade tagit med oss, det fick bli något enkelt som potatissallad, ryggbiff och en sallad. Men efter att ha suttit ner, ätit och pratat i någon kvart eller så, kände jag hur något slog emot båten och gjorde så att den började gunga lite. Josephine märkte min förundrande och oroliga blick och började undra vad det var jag var orolig över.

- Kände du inte hur båten gungade till? frågade jag med samma oroliga blick.
- Nää, det gjorde jag inte. Det var nog bara en förbipasserande båt eller något. Du behöver inte oroa dig, hjärtat.
- Det kändes inte som en båt, det kändes som om något slog emot båten.
- Älskling.. Det är inte det stora sjöodjuret som smyger omkring i djupet.
Mina ögon stod vidöppna och jag frågade henne hur hon visste något om det.
- Jag såg det på Reddit-inlägget på din dator i köket innan vi åkte därifrån. Du tror väl inte på det? Om du hade trott på det så hade du ju inte åkt ut hit, jag känner dig tillräckligt väl för att veta det. sa hon med ett varmt leende.

Hennes varma leende lugnade mig och jag fnissade till lite för jag kände mig lite dum som var så orolig. Självklart så var det inget stort sjöodjur här, man kan inte alltid lita på Reddit. Mitt i en mening så började båten gunga till igen, men den här gången lite hårdare. Jag blev ännu mer orolig och lämnade middagen för att gå upp på däck och för att försöka se vad det var som slog till båten. Jag tittade ut på över sjön och såg bara det stilla vattnet, det hade inte kunnat vara en båt för då hade det synts på vattenytan. Efter ett par minuter så vände jag mig om och hoppade till lite smått, där stod Josephine med en filt runt om sig. Hon skrattade till, kysste mig och frågade mig om jag hade sett något.
Jag försökte lugna mitt hjärta efter att ha blivit skrämd och sa.

- Nej, det var inte en enda liten våg på vattnet så det hade inte kunnat vara en bå...
Mitt i mening så ser jag något i ögonvrån som fångade min uppmärksamhet, det var något som bröt vattenytan cirka 70 meter bort, något stort och vitt. Jag blev rädd och började smått hyperventilera när jag såg att vad det än var närmade sig båten. Jag sa till Josephine att springa ner och hämta flytvästarna och sen springa ner igen för säkerhetens skull. När hon sprang ner i båten så tog jag tag i ett spjut som fanns på båten och höll det i högsta hugg ifall varelsen skulle bli aggressiv och vara något livshotande. Jag är ingen person som skulle skada ett djur hur som helst, jag älskar djur, men om det skulle vara på liv eller död så hade jag gjort allt för att överleva. Dessutom så gällde det Josephines säkerhet också.
Efter att varelsen kommit mycket närmare båten såg jag inte den mer, den måste ha dykt ner. Jag gick fram till relingen och tittade ner i djupet.
Jag kände mitt blod blev iskallt i mina ådror, håret på min kropp stod upp och jag kände hur mitt hjärta slutade slå. Jag var helt paralyserad.

- Alex, var är flytvästarna!? ropade Josephine nere i båten och tack vare det så bröts min paralysering och jag började skrika.
- Fan, fan, fan! och sprang mot förarsätet och startade båten.
Gasen i botten började jag köra mot närmsta land och som tur var så var det hamnen vi hade parkerat vår bil. Jag kollade aldrig bakåt, jag ville bara upp på land igen.
Efter att ha parkerat båten i hamnen så sprang jag ner för att titta till Josephine, hon hade slagit i huvudet på grund av att jag började köra så hastigt och snabbt. Jag plåstrade om henne, bad om ursäkt och höll om henne i några minuter innan vi surrade fast båten och gick tillbaka till bilen. I bilen på vägen hem så frågade Josephine mig varför jag gjorde som jag gjorde och vad det var jag såg, men jag svarade inte. Jag satt helt tyst och bara kollade på vägen framför oss. När vi kom hem och började gå mot huset så tog hon tag i min arm för att få liv i mig, men hon släppte mig lika snabbt.

- Du är ju iskall! Du brukar aldrig vara kall. Du är ju ett mänskligt värmeelement, snälla berätta för mig. sa hon med en orolig ton på rösten och efter några minuter så började jag berätta, med tårfyllda ögon.
- Jag såg det... Jag såg det, Josephine. Lova mig att vi ALDRIG åker ut på den sjön igen och lova att du ALDRIG åker dit och badar!
- jag lovar, jag lovar.. sa hon och höll om mig.
Jag började gråta.

Sen vaknade jag.
Och detta är vad jag såg i min dröm, det så kallade sjöodjuret.
Den här kryptologiska varelsen kallas för Ningen och sägs ha setts av många japanska fiskare.

Bild nr 1: Från youtube, okänd.
Bild nr 2: Från KagedFreedom, DeviantArt

Likes

Comments

Jag gick i 7an på grundskolan och hela veckan hade varit en normal skolvecka med samma långtråkiga ämnen och samma dryga lärare. Det var fredag och jag var på cykeln påväg hem för att sätta mig och spela Worlds of Warcraft med min level 50 Dwarf Paladin. Jag var lite smått exalterad för att jag skulle invadera The Hordes med ett par vänner för att se hur länge vi skulle klara oss. Och efter ett par timmars spelande så var det dags för mig att lägga mig i sängen för att sova.

Jag somnade rätt snabbt och sov i ca 3 timmar innan jag vaknade upp av att min mobil som låg bredvid sängen vibrerade för att det var någon som ringde mig. Yrvaken som jag var så tog det mig några sekunder för att förstå vad som egentligen hände, men efter en liten stund så kollade jag på numret som ringde mig och kände inte igen det. Det var ett nummer jag aldrig har sett förr och jag tvekade på om jag skulle svara eller inte. Mest för att jag inte kände igen numret men också för att det var mitt i natten och vem skulle ringa mig nu.

Jag svarade och sa:
- Ja hallå, det är Alex?
Det hördes ingenting i luren, förutom ett brus.. eller nej, det var regn. Det var regn jag hörde i luren och just då märkte jag att det även regnade utomhus.
- Hallå? Haaallå? sa jag och efter att inte fått ett svar så la jag på.
Det var antagligen någon som råkade slå fel nummer eller något, tänkte jag och försökte somna om igen.

Jag bodde i ett ganska gammalt hus vid den tiden och jag visste att det fanns ett par andar där för jag har upplevt mycket av det paranormala i just det här huset. Så när jag hörde små "knackningar på fönstret" den natten så brydde jag mig inte om det, för jag var van att höra knackningar och steg lite här och var. Dessutom så regnade det så det kunde bara ha varit regnet som lät som just knackningar.

Jag somnade om och efter, vad jag skulle gissa på, en timme så vaknade jag upp igen. Det var mobilen som vibrerade och det var samma nummer som ringde mig.

Jag blev lite irriterad vid det här laget och svarade direkt och sa:
- Vem fan är det? Sluta ring mig, jag försöker sova!
Det var samma brus från regnet jag hörde i luren men nu hördes det något annat också. Det var någon som andades, tungt och skakigt som om personen frös.
Jag hörde sedan att det var en kvinna då hon sa:
- Varför kollade du inte ut när jag knackade?

Jag kände hur mitt hjärta flög upp i halsgropen och hur jag rös i hela kroppen när jag hörde rösten.
- Vadå kolla ut? Svarade jag och försökte att inte låta lika skräckslagen som jag var.
- Kolla ut genom fönstret.. Jag har knackat hela natten...

Jag hade ryggen mot fönstret i mitt sovrum och jag ville verkligen inte vända mig om, jag vågade inte se om kvinnan stod där. Men min nyfikenhet kom över mig och tvingade mig att vända mig om... Och där stod hon.
Hon var helt genomvåt efter att troligen ha stått i regnet hela natten. Långt och svart hår hängde ner över axlarna och den dyngsura vita klänningen. Hon stod där med en hand på mitt fönstret och den andra handen upp mot örat, hållandes i en mobiltelefon. Det var bara ljuset från mobilen som lyste upp hennes stora och skrämmande leende och hennes mörka ögon som stirrade in i min själ. Jag var vettskrämd och kunde inte röra mig, hon bara stod där ute i regnet och log mot mig.
Efter vad som kändes flera timmar så började hon gapa, ett gap som var så omänskligt stort, och gav ifrån sig ett hjärtskärande gallskrik.

Sen vaknade jag.. Jag vaknade upp i min sängen helt genomsvettig och andfådd. Jag kollade runt i rummet och ut genom fönstret för att se om kvinnan var kvar, men som tur var så var hon borta. Jag satt i flera minuter och funderade på om jag verkligen hade vaknat på riktigt den här gången medan kvinnans skrik ekade i mitt huvud.

Det ekar än idag..

Likes

Comments