För några år sedan hade jag sååå mycket ångest, jag kände mig som en stor boll av stress, ångest, ilska, hyperaktivitet, osv.

Jag hade även paniksyndrom i 11 år tills jag äntligen fick gå på KBT och jag kom ur det.
Jag trodde att jag skulle må dåligt resten av mitt liv, att jag aldrig skulle känna mig lycklig eller lugn men jag hade fel.
Det går att få hjälp, det tråkiga är att man måste kämpa för att få den där hjälpen.

Medicin är något Sveriges psykiatri älskar att skriva ut, för det är så enkelt, ge en patient medicin och så är det löst, fast riktigt så funkar det inte.
De flesta problemen kan inte medicin lösa även om det kanske kan lindra symtomen men är det inte viktigare att komma till underfund med vad man faktiskt mår dåligt av?
Det var så jag blev hjälpt, att faktiskt få verktyg och förstå varför jag får panikattacker, det var inte bara 1 sak som kunde utlösa mina panikattacker utan jag hade en allmän ångest samt hypokondri, fobier, stress m.m.

Idag är jag fullt medveten om vad jag mår dåligt av och vad jag ska undvika för att inte hamna på botten igen.

Medicin är uteslutet helt för mig eftersom jag är högkänslig, detta innebär att nerverna i hjärnan är extra känsliga och det är något man är född med så jag tål knappt medicin.
Jag kan heller inte jobba heltid, jag behöver minst 3 dagar i veckan att bara varva ner och ta det lugnt och ha tid för mig själv annars går jag in i väggen.
Jag har rutiner idag som funkar perfekt för mig och jag är äntligen fri från mitt psykiska fängelse.
Jag kan dock fortfarande få ångest ibland och det är normalt men hur hanterar jag det idag?
Jo, träning.

Jag har inte ångest ofta längre men ibland när det har varit lite för mycket intryck för mig att ta in så känner jag ångesten och känslan av att jag blir helt till mig smyga fram. Igår till exempel blev jag helt hysterisk, jag kände att ångesten var på väg och den smög sig på sakta men säkert under dagen, jag suger in andras känslor och min sambo var lite nedstämd på morgonen på grund av en sak som hade hänt på hans jobb, då hamnar jag i samma sinnesstämning.
Jag blir alltså också nedstämd och går upp i varv.

På kvällen var ångesten så stark men jag bestämde mig för att följa med min sambo och träna.
Jag har inte tränat på 3 månader, det tog en stund tills vi kunde gå till gymmet eftersom jag hade minst 2 utbrott.
Jag är så stolt att jag tog mig till gymmet trots att jag var så utmattad och jag klarade ett helt gympass på 40 min.
Det kändes så skönt och jag mådde redan mycket bättre.

Träning är verkligen ångestdämpande för mig, jag blir så avslappnad både under och efter passet.
Det är extra skönt nu också att jag kommit igång efter 3 månader, alltid första passet som är det svåraste.
Förutom träning så är även solen ångestdämpande för mig, att sitta i solen, blunda och känna solen värma mitt ansikte, det lugnar min själ totalt!