Header

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det har snart gått en månad på detta året och om jag ska vara helt ärlig har det varit det sämsta året i mitt liv hittills. Trots att jag egentligen borde se fram emot studenten och friheten därefter men helt ärligt bryr jag mig inte ett dugg om varken studenten eller plugg längre. Jag bryr mig inte om något, inte ens om mig själv. De kvittar vad jag gör, hur jag mår, om jag äter eller inte. Måste väl låta hur konstigt som helst. Men det är så. Jag orkar inte längre. Jag vill att detta året ska bli mitt, året som jag ska få må bra och aldrig behöva hamna på botten mer men ju mer dagarna går ju mer sjunker jag ner i denna avgrund och jag vet inte hur jag ska hitta upp igen.

Även fast jag går hos psykiatrin, kurator och har medicin mot ångest och sömnen så är allt likadant, ångesttabletterna hjälper bara för stunden och sömntabletterna hjälper mig att sova men när jag vaknar känner jag mig fortfarande lika trött och utan ork. Jag känner inte ens för att plugga eller ens ta mig iväg till skolan och då har ändå plugget varit något jag älskat innan. Något som jag sett framemot och nu tär det på mig att ens ta mig upp ur sängen, ta fram kläder ur garderoben och sminka mig. Att sitta på en timmes lektion gör mig så trött men ändå så rastlös på samma gång att jag inte fattar hur det går ihop.

Jag behövde skriva av mig lite. Nu ska jag krypa ner mig i sängen framför en film och äta godis som jag egentligen inte känner för att äta men jag vet att det är något jag älskat innan & jag har hört att man ska göra det man älskar för att så småningom må bra igen & jag ger det ett försök till i hopp på ett resultat där jag kan må bra.

"It sucks does'nt it, not feeling like you're good enough"

Vi ses.

Likes

Comments

Hejsan där ute!

Just nu sitter jag på lektion i skolan. Jag har företagsekonomi just nu. Gårdagen gick hyfsat bra i skolan men jag hade ångest under dagen vilket var väldigt jobbigt och svårt att få fokus på att göra det man verkligen ska vilket jag tycker är extremt jobbigt då jag varit borta från skolan nästan en hel vecka. Tack och lov att musik finns annars hade jag inte klarat plugget överhuvudtaget. Efter skolan drog jag ner till affären och handlade det som behövdes hem till middagen vi skulle äta, köttfärssås och spaghetti men jag åt ingen middag igår på grund av att jag inte hade någon aptit överhuvudtaget.

Efter att jag varit vid affären med min syster bad jag henne gå hem med dem och jag drog då iväg till gårn och spenderade resten av min dag/kväll där, alltså från 14:30-21:00. Jag umgicks med vänner, hjälpte till att måla klart blivande tjejrummet, dels för att få annat och tänka på och få lite ro men också för att möblerna kommer slutet av denna vecka så det var ett måste att få färdigt det. Jag spelade även biljard och hängde med till affären med en som jobbar där på gårn för att köpa in det som behövdes för deras lilla café vilket var en massa jävla snacks, billy's pizzor och läsk.

Senare på kvällen drog jag hemåt och hade en liten myskväll med min syster, hon lockade mitt hår och snackade om hennes crush och störande tjejer på hennes skola, haha.

Jag ringde även psykiatrin igår angående mitt recept som jag väntar på att få utskrivet men de sköt på det ytterligare ett par dagar så förhoppningsvis får jag det på onsdag!! JAG HOPPAS DE FIXAR DET SNART. JAg fick så länge köpa ut receptet av Lerginan som jag hade sen tidigare, vilket underlättar då mina sömntabletter och ångesttabletter av andra sorten är typ helt slut.


Ha en bra dag!



Likes

Comments

​Jag brukade oftast vara den som älskade att vara ensam, som älskade att ligga ner i sängen en hel dag ensam och glo på serier. Men nu är jag rädd för ensamheten, jag klarar inte av den. Dels för att monstret i mig kommer fram då.  

Likes

Comments

Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka till den tiden då jag mådde bra, till den tiden då jag var så liten och världen så stor. Jag önskar att jag bara kunde vakna upp en morgon och känna " Fan livet är väldigt bra och detta kommer bli en bra dag " Men jag minns ärligt talat inte ens när den dagens senast fanns. Jag minns inte när jag log på riktigt eller skrattade åt något på riktigt. Jag minns inte när jag kunde säga att jag mår bra och verkligen mena det.

Det är så mycket som händer i mitt huvud & jag kan inte kontrollera det, det är så svårt att stänga av, att koppla av. Så svårt att inte vara rastlös men samtidigt har jag inte ork till något. Ja menar denna veckan har jag gått till skolan 1 dag. EN dag. För att de andra dagarna har liksom jag känt att nej fan jag orkar inte. Jag orkar ta fram kläder att ha på mig, jag orkar inte ta mig ur sängen, orkar inte. Jag bara orkar inte. Fast då kanske ni tänker " men du sminkar ju dig? " " du går ju till gårn?" Där har jag faktiskt ett bra svar. Jag sminkar mig dels för att det är något jag tyckt om förut (även nu bara att jag inte känner glädje för det längre) men också så är det för att jag mår så pass dåligt att jag inte vill visa mitt riktiga ansikte. Och gå till gårn gör jag för att jag måste ha något att göra, måste tänka på andra saker.

Nu ska jag snart ta mig ut i detta väder och traska ner till apoteket och se ifall jag fått min medicin utskriven på recept. Håll tummarna för mig.

Likes

Comments

Igår hade jag en tid hos Psykiatrin kl.09. Jag och mor min åkte in dit och doktorn kom runt 20 i 10. Vi pratade om alla möjliga saker som hänt i mitt liv som kan vara anledningen till att jag mår så pass dåligt som jag gör idag. Helt ärligt är det jätte svårt att veta just den där specifika saken som satt igång detta måendet.

Är det att jag blev dumpad av mitt livs största kärlek? Är det för att min pappa gick bort när jag var yngre, att jag förlorade min hjälte? Är det åren som jag blev mobbad? Alla gånger jag förlorat någon som varit mig så nära? När jag blev påhoppad i 8:an utav tre män? Som förövrigt givit mig en rädsla av att gå i mörkret själv. Eller är det efter alla gånger jag blivit sexuellt trakasserad? Blivit kallad Hora och Slampa av diverse människor som inte ens känner mig? (Det finns mer saker men de är privata) Eller är det rent utav jag själv som gör att jag mår så här efter alla gånger jag blivit kallad dåliga saker?

För det är ju sant, jag ser mig själv som ett monster i ett skal som går runt och ger alla fake leenden och säger att jag mår jätte bra trots att jag egentligen vill försvinna från denna jord. Det känns inte som att jag hör hemma här.

Igår på Psykiatrin fick jag medicin mot ångesten och medicin mot mina sömnproblem, hittills har de faktiskt fungerat men idag har jag inte tagit någon ångestdämpade än så ja, jag har ju ångest nu. På Fredag runt lunchtid kommer doktorn från psykiatrin ringa och fråga hur tabletterna varit, hittills har de ju funkat som de ska så man kan ju hoppas på att mitt svar blir " De har fungerat jätte bra " så att jag får medicinen utskriven på recept.

För även om jag mår så dåligt som jag gör och vill lämna denna jord så finns det en liten liten del av mig som faktiskt vill vara kvar, det var nog den delen som sökte hjälp, den andra bryr sig inte ett dugg om någonting. Den känner ingenting, den bara finns där, i mörkret och äter upp den del av mig som mår "bra".

Jag och psykiatrin bestämde att vi ska starta en allmän utredning för att ta reda på varför jag mår som jag gör men även en utredning för eventuell ADHD då jag väldigt väldigt ofta och väldigt lätt får utbrott och psykbryt på allt och alla och jag kan inte kontrollera det när det händer. Och som med mina känslor, är jag ledsen så gråter tills det inte längre finns några tårar kvar och min hals torkat av allt gråt, är jag glad så är jag skitglad och inget kan förstöra mig då (men det var dock ett tag sen jag kände så nu, minns inte riktigt när det var....) Och är jag depp, ja då är jag så jävla depp att jag inte vet vad jag ska göra, likadant med min ångest den blir så stor och så svår att hantera att innan jag fick denna medicinen så skar jag upp mina handleder för att få smärtan där istället. Rastlösheten den är något som jag alltid har, jag kan t.ex inte sitta still under en hel lektion utan måste röra på mig, kan jag inte gå ut från klassrummet så börjar mitt ben automatiskt skaka av rastlösheten eller mina fingrar pillra med något som stör de andra. Min hjärna stänger heller aldrig av därav mina sömnproblem, min hjärna är igång 24/7. Alltid något ting som far runt där. JA det är jobbigt, det är det. Och mina panikattacker, de ska vi inte ens nämna, DEM ÄR HEMSKA. RENT UT JÄVLA HEMSKA.

Likes

Comments

Hejsan

Gårdagen för mig spenderades hos kuratorn från klockan 13:30- 15:45 då jag pratade om mitt mående med henne och hon förde mitt rop på hjälp vidare till Psykiatrin i Katrineholm. De hade ingen läkare på plats där så jag skickades vidare till Nyköping där de hjälpte mig. De frågade en massa frågor och kom fram till att jag skulle testa Lergigan mot ångest och sömnproblemen. Det hela tog mig ca 3 timmar att vara där så tack och lov fick jag sova på mitt ex soffa under natten.

Jag hade väldigt mycket ångest under gårdagen och att ta den där tabletten innan läggdags hjälpte verkligen mot ångesten men även för mig att varva ner och få lugn att sova. Ångesten kom tillbaka runt 12-slaget idag igen. Den är väldigt jobbig när den väl kommer så dessa tabletter är bra att ha till hands.

Jag ska tillbaka till Psykiatrin imorgon igen kl.09 på morgonen, jag kommer åka dit med min mor. Jag har ångest nu med vilket är jobbigt, men ska gotta ner mig i sängen med en film som heter Rip Tide och sen äta lite choklad och ta tablett och sova. Får se ifall den funkar denna natten med.

Vi hörs förhoppningsvis imorgon.

Likes

Comments

Här sitter jag i min säng och klockan är snart två på natten. Det känns helt ärligt inte som ett nytt år alls. Allt känns precis likadant som innan, bara att det börjar bli ljusare ute men det lägger jag inte märke till när allt är mörkt hos mig. Måste nog låta hur depp som helst men det är så det är.

Jag skulle under detta lovet leta upp 3 olika praktikplatser som jag kan tänka mig praktisera på men jag har inte haft någon ork alls, dels på grund av dålig sömn, jag känner inte heller att det är någon mening just nu, jag vill fokusera på att försöka klara av ett dygn och inte tänka på sånt just nu. Ganska osmart dock men jag vill må bra. Det är det jag prioriterar nu. Jag prioriterar min hälsa före sånt just nu. Och det är viktigt för mig.

Jag måste dock erkänna att jag saknar plugget, att ha saker på rutin. Att alltid ha något att göra och inte vara rastlös. Jag kan liksom inte vara rastlös och inte heller avkopplad. Dock så vill jag ju vara avkopplad men det är som att min hjärna går på högvarv med alla tankar som far omkring och jag kan liksom inte stänga av, inte ens för bara 10 minuters sömn. Och en hel natt, det skulle inte ens gå. Det är omöjligt. Tillbaka rastlösheten, att vara rastlös för min del är just nu jobbigt väldigt jobbigt, dels för att tankar kommer då men nu när jag tänker efter vet jag inte om jag ska kalla det rastlös. dels för att jag är på helspänn, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är på helspänn, darrar och skakar när jag inte gör något men samtidigt orkar jag inte göra något som är för jobbigt. Det är just därför jag sköt på dagens tvätt, ett under att jag ens städade mitt rum och faktiskt kom iväg till badhuset med mamma och bonuspappa...

Nä om man faktiskt ska ta och försöka sova?


Likes

Comments

When I was about 11 years old I lost the biggest man of my life to death. My father the man that I looked up to. The man that I was a fan of.

I remember being a little girl walking around in Hammarby clothing together with him and my sister. Hammaeby was the football team he held on. His favorite I believe. Today I acutally watch it to honor him. To honor my dad for teaching me the things he did.

I remember the moments I sat in his knee, looking in to his eyes being so happy and not knowing what was yet to come.

I would never believe that I would lose him this early. It just did'nt seem possible back then.

I remember a night in 5th grade I was at my grandma and grandpa's house, there was this weird silence that I had never felt before. The next morning I woke up to a text from my mother telling me that my father had passed away.

If I would have known that he would no longer exist I would have met him everyday to tell him how much he means to me, how much I loved him and that he was my hero. He still is the biggest hero of my life.

I never thought it would hurt this much. But it does.

After losing my father, grand-grandmother and stepbrohter I have evolved a fear of dying. But still that's the onlu thing that is on my mind right now. Being depressed, all I want to do is to leave this wicked world behind. But dad, I am going to live for you. And mom if you're reading this, I am going to take every breath of the rest of my life for you. For my siblings and close friends/family. Because I love you. For letting me be me.

Likes

Comments

Herregud så tiden har gått fort de senaste. Det känns som det var igår jag slutade 2:an på gymnasiet och åkte hemåt mot Nyköping, men nu är det snart 2018. Och jag hoppas hoppas på ett år där jag kan få må bra. Där depressionen försvinner och där matlusten kommer tillbaka. Alltså så lite som jag ätit de senaste månaderna är inte likt mig, jag äter inte frukost knappt, bara ibland men de dagar jag ätit frukost äter jag oftast inte lunch eller middag på för min kropp har ställt in sig på att " det räcker nu " eller " ät inget mer, det är inte bra "

Det var dagen innan julafton som jag insåg hur deprimerad jag faktiskt var, visst jag har ju börjat röka men det kan ju inte bero på depression tänkte jag men när jag där dagen innan julafton fick sådana hemska självskadetankar så visste jag att det var mycket mer än vad jag innan trott.

Så jag bestämde mig för att be om hjälp, för jag tror inte jag klarar detta på egen hand. Jag bara hoppas på att hjälpen kommer snart. Att kuratorn snart svarar och får bort dessa hemska tankar.

Julafton vart inte heller som planerat. Jag och bonusfarsan började bråka med varandra och det slutade med att jag slängde sönder en tallrik i frustration och kvällen för min del slutade i tårar och panikattacker.

Men senare där på kvällen bad jag om ursäkt till mamma för att jag slagit sönder en av hennes favorit tallrikar så det är bra mellan henne och mig iallafall.

Vi hörs snart igen vänner. 

Likes

Comments