Vi stänger restaurangen

"När vi ser tillbaka på säsongen kan vi inte annat än att konstatera att den har varit fantastisk. Golfare, boenden och turister har besökt oss om och om igen. Vi har slitit och kämpat för att göra er gäster så nöjda som det bara går! Efter era lovord, känner vi oss nöjda med säsongen. Men då Östmans-familjen växer, och vi väntar tillskott i Mars, ser vår situation nu annorlunda ut. Vi kommer ha öppet oktober ut, men sedan låsa dörrarna för Östmans Taverna. Såklart tycker vi det är tråkigt att inte fortsätta träffa alla fantastiska gäster nästa år. Men istället vill vi fokusera på vår nya familj. Vi kommer göra ett gemensamt avslut tillsammans med golfklubben. Medan de letar vidare efter en ny krögare. Ännu en gång vill vi tacka för en fantastisk säsong, och önskar framtidens krögare ett stort lycka till", skrev vi på Facebook.

Det har varit långa och många timmar fram till de beslutet. Men när det väl var taget kunde det inte kännas bättre.


Redan när jag blev gravid möttes jag av en käftsmäll av trötthet. Jag har skrivit en del om det här, men jag tror aldrig jag kommer kunna uttrycka det fullt ut i ord. Det var fruktansvärt. Från Juli har jag känt mig som en annan människa, och då försvann lusten av att åka till jobbet. Jag klarade inte längre av allt som jag tidigare gjort, och det var frustrerande. I perioder blev det bättre, och sedan sämre igen. Vi har länge varit inställda på att vi ska fortsätta nästa år, och vi båda har varit taggade på det. Vi började lägga upp en plan för hur vi skulle göra, då jag såklart skulle vara mammaledig. Men ganska snabbt förstod vi att det inte skulle fungera som vi ville.


Både Robin och jag är personer som går in i saker till hundra procent. Vi båda har väldigt höga prestationskrav på oss själva, och det är nog svaret på varför det har gått så bra som det har gjort i år. Vi vill alltid göra bättre, och prestera på topp. Både bra och dåligt det där. Det kan göra att man pressar sig själv lite mer än man borde, som jag gjort i år. Men såklart gör det också att man ofta lyckas bra med det man ger sig in på. Så när vi nu i slutet kände att vi inte kommer kunna prestera på den nivån vi vill nästa år, så kändes det inte längre rätt.

Jag håller på att baka vårt kära barn, och vi bygger nu vår framtid - vår familj. Det är det viktigaste för oss. Viktigare än alla pengar i världen. Viktigare än alla andra drömmar och alla jobb. Vi vill båda göra detta tillsammans. Skulle vi stå där med två bebisar - vår älskade och vår restaurang, så hade ingen av oss kunnat vara med på båda delar. Antingen hade restaurangen fått noll kärlek, och inte alls kunnat hålla samma nivå som i år. Eller så hade Robin behövt fortsätta jobba sisådär 450 timmar i månaden, och missa all tid med vårt barn. När vi fick det svart på vitt blev valet väldigt enkelt.


Robin sa till mig, när jag var rädd att vi missade en chans i restaurangen. Speciellt en chans för Robin, som så länge drömt om detta. "Vi startade denna restaurangen tillsammans, och kan jag inte göra detta med dig så vill jag inte göra det. Så nu avslutar vi det tillsammans." Han är den finaste på hela denna jorden.

Nu stänger vi dörrarna för nu. Den erfarenheten vi har fått med oss är så betydelsefull. Tack till klubben som låtit oss leva vår dröm för ett år i era lokaler. Tack till alla fantastiska gäster som besökt oss. Framförallt, tack till all personal som vi har fått äran att jobba med i år. Jag är så glad för att jag fått chansen att lära känna er.

Gillar

Kommentarer