Så länge jag inte behöver uppleva det där.

Jag vaggar. Gungar. Nynnar. Försöker finnas där för någon som inte riktigt vet det än. Försöker lugna det ledsna gråtet. Stilla min egen stress och samtidigt stilla smärtan i den lilla munnen där den första tanden tränger upp. Jag vill ge upp, men jag ger inte upp. Jag håller om tajtare. Tänker på de mammor som idag kastat iväg sina barn över taggtråd för att kanske säkra dess överlevnad.

Jag duschar snabbare. Jag skriver snabbare. Jag diskar snabbare. Allt för att försöka bli färdig innan bröstet behövs igen. Även om vi är två föräldrar behövs jag så ofta och så mycket. Än kan jag inte lämna för ens en timme. Men jag stannar. Släpper disken. Struntar i duschen. För jag tänker på de mammorna som förlorat sina barn i kriget. Som önskar att de kunde få finnas där för sina barn. Jag tänker på de barn vars föräldrar är borta, och som utan hem och mat svälter ihjäl idag.

Vi är inne på nionde dagen sedan tänderna började spöka och en ny [rolig] fas trädde in i våra liv. Gnäll på dagarna, mycket skrik på kvällarna och flera uppvak på nätterna. Det börjar kännas. Men så sätter han händerna på mina kinder och pussar på mig. Skrattar så man smälter. Utvecklas i en rasande fart. Ja så man vill att tiden ska stå stilla, samtidigt så man blir sådär himla stolt. Då glömmer man det där jobbiga. Och så kan jag komma på hur små vi är. Hur liten roll några skrikiga veckor har i livet. På denna planeten. Vad gör det om jag går här och vaggar, när en annan mamma försöker rädda sin familj. Vad gör det om jag inte duschar på en vecka, när andra kvinnor blir snörpta på såväl utbildning som jobb. Vad gör mina små problem när vår värld ser ut som den gör?


Jag känner mig just nu som en person som bara är mamma. Som bara pratar om sitt barn. Som bara sitter ihop med sitt barn. Som bara är mamma. Det är ju verkligen inte så bara, för att vara mamma är en av de största uppgifterna i livet. Men samtidigt är det så lätt att verkligen bli less på det. Jag har inga vidare skriv-ideér, jag tränar inte och de flesta dagarna glömmer jag till och med bort att borsta tänderna. Jag älskar detta livet, men ibland vill man bara kunna göra lite annat också. Men att klaga över det är de sista jag vill göra. För när jag går runt här och vaggar läser jag hemska nyheter. Ser hemska filmer från krigets mitt. Försöker sätta mig in i en värld som är helt olik den värld vi lever i. Då inser jag hur gärna jag vaggar, tröstar och bara ammar - om det så vore resten av livet, så länge jag inte behöver uppleva det där. Så länge jag aldrig behöver kasta mitt barn över taggtråd. Aldrig behöver fly. Aldrig behöver stanna inne för att jag är kvinna. Då vaggar jag med nöje.


Jag vill skicka ut en liten önskan till er som läser detta.
Snälla, snälla. Sätt er in i det som händer i vår värld i detta nuet. Läs nyheterna. Följa Magda Gads uppdateringar från Afghanistan. Försök förstå, så när ni en dag möter en människa som upplevt något som detta, kan öppna era sinnen och vara fina medmänniskor. Kanske förstå att det som vi som är födda i trygga länder upplever, inte alls är det som andra upplever. Så att ni kan öppna era armar. Ge en kram. Finnas där för någon som behöver. Ha förståelse.
Du är bara en liten liten plutt i en oändligt stor värld. Jag är bara en liten plutt i en liten stad i ett litet land. Mina så kallade problem kan jag andas mig igenom. Andra kan inte det. Då är mina problem inte längre problem.

Gillar

Kommentarer