Skriva tills jag dör

Mina utkast är tillbaka. Lättad. Tacksam. Eller okej, de från 2017 och framåt är tillbaka. Saknar de från 2015-16. Tänker i alla fall dela med mig av fyra små stycken jag skrivit. Dessa är skrivna någon gång mellan 2017-2019. Ni som läst aktivt kan nog lista ut när och varför. Idag mår jag bra, no worries.

Jag har suttit i samma stol i totalt två timmar och fyrtio minuter nu. Två fullföljda sessioner och en pågående. Hör inte vad hon säger och anstränger mig inte för att göra det heller. Med tjugo minuter kvar börjar jag pusta ut men då säger hon orden som får mig att lyssna igen;

"Cornelia, jag tänker fortsätta fråga vad du tänker på tills du börjar prata. Jag tänker fortsätta ställa dessa frågor tills du förklarar för mig. I terapi måste man prata. Du kan inte bara skriva"

Du kan inte bara skriva.. Du kan inte bara skriva.

Vaddå inte skriva?? Jag tänker skriva tills jag dör.

Punkt.

--------------------------

Jag har gråtit sen igår. Tårarna slutar inte rinna. Jag gör ingenting. Jag har ingen ork. Hur mycket tårar finns det hos en människa? Jag måste ha mest av alla i hela världen. Allt känns jobbigt, allt känns tufft. När ska jag kunna sova och äta normalt igen? När kan jag gå? Varför jag? Varför nu? Så fort någon frågar hur jag mår börjar jag gråta. När skrattade jag senast?

Har tappat allt. Imorgon har jag prov. Jag har inte öppnat boken. Jag orkar inte plugga. Inte röra mig. Jag ser ut som skit. Mår skit. De i skolan vill skicka mig till en psykolog. De kan inte hjälpa mig. Det vill jag inte."

Det känns som att jag är tio år igen. Tio år, iklädd gymnastikdräkt och uppe på tå. Det är dags att hjula på bom. En meter uppe i luften. Jag kliver upp och darrar på fötterna. Tar ett steg, sträcker på vristerna, vrider mig, händerna landar perfekt och benen rör sig fint i luften innan jag med en svag smäll landar. Bam. Jag klarade det.

Det känns som att jag är där igen. På bommen. Jag trippar på tå för att inte göra fel. Skakar. Är otroligt noga med var jag sätter händerna. Jag är där på bommen igen. Går några steg men vågar inte. Gått ett tag nu, ramlat ner och fått en hjälpande hand. Blir starkare och modigare för varje dag.

Tog mig upp på en högre bom för ett tag sedan. Jag vågade med vetskapen om att någon skulle fånga mig om jag ramlade. Det är läskigt. Att kasta sig ut på något så skört och hoppas på att det ska hamna rätt. Jag visste inte. Tog ett djupt andetag och kastade mig ut. Ramlade men fångades upp...

Jag såg döden med egna ögon. Jag såg honom sakta försvinna bort. Jag såg hur hjärnan inte längre hängde med och jag såg när benen inte längre orkade hålla kroppen uppe. Jag såg hur kroppen försvann bort i takt med att matintaget tog slut. Jag kände revbenen och jag hörde den tunga andningen. Jag såg den döda kroppen. Uppklädd. Död. Hur ska man ens bete sig när man tillsammans med sin familj står bredvid en död kropp.

Jag såg min pappa gråta. Min mamma. Mina systrar. Jag såg mina kusiner bryta ihop. Min farbror, Min älskade farmor. Jag ser dem alla. Gråtandes, skakandes, förtvivlade och förvirrade. Jag såg släktingar som grät tills ögonen trillade ut. De levde på hoppet som sedan tog slut. Den sköra tråden som helt plötsligt gick av.

Jag har berörts av tre dödsfall på tre veckor och det känns som att jag har hälsat på döden själv.

Vill se läsa mer?

Gillar

Kommentarer

granfeldts
granfeldts,
Alltså wow vad fint, berör så mycket. Så duktig är du, kram <3nouw.com/granfeldts
FSHD Daniel
FSHD Daniel,
Otroliga texter! Vilken känsla du beskriver på ett mycket bildligt sätt, fantastiskt bra! 😊www.fshddaniel.blogg.se
corneliakarlsson
corneliakarlsson,
åhh men tack snälla!!nouw.com/corneliakarlsson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229
  • Instagram
  • Nouw