Det tysta skriket

Året var 2010 och jag hade bara bott i egen lägenhet sen september 2009. Det hade bara gått någon vecka på det nya året. Jag hade träffat en läkare som sa till mig att jag skulle motionera en halvtimme per dag, jag skulle få upp pulsen i 150 och hålla den en halv timme. Samtidigt så skrev han ut en 100 tablettburk av ett starkt ångestlindrande medicin. Jag kände att jag inte hade något att leva för utan att allt skulle vara bättre utan mig. Jag gick som vanligt till skolan den dagen och hade inte något annat i tankarna än att ta överdos av mina mediciner. Jag tog medicinerna och gick som vanligt till min lektion och jag minns bara några få minuter av lektionen. Allting är bara ett mörker för mig just då och det dröjde till slutet av lektionen då de märkte att jag var medvetslös/okontaktbar. En annan elev märkte att jag var medvetslös och slet ner mig på golvet för att lägga mig i framstupa sidoläge och jag ska också börjat krampa lite. När jag kom in på sjukhus så var de inte säker att jag skulle klara mig. Min syrenivå i blodet var nere på 50% och läkarna sa till mamma att det visste inte om jag skulle klara mig och om jag klarade mig så visste inte om jag skulle få några hjärnskador. När jag vaknade upp så hade jag en respirator kopplat till mig och första timmen kunde jag inte alls prata. Det dröjde säkert en timme innan de tog bort röret jag hade i halsen. Jag såg mamma vid min sida och pappa hade också kommit ner på morgonen. Jag har aldrig sett min mamma så rödgråten och ledsen.

Tack o lov så klarade jag mig och fick inga hjärnskador. Jag hade ytligare två år innan jag flyttade till behandlingshem som räddade mitt liv. Vad ni ska veta är att om jag hade gjort detta hemma och inte ringt SOS så hade jag inte klarat mig.

Corky style

Gillar

Kommentarer

Twitter

Instagram