Medieveckor med ljudgestaltning och radioreportage. En bok omöjlig att lägga ifrån sig och serier av sträcktittarkvalité. Träning som försummas och ersätts av vardagsmotion. Ett besök hos fittdoktorn för cellprov och KBT som äntligen ger resultat. Snö som smälter och våren som kämpar sig fram. Studier och hobbies som äter tid och en blogg som hamnar på is.
Jag tänker inte ursäkta min frånvaro. Faktum är att jag behövde en bloggpaus. Som en del av vägen mot ett psykiskt välmående, ett sätt att testa ångestnivåerna. Låta stressen över brist på inspiration skölja över mig och ebba ut likt tidvattenkrafter. Låta bli att försöka tänka bort stressen i desperat tro att det skrämmer bort den, utan istället låta hjärnmaskineriet göra jobbet av sig självt, som KBT:n beordrar. För att bekämpa ångest krävs att du vågar möta monstren, se dem i vitögat och slutligen av ren styrka ge dem en fet käftsmäll och be dem dra åt helvete.
Föreställ dig ångesten som en citron. En hel citron, som måste ätas upp. Först skär du den i halvor, sedan i klyftor. Varje klyfta symboliserar ett ångestmonster. Du tar en klyfta, för den till munnen och tar en rejäl tugga. Känner surheten sprida sig i gommen, men trots känslan av obehag spottar du inte ut. Fast besluten att besegra obehaget fortsätter du tugga. Slutligen lyckas du svälja. Stolt över din prestation tar du nästa klyfta, och nästa, och nästa...
Hajar ni vad jag menar? Det var inte meningen att ta ett break från bloggen, men vid närmare eftertanke var det extremt nyttigt för min mentala utveckling. Samtidigt som jag helst vill logga in och avge livstecken så gott som dagligen har jag, för första gången, lyckats tänka: "Äh, vad spelar det för roll? Det är ju ingen som tvingar mig". Att inte känna någon press, låta livet hända och inte tvinga fram inspiration bara för att, utan bara låta idéerna komma när de kommer. Så befriande känsla. Jag är inte typen som kan balansera studier, jobb, intressen och bloggande under ett och samma dygn (tydligen inte ens under samma vecka), jag har insett det nu. Och det är okej.
