För undertecknad är planering a och o. Dels är min hjärna rörigare än språkreglerna i finska, men framför allt är jag beroende av rutiner för att vardagen ska fungera. En kalender är därav en livsnödvändighet. Jag brukar införskaffa en i slutet av varje år, en jakt som tenderar dra ut på tiden eftersom jag är kräsen. Det duger inte med en sån där klassisk svart kontorskalender som säljs i bokhandlar. Jag behöver en som är både snygg att se på, både invändigt och till omslaget, men samtidigt praktisk.

Så till i år gjorde jag slag i saken och designade min egen. Har velat beställa från personligalmanacka.se länge och äntligen blev det verklighet. Ett enkelt med snyggt omslag, ett sidhuvud precis i min smak och nertill på högersidorna peppande citat. För att göra planeringen ännu roligare köpte jag också ett gäng markeringspennor och i paketet medföljde som bonus ett ark klistermärken. Allt för boosten jag kan behöva när 2021 startat tufft.

Inlägget är inte ett samarbete.

2020. Tjugohundratjugo. Tvåtusentjugo. MMXX.
Året världen gick under. Året mänskligheten fick sig ett välförtjänt slag i ansiktet. Året då kontrasterna mellan vad som verkligen anses viktigt och oviktigt uppmärksammades och ifrågasattes. Året vi vill men inte kan glömma.

Att ett virus skulle påverka så mycket var det nog ingen som kunde förutse i februari när corona landade innanför Sveriges gränser. Men medan grannländer stängde ner, fick svenskarna en lektion i att tvätta händerna och dränka sig i sprit. Saker vi tagit för givet hyttes det plötsligt med näven åt. Socialt umgänge gick från självklarhet till synd. Festivaler och allt som kallas kulturliv har ställts in (jag hann gå på tre spelningar), samtidigt som köpcentrum och gallerior tillåtits hålla öppet som ingenting hänt. Jobba hemifrån gick från otänkbart till norm, samtidigt som vissa yrkesgrupper inte hade något annat val än att infinna sig. Jag pratar förstås om de som arbetar i frontlinjen. De som behandlar smittade och de som putsar bort bakterier. Vård- och städpersonal. Som dagligen utsätts för smitta och riskerar sin hälsa. Jag säger bara en sak: ni som aldrig jobbat inom mänsklig vård eller lokalvård har ingen aning om hur mycket bakterier som sprids och vilka äckliga, ohygieniska människor det finns. Dessa är Sveriges viktigaste yrkesgrupper, som inte får den respekt och den lön de förtjänar.

Vi har sett restriktion efter restriktion tillämpas, och jag måste erkänna att jag varit självisk. Klagat för mycket över rekommendationerna. Tills jag lärde mig acceptera och leva med dem. Nog för att jag brukade undvika människor och platser de tenderar samlas (med undantag för spelningar) redan innan pandemin, som den klaustrofobiska inre misantrop jag är, och mer än gärna ser ”Håll avstånd!”-skyltarna sitta kvar när världen återgått till det normala. Men, jag levde efter den berömda ”det händer inte mig”-mentaliteten länge. Det krävdes en sommar utan festivaler för poletten att trilla ner och inse allvaret. Lite i det senare laget, jag vet, men jag tänkte åtminstone efter tillslut, till skillnad från den mindre visa delen av befolkningen som genom sin fortsatta ansvarslöshet sett till att restriktionerna skärpts snarare än lättats under hösten. Och när min bättre hälft insjuknade i skiten och låg däckad i flera veckor fick en se allvaret på nära håll. Det var ingen vacker historia. Jag hade turen att inte drabbas, vad jag vet åtminstone. Jag kan likväl haft corona jag också, en symptomfri variant, och om inte annat varit smittsam mot mitt vetande. Läskigt det där.

Annars då? Dystopin till trots bjöd ändå 2020 på flera minnesvärda stunder. Vi fick en ny fyrbent familjemedlem, som förgyller våra dagar med skratt. Vi lämnade Motala för Norrköping, ett mål åtminstone undertecknad haft i flera år. Jag skaffade mig en kandidatexamen, inom ett yrke vars arbetsmarknad redan är överetablerad och konkurrensen stenhård. Jag fick nya arbetsuppgifter på jobbet, uppgifter som matchar den utbildning jag har och som förhoppningsvis kan leda till något större (som utökad arbetstid). Vi tog en roadtrip till Luleå och fick en välförtjänt semester. Jag har skaffat flera nya vänner och bekantskaper, gubben har inte tröttnat och kastat ut mig, bara det är en seger. Och ute i världen blev Brexit officiellt verklighet (om det är bra eller dåligt återstår att se) och amerikanerna tog sitt förnuft till fånga och röstade bort mansbebisen till president inför nästa mandatperiod. Tacka fan för det.

Naturligtvis är inte allt en dans på rosor. Jag har mått sämre psykiskt och hamnade i början av året i en negativ spiral, som triggades när jag blev nekad praktikplats efter praktikplats och slutligen inte fick någon alls. Nu sitter jag i samma situation, i jakten på ett heltidsjobb. Det tär på krafterna, och inte minst självförtroendet. Men, det har gett mig tid att reflektera. Reflektera över vad jag vill göra och hur jag vill leva. Efter ett år där jag tvingats vända på slantarna och ibland inte ens haft råd att betala räkningarna, är jag tacksam för det jag har. Tak över huvudet, mat i kylen och en familj att vända mig till när det krisar. Det räcker så. Lycka sitter inte i materiella ting, en tight kropp eller antalet siffror på ditt bankkonto. Jag är gammal och vis nog att förstå att livet inte bara handlar om att tjäna pengar. Jag vill jobba för att sysselsätta mig och kunna leva, absolut, men inte leva för att jobba. Det är en viktig skillnad. Och om jag ska leva för att jobba vill jag göra någonting jag brinner för. I mitt fall, någonting där jag får vara kreativ.

När 2021 tar slut och jag skriver nästa årskrönika önskar jag att jobbfronten ser bättre ut. Att coronaviruset fasats ur världen tack vare vaccinet som snart rinner genom våra ådror. Att mänskligheten insett dumheten i att exploatera djur för egen vinning och på så sätt kan undvika fler pandemier. Att spelningar och festivaler kunnat arrangeras igen. Att jag nått sinnesfrid och bättre mental hälsa. Att livet helt enkelt ser lite ljusare ut.

Här ekar det tommare än mitt bankkonto veckan innan lön. Jisses, vad hände egentligen? Jag tappade helt enkelt motivationen. Fråga inte varför, men jag gissar att avsaknaden av solljus och corona som tagit ny fart haft viss påverkan. Jag har inte haft mer att göra om dagarna, men psyket hamnade i en negativ spiral. Till den grad att jag drabbats av vad jag nu misstänker var mitt livs första panikångestattacker. Ont i bröstet och andningsproblem som försvinner efter ett par minuter, låter det bekant?

Vad har hänt den senaste månaden? Ingenting viktigt egentligen. Den 18 december fyllde jag 28 år och firade med julbord utan djuroffer framför På Spåret och säsongsavslutningen av The Mandalorian, varav det sistnämnda släppte lös ett virrvarr av skrik och tårar på samma gång och fick mig att älska Star Wars mer än vad jag trodde var hälsosamt. Vi har firat jul, på julafton bara jag, Finnen och katten hemma, och på juldagen med ett besök i hemstaden och covidanpassad miniskivmässa på vårt gamla stammishak. Utökade vinylsamlingen med ytterligare sex plattor. Att bläddra bland skivor är tillfredställande, men att faktiskt hitta något av intresse är förstås ännu bättre.

Annars har jag "belönats" med fler jobbtimmar, kanske också en anledning till bortavaron. Har under december jobbat nästan dubbelt så mycket som jag brukar, vilket är bra för min privatekonomi, och jag kommer få jobba mer efter årsskiftet om jag får som jag vill. I väntan på ett nytt, spännande heltidsjobb alternativt en fast anställning är jag tacksam över alla timmar jag kan få.