I förra veckan skrev Johanna Ljungqvist "Yayas" @Yayas ett inlägg om Svenska Fotbollsförbundets nya regel om att det inte ska finnas seriespel för barn under 13 år under rubriken "Att få lov att vinna", inlägget finns här. Hon anser att regeln inte bör finnas och att det hämmar barns utveckling då de "ej får lov att lära sig vinna och förlora". Jag har kommenterat inlägget men tyvärr så väljer Johanna att inte godkänna den, så därför hamnar mitt svar här istället. Detta är något jag har bloggat om för flera år sedan men då kunde jag inte riktigt reflektera och hade ett helt annat perspektiv än vad jag har nu. Då såg jag det mest som att det enda problemet var att min ena tränare var en idiot, det tycker jag fortfarande att han är men jag ser en större helhet nu.

Jag började spela handboll vid 8-års ålder för att det verkade så himla roligt och jag inte längre trivdes med fotbollen (jag var mest trött på att träna i spöregn tror jag). Handbollen var till en början väldigt rolig och jag träffade många nya kompisar och byggde ett bredare socialt liv. Under mina två första år hade alla nästan lika mycket speltid och vi spelade för att det var roligt. Men när jag blev 10 år hände något, vi fick in en ny tränare som förändrade spelet och påverkade de andra tränarna till att tänka som honom. Jag fick spendera mer och mer tid på avbytarbänken och se på när mina trötta lagkamrater kämpa på trots att de ville bli avbytta, sitta på bänken och ta en klunk vatten. Jag fick mindre och mindre speltid vilket gjorde att handbollen inte alls var lika kul längre för jag associerade handbollen med att åka tvärs över Skåne, värma upp, sitta på bänken i 35 minuter, spela 3 minuter och sitta på bänken lite till. Sen åka hem och göra om det varje match helg. På träningarna blev jag ofta den som fick vara försvarsspelare eller träna målvakten medan de andra övade på en ny kontring eller övade på en fint. Jag kände mig utanför och började träna mycket på min fritid. Jag sprang ett par mil i veckan (när jag var 11-12 år gammal) för att kunna bli bättre. Men jag fick inte chansen att visa att jag blivit bättre trots jag var en av de få som orkade fyspassen och springa en hel träning. Men jag blev ändå bänkad, för att jag var inte bra nog och kände mig väldigt utanför gruppen. Jag ångrar att jag inte slutade spela handboll här, innan allt blev värre.

Bägaren fylldes över ett år när jag spelade Åhus Beach Handboll (tror det var samma år som denna bilden togs?) och jag fick spendera hela matcher på bänken trots att mina lagkamrater var trötta. Min familj hade åkt flera mil för att se mig spela och jag minns hur ledsen jag var för att de inte fick se mig spela och jag är så himla tacksam idag över att de var där, stöttade mig och hejade på mig. Det hela slutade med att jag började storböla mitt under en match för att allt blev för mycket, jag ville så gärna spela och att min familj skulle få se mig så att de inte åkt upp i onödan. Då fick jag kommentaren från min tränare "Sluta böla så kanske du får spela", vem fan säger så till en 12 åring? Under följande år hände flera liknande händelser och när vi skulle spela USM var jag uttagen till truppen men fick inte spela första dagen så valde att stanna hemma andra dagen. Då blev det hus i helvete för att tränaren hade tydligen planerat att jag skulle få spela andra dagen men jag var hemma och kom ikapp med skolan och träffade sedan en kompis på Nova och hade en så fantastisk dag. Denna tränaren tog mig sedan åt sidan på träningen veckan efter och var så arg och skrek på mig för att jag svikit hela laget och några av mina lagkamrater höll med. Min pappa, världens bästa pappa och en av mina närmsta vänner i lagets mamma stod upp för mig och den tränaren tvingades tillsist lämna. Och han skyllde allt på mig och min pappa som han senare ringde på jobbet och skällde ut. Önskar verkligen att min pappa skulle fått slippa det, för det förtjänade han verkligen inte. Ett år senare när vi fick in helt nya tränare blev allt så mycket bättre, handboll blev så jävla roligt igen och jag började utvecklas igen. Men jag var tyvärr för långt efter i utvecklingen för att jag inte fått speltid eller träningstid så jag fick tyvärr sluta.

Nu ser jag att det inte bara var jag och den tränaren utan det finns fler barn i samma situation som blir behandlade så illa av tränare som inte vill annat än att vinna. Jag förstår hur hon tänker med sitt inlägg men kan ändå inte hålla med på grund av mina upplevelser. Om denna regeln funnits för handboll och när jag var 9 år gammal hade jag mått mycket bättre under tiden som jag spelade handboll. Barn behöver inte lära sig att vinna eller förlora, det kommer med tiden. Inget barn ska behöva uppleva det jag upplevt.

Over and out.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​​​

Hej!
Jag är tillbaka igen tror jag, för typ femtioelfte gången. Inte riktigt bestämt mig för vilket inriktning jag ska ta. Den jag började på kräver så många långa texter och jag gillar ett lite kortare mer lättsamt format. Så så får det nog bli.
Precis fått min kamera att fortsätta igen som bjuder på lite bilder från Rom som en nystart.

Med det sagt så ser jag framemot detta. Jag ÄLSKAR att skriva och att ta bilder så det är ju en fantastisk kombo. Hoppas detta blir bra.

Tills Vidare. ​

Likes

Comments

Det är fredag och jag trodde jag skulle ha mycket mer tid till denna blogg. Men har de senaste veckorna varit ganska sjuk och därmed minimerat skärmtiden så mycket som möjligt. Men nu är jag tillbaka igen efter några jobbiga veckor. Sitter just nu med lite kompletteringar jag har efter mig med anledning av min sjukdom. Men snart är jag tillbaka.

Här kommer hända mer lovar jag!

Likes

Comments

Ibland går det så fort och man tillåter inte sig själv att stanna eller sakta ner farten. Istället växlar man upp och man krockar in i väggen. Så blev det förra veckan. Detta inlägget skulle egentligen handlat om att våga våga men istället sitter jag här och får prioritera om. Det är så läskigt när man inte kan styra över kroppen och inte kan påverka hur den reagerar på stress. Mentalt är jag stresstålig men min kropp klarar inte stress för fem öre. Hade en stressig vecka förra veckan, 25h jobb och heltidsstudier, inte en lyckad kombo och kommer inte göra om det igen. Hade ont i huvudet under hela onsdagen och fick ett migränutbrott men aura som var så obehagligt sedan började migränhuvudvärken och jag kände mig konstig under torsdagen. I fredags vaknade jag och var väldigt snurrig och kunde inte ta mig ur sängen utan att ramla omkull så där fick jag ligga ganska många timmar innan jag kom upp. Missade därför min examination i fredags som jag får ta igen nu. Hursomhaver så har jag börjat lägga om mitt livspussel lite för att kunna kontrollera min stress och hur kroppen reagerar på den.

Vad jag gör åt min stress:
- En kväll i veckan tar jag det bara lugnt och är själv. Gör saker som jag behöver men ser också till att få lite ro. Ikväll är en sådan kväll. Brukar ta en extra sån här kväll när jag känner att huvudvärken börjar komma eller magkatarren är upp i halsen.

- Jag lägger mig tidigt. Jag är i säng och har släkt senast 22.30 på vardagarna, för att garantera att jag ska få nästan 8h sömn. Detta fungerar ju långt ifrån alltid men det är en strävan.

- TE! Gott, lugnande och mysigt. Sedan jag slutade med kaffe och undviker koffein så har mitt humör blivit mindre svängit och stressen lättare att hålla på låg nivå.

- Promenader utan något i lurarna! Strävar efter någon i veckan men det är inte alltid det hinns med. Cyklar nästan alltid utan musik i hörlurarna när jag cyklar till jobbet. Jag kommer fram med ett annat lugn när jag hunnit bearbeta tankar.

- Håller mitt hem så rent och snyggt som det går för tillfället. Det tar 10 min att dammsuga och plocka undan lite samt att torka badrummet med en städservett men det gör en sån skillnad. Är mitt hem kaos är jag kaos.

Jag måste också lära mig att sakta ner. Kunna säga nej och välja bort stressmoment i den möjlighet som det går. Funderar också på att börja med Mindfulness, något jag gjorde under tvåan i gymnasiet när jag gick en stresshanteringskurs, ska utvärdera hur det går.

Tills vidare!

Likes

Comments

Jag har försökt så många gånger och nu är jag här igen framför datorn och försöker förmedla något genom att kombinera olika tagenttryck. Men denna gången ska inte bli som alla andra, något är annorlunda och jag har kommit till insikt med att det är tråkigt att enbart läsa om mitt liv, även i den utsträckning att jag själv blir uttråkad. De senaste månaderna har jag tänkt mycket. Vem jag är och framförallt var jag vill. Sedan jag var liten har mina nära och kära kallat mig "målmedveten", det började i sexårsåldern när jag skulle lära mig simma och ville vara den som kom först ut i stora bassängen. Och det blev jag, eller en av två som hamnade i stora bassängen först. Det var då målmedvetenheten började gro i mig och nu sitter jag här målmedveten som tusan men utan några egentliga mål. Var är jag egentligen på väg? Har precis påbörjat mitt sista år på Service Management kandidatprogrammet vid Lunds Universitet och till en början tyckte jag bara allt var så kul och spännande. Nya vänner, nya lärandeformer, nya perspektiv och målet var utbildningens slut. Ett år in på utbildningen bestämde jag mig för att jag skulle läsa ekonomi efter examen och hade den tanken i ett år. Jag ville bli controller. I början av sommaren fick jag för mig att jag måste göra något lite sjukt innan jag fastnar någonstans. Jag började plugga direkt efter studenten så har varken jobbat på McDonalds eller åkt Asien runt och det är nog det jag saknar lite. Så planerna gick emot att sadla om mot turism och arbeta utomlands med destinationsutveckling. I slutet av sommaren var jag istället mer inne på att läsa ekonomisk geografi i uppsala efter examen men börjar redan släppa den lite. Har de senaste veckorna suttit med ALLA platsannonser i hela Sverige framför mig och scrollat fram och tillbaka för att hitta något som låter kul men som jag samtidigt är kvalificerad för. Det är svårt. Men jag fastnade för annonser som rörde flöden, logistik och e-handel och insåg att det kanske är den vägen jag ska gå?

Så tiden är inne. Ni ska få följa med mig på min resa mot drömjobbet. Ett drömjobb jag ännu inte vet vad det är men som börjar formas framför mig. En resa som troligen blir lik många andra men samtidigt är den min egen.
Häng med!

Likes

Comments