I mitt nästa liv ska jag bli trollkarl!

Ja, precis som rubriken lyder så är mina tankar. Eller ja, drömmar ska jag väl kalla det. För nu får det fan vara nog.

Jag är så trött på att barn far illa. Att ärliga, snälla och slitande människor ska vara byggda av otur.

Så i nästa liv ska jag trolleritrollera så att snälla människor inte ska behöva leva sina liv i ovisshet om en trygghet de faktiskt förtjänar. Nä, där ska man få leva som man lär. Jag tycker faktiskt att jag vågar säga så.
Med tanke på ALL jäkla motgång vi som Familj fått utstå. All sjukdom med barn, två barn som nästan dog, ambulansfärder, brutna ben, mögelhus, en mamma som nästan förblödde, två föräldrar till sju barn som näst intill arbetat dygnet runt för att få allt att gå ihop, en i dag invalid mamma som väntar på att bli lagad, en bebis som ploppar upp i magen i vecka 22.

Jag har gjort allt som hänt på vår "resa" i ett inlägg som jag släpper en dag. Ett väldigt känslosamt inlägg, men som jag gärna delar med mig av.

Våran otur har verkligen varit total, och ni ska inte tro att oturen liksom bara vänt eller försvunnit. Nej nej, hallå! Det är ju oss vi talar om. Familjen som inte verkar existera, Familjen som gång på gång reser sig, borstar av dammet efter ett jordskalv i vardagsrummet.

Jag sa så här till min älskade man i dag. Älskling! Jag VET att oturen kommer att ta slut.
När vi somnar in för gott, sida vid sida, så kan den inte nå oss mer.

Jag minns att jag sa en sak den dagen när jag blev erbjuden abortpiller vid vattenavgång i v 16. Jag nekade dessa och lyckades föda en underbar flicka i v 36. Jag sa att det är nog meningen att allt detta ska hända just oss.

Varför då? Frågar min man. Jo för att vi till slut lyckas under alla odds. Och hade det varit någon annan så hade detta kanske inte gått vägen, men i och med vår styrka både i kärleken och viljan att vägra ge upp så har vi ändå fixat allt. Både för oss själva men även för många andra i vår närhet.

Så gott folk, jag ska bli trollkarl i mitt nästa liv. Snälla fina människor ska inte behöva lida av sjukdom. Man ska inte behöva förlora sin mamma, syster, son, broder, pappa, vän ja you name it. Fuck Cancer och all annan jävla sjukdom (ursäkta att jag svär) Man ska inte som Familj behöva slitas i stycken på ett eller annat sätt

Man ska vara så tacksam hit och dit. Ja, men det är ju så jäkla lätt att vara det, när broarna bara rasar så fort man bestiger dom.

JAG i och för sig är en otrooooligt tacksam person. Jag tar mig för hjärtat och tackar så mycket när folk hjälper mig, ger mig saker men även när folk ger ett värmande ord. Eller varför inte "bara" finns där som en vän.

Men för övrigt menar jag. Jag ska vara så tacksam att jag bor i det land jag gör.
SKA JAG? Varför då? Jag är väl ändå ett praktexempel på att emigrera vore det bästa.

Jag arbetade dagar som nätter, direkt efter fyra förlossningar. Jag gjorde allt som jag skulle. Trodde jag ja.
Ansåg mig själv inte som arbetslös då jag för 7 år sedan bytte arbete. Men för att jag inte skrev in mig på AF de dagar mellan arbetena så blev jag nollad hos FK. Jag gick in som borgen då jag bara ville hjälpa till och vara snäll. Gick inte så bra det heller.

Så jag säger så här. Ge mig ett militärtält så ska ni se att jag och min Familj även klarar av det.

Hoppet är det sista som i alla fall överger mig. Min glädje och min kärlek till Familj, vänner, bekanta men även människor jag möter för första gången gör mig så otroligt stark..

Simsalabim kära ni.

Ta hand om er. Kramar från lilla Clådan Claudia Holmsell.






  • 752 visningar

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg