Hur kunde detta gå? Läskigt och supersnabbt kom hon SEX veckor för tidigt!

Jaha alla ni. Nu är miraklet här hos oss. En riktigt läskig och utdragen men ändå lite rolig historia.

Vi kom till Eskilstuna och förlossningen i torsdags den 21:a, för att bli igångsatta. Igångsatta redan i vecka 34 på grund av min trasiga rygg. (Se mina tidigare inlägg om det)

Ingen av läkarna vågar sätta i gång mig pga att jag blivit snittad för fjorton år sedan med min son som föddes i v 30.

Det enda dom ville göra var att försöka mjuka upp livmodertappen. Den var väldigt omogen och hård iom att jag ändå var sex veckor för tidig. Normalt så är man gravid 40 veckor och jag var i detta nu bara i v 34.

I flera dagar så sköt man upp allt och vi blev mer och mer stressade. Också för att Bellis vår sexton år gamla dotter, var hemma med alla barn. Ett sjujädra styrande för att få till allt med hjälp att skjutsa barn och även hjälpa Bellis. Vi bara mer eller mindre låg där på vårat rum och väntade på att jag skulle få bli igångsatt.


Får till sist nog och vill fråga någon som jag VET kan detta, men som inte är på plats. Pratar i telefon med den personen som inte är här på sjukhuset. Denne undrar vad dom är så rädda för. Varför dom inte bara sätter igång mig.


Jag förklarar att dom bara vill mjuka upp tappen, men inte vågar göra ngt mer.

Då säger han till mig att förklara för dom att så här och så här gör man. Det är ingen fara och då sätter det liksom fart.


Underbaraste barnmorskan har vi. Hon har varit hos oss sedan vi kom in. Störtskön tjej som man liksom klickade med direkt.

Jag berättar detta för henne. Säger att ni behöver inte vara rädda att det ska gå åt fanders, gör bara så här o så här.

Hon höll ju med men får tyvärr inte göra ngt på egen hand. Så hon och en kollega ringer läkaren som jobbar just då och frågar om dom kan ta hål på hinnorna och sen göra så som jag berättat.

Hon fick godkänt och kommer in till oss och tar hinnorna. (Vattnet går) Jösses vad vatten det var.

Jag börjar känna av min trasiga rygg mer. Och är superorolig över hur ryggen kommer att klara av när bebisen väl ska ut.

Ber att hon ska ringa narkosen så dom hinner lägga bedövningen på ryggen.

Ja men inte än säger hon, det bästa är att du får komma igång med värkar och att du öppnar dig.


Men iom att jag har sån fruktansvärd smärta i min rygg så klarar jag inte av att ligga på sidan. Så då måste jag sitta när dom sätter in nålen i ryggen. Och då är det bäst att bara sätta in slangen i ryggen så fort som möjligt, men man sprutar inte in ngt förrän man öppnat sig mer. Och då sitter det i alla fall på plats i ryggen.

Sagt och gjort. Slangen är på plats.

Sen går narkosläkaren och jag känner bara mer och mer smärta i ryggen när han knappt ens hunnit ut genom dörren.


Det smäller till i ryggen och jag håller på att svimma.


Tobbe och BM säger att jag kanske ska ta och ställa mig upp för att genom tyngdkraften hjälpa till så huvudet trycker på och att jag ska öppna mig lite snabbare.

DÅ plötsligt så känner jag ett huvud och ett tryck mellan benen.


Säger till BM att hon måste kalla tillbaka narkosläkaren så han får spruta in medicinen i ryggen. Jag vågar inte tala om för henne att det är just huvudet jag känner, för tänk om hon då skulle säga att det inte är någon mening med ryggbedövningen alls då.


Jag var ju livrädd för att det skulle knäckas i min trasiga rygg, eller att frakturen skulle gå upp igen precis när bebis passerar ut. Eller att fler nerver skadas precis då. Hur ont gör det att föda barn med en trasig rygg? För läkaren förklarar att även om ngt sådant skulle hända så kommer sprutan att bedöva det mesta av smärtan just då.


Ååå gud så skönt, jag som inte varit smärtfri i min rygg en endaste sekund sedan jag föll den 4/3.


Hon tittar på mig och säger att det inte behövs än, då jag inte var så mkt öppen i detta läget för det var ju bara några minuter sedan som narkosen gick.


Jag tittar på henne och säger bestämt. -Du måååste be honom komma tillbaka hit nuuuu.


-Ok säger den underbara BM som ser på mig att det faktiskt visst är dags att springa och ringa honom tillbaka.


Han kommer in i mitt rum och börjar spruta in medicinen i slangen som går in i ryggraden. BM går i väg för att hämta ngt.


Då känner jag att jag behöver krysta.

Faaan tänker jag. Jag måste ju ha in det där i ryggen först.

Jag ber läkaren trycka in d lite snabbare, SAMTIDIGT som jag kniper med både ben och inne i kroppen så inte nån bebis ska komma ut.


Min man försöker få på lustgasen så jag kan få andas i den tills läkaren är klar med att spruta in det där i ryggen.


Läkaren hjälper då honom med det då jag ser att BM äntligen kommit in i rummet igen.


Jag sätter masken med lustgas över munnen och säger samtidigt "kryst"


Vad säger du? Frågar BM. Min man svarar henne då att, jag tror hon vill krysta. Jaha men då måste jag undersöka dig bara.


Det behöver du inte göra svarar jag. Du kan titta så ser du huvudet. Min älskade man sa till mig att hennes min då var obetalbar. För mycket riktigt, där var det ett huvud.


En annan BM som precis kommit in till oss var på väg ut från rummet i detta nu för att gå och hjälpa till med något utanför.


NEJ DU STANNAR KVAR HÄR. Säger "min" BM. För nu blir det bebis här.


Min älskling står och kysser min panna och småpratar med mig. Då börjar jag ta i och plupp så kom det ett huvud.

PAAAANG!!!! Säger det i min rygg, det smäller till från hälen på vänster sida upp till bakom högra örat. Det var som en blixt från klarblå himmel som liksom bara låter så hela sjukhuset hör.


Jag vill bara pressa på men BM säger åt mig att vänta in nästa värk.


Att fuska är inte riktigt min grej, men i detta nu så var fusk just det enda jag hade i huvudet. Ville bara trycka på.


BM smeker min mage för att reta fram en värk. Fungerade utmärkt då det genast kom en.


💖 Phuu, äntligen!!! Jag tryckte på lite och vips så hade hon en liten bebis i sina händer. 💖


Jag ligger kvar som i brygga ungefär och ryggen känns som min största fiende i hela vida Världen.

Jag kan inte se bebisen, jag kan absolut inte lägga ner rumpan och fötterna var precis iskalla.


Dom får ut moderkaka och ger mig spruta och inget av de känner jag ett dugg av. BM kollar om jag gått sönder ngt, vilket jag inte alls har gjort. Fortfarande ligger jag kvar i brygga typ. Ryggen är totalt låst och den värker som aldrig förr.


Själva förlossningen kände jag inget av tack och lov men ryggen, herre jösses vad var det som hände.


Pappa klipper navelsträngen och sedan så springer man ut med lilla bebisen.

Tobbe springer efter. Man tar in henne i ett rum som ni ser på bilden nedan. Straxt efter så kommer det ner en jättestor kuvös där dom placerar den 6 veckor för tidigt födda bebisen inuti, för att transportera henne till Neo-avdelningen.


Hon klarade av andas själv men man kopplar på henne en så kallad c-pap. En sak som hjälper prinsessan att andas.


Mig arbetar dom för fullt med inne i förlossningssängen för att kunna "bända" loss mig. Dom pumpar i mig sprutor med morfin. Och 40, FYRTIO minuter senare har man lyckats få upp mig.

Phu sa sköterskan som var där att, detta var en konstig förlossning. Allting gick ju supersnabbt. Ingen hann liksom med vad det var som hände.

Det var det här jag försökte förklara. Man ser inte på mig riktigt att jag har såna värkar som gör så att jag öppnar mig. Sen går jag från att vara fyra cm öppen till att krysta på en gång.

Min man kommer tillbaka med en rullstol och puttar ner mig i den, för nu ska du få se och träffa vår bebis, säger han. Vår lilla söta tös som trots sina 6 veckor för tidigt ändå väger 2438 gram.


Dom har inte hunnit mäta henne än.


Så med morfinspruta nr två i kroppen får vi flytta upp till BB. BB ligger precis intill Neo-avdelningen där vår sessa ligger.


Så nu är hon äntligen hos oss och nu kan man förhoppningsvis sakta men säkert börja reparera min rygg. Lång väg tillbaka men nu går det verkligen att operera.

Min älskade man fixade i ordning kräm, juice, smörgås och kaffe till oss som jag ska försöka få i mig nu. Mår inte alls jättebra av morfinet. Men ska försöka.


Måste in och pussa lite på min lilla sessa en gång till nu innan jag sover en stund.


Imorgon får min man äntligen komma hem till de andra sex barnen.


Vår underbara dotter på som sagt endast sexton år har ju varit barnvakt till de små hemma. Hon har verkligen slitit, varit hemma från skolan med en sjuk bror samtidigt som hon pluggat och fixat allt annat.

Sån underbar dotter vi har som verkligen fixat allt och lite till.

Tack och lov att det finns vissa människor som hjälper henne med hela sin själ och skjutsar de små plus den andra tonåringen. Lagar mat och eller är sällskap men även mycket mer. Dom är sååå guld värda.


Må så gott alla och tack att ni läst. Nu ska här snosas bebis.

Ursäkta att jag skrivit så kort, men jag har fullt med morfin i kroppen och slumrar in precis hela tiden.

Kram på er. //Claudia Holmsell







Gillar

Kommentarer

Hanna
,
Stort grattis 😃
Cladan
Cladan,
Tusen tusen tack. 😊
nouw.com/cladan
Jessica
,
FY FAN vad duktiga ni alla är (på olika vis), att du lyckades "hålla ihop" & ett STORT GRATTIS till det nya lilla underverket 💕
Cladan
Cladan,
Tusen jättetack... Ja fasen hur dom har bråkat med oss. :-/ Men nu så är det snart hemgång. <3 <3
nouw.com/cladan