Glömde han fönstret öppet? Dörren olåst? Bebisen var i alla fall borta ur spjälsängen.

Spjälsängen var tom, bebisen var borta. Han såg sig förtvivlat om i rummet, letandes efter lysknappen till sänglampan som han visste skulle finnas på hans högra sida precis intill kudden. Han var tvungen att få ett bättre ljus NU. Han var tvungen att få se om hans oro om att bebisen försvunnit var sann.

Lampjäkel, du finns ju här, jag vet ju det. Du har stått bredvid min säng i snart 5 år. Där! Där känner han sladden.-ÄNTLIGEN! utbrister han och följer sladden mot den i detta nu pyttelilla lampknapp som helt plötsligt verkar ha krympt, krympt så pass mycket att han knapp kan känna den när han till slut lyckas hålla den mellan sina fingrar.

Efter ett hårt och fumligt tryck på den så tänds nu rummet upp ordentligt. Ja i alla fall tillräckligt för att kunna se att spjälsängen han trodde stod där, bytts ut mot en stol. Ja, en stol. En ganska så ful gammal kontorsstol med ett gäng kläder hängandes på ryggstödet.

Då var det sant. Då var det som han befarade. Hans dröm var verkligen "bara" en dröm.

Så många gånger som Pierre verkligen önskat sig en alldeles egen spjälsäng, där i hans, hans sovrum. Så många gånger som Pierre önskat sig en egen ring på sitt finger. En egen fru som är så där irriterat gnylig på morgonen, då han efter 3.e gångens tillsägning inte ens tänkt tanken på att rulla upp ur sängen.

Hur less var han inte på att jämt och ständigt behöva skoja bort alla de där kommentarerna om nån jäkla klocka, som säger tick tack, tick tack. Hur ledsen var han inte alla de nätter då han återigen låg där i sin säng alldeles alldeles ensam, utan att få ha någon vid sin sida att få pussa god natt på munnen.

-Pierre, nu börjar du bli så gammal så snart får du börja ragga på ålderdomshemmet. Var vissa av kommentarerna han fick spottat i ansiktet. Eller. -Pierre, när fasen tänkte du ta och skaffa dig ett fruntimmer? För du vet ungar dooom kan man inte tillverka på egen hand. Lena Handén, hon duger långt men tyvärr inte hela vägen.

Här har vi en medelålders man vars innersta önskan är att få träffa en tjej som han kan få älska i nöd och lust. Få höra glädjetjutet från toaletten, när det visar ett plus på stickan. Problemet är bara att han verkligen inte hunnit träffa rätt. Han har letat, han har jagat, han har gråtit och han har verkligen testat på. Han har bara inte lyckats hitta, den där med ett stort F som står för Fru.

Nattens dunkla mörker fortsätter och där i den stora dubbelsängen ligger Issa och hennes man. Issa vaknar till av att det blir alldeles varmt på hennes lår. Hon slänger av sig täcket i hast och känner efter med handen på insidan av låret. Blir helt dyngsur och drar snabbt upp handen för att då mötas av en totalt nerblodad hand.

Hon rusar upp på toaletten medans hon ropar sin mans namn. In på toaletten med blodet droppande på golvet. Hon ber sin man ringa sjukhuset och meddela att dom är på väg in för att få en undersökning.

Gråtandes sätter hon på sig en binda samt lite kläder och skor. Dom går ut till bilen, tittar ledsamt på varandra innan dom går in från varsin sida i den och rullar sedan långsamt i väg mot sjukhuset.

Väl där så blir dom mottagna av sjuksyster Ellis. Ellis förklarar att läkaren tyvärr precis har gått ner på ett akutsnitt så det kan ta ett tag, men slå er gärna ner i vårat dagrum så länge. Sätt på tv,n och förse er gärna med juice och skorpor som finns där att ta fram.

Efter kanske en dryg timma så kommer det en läkare iförd en lång vit rock in i rummet som säger med en låg ton. Varsågoda att komma med mig här.

Issa och maken följer troget efter den korta, ljusa smått haltande läkaren. Läkaren som hette Dr Maiken Pedersén, öppnar plötsligt en dörr och säger med en trevlig och trygg röst. -Hit in ska vi, varsågoda.

De nervösa men ändå hoppningsfulla paret tar varsamt läkaren i hand och går in och tar plats på två stolar, som står uppställda jämte ett skrivbord.

Läkare Pedersén slår sig ner på en snurrande kontorsstol och ber sedan om Issas personnr. Hon knappar in det på sin dator och läser i endast några sekunder innan hon säger.
-Gravid v 8 men nu under natten så har du fått en riklig blödning.
-Ja svarar Issa, men jag har inte ont.
-Om du hänger av dig dina kläder där, ska jag kika med ultraljud så vi kan se inifrån.

Sagt och gjort och Issa ligger där i gynstolen. Livrädd för vad som skulle hittas, men lugn ändå. Läkaren hade ett sådant otroligt lugn med en värmande trygghet på något sätt.

-Tyvärr. Säger läkaren. Detta är ett pågående missfall men du behöver inte vara orolig. Vi kommer att ta god hand om dig här under ett par timmar. Vi kommer se så att allt kommer ut som det ska och ge dig eventuell smärtlindring om du skulle behöva. I eftermiddag så gör vi ett nytt ultraljud för att se hur det ser ut. Sen pratar vi vidare då och ser hur vi kan lägga upp en plan tillsammans för framtiden.

Issa och hennes man blir visade till ett eget rum av undersköterskan Tilde. -Vill ni ha något att äta? Frågar Tilde.
-Ja tack om det finns någon smörgås kanske, svarar Issas man. Vi har inte fått i oss någon frukost än.
Tilde kommer in med en bricka till paret. Brickan hade hon försett med kaffe, juice och några smörgåsar med ost och skinka.

Direkt efter lunchen så kommer undersköterskan Tilde in för att hämta paret. Hon förklarar att läkaren åter är på plats för att göra en ny undersökning och se så att Issa är ok.

Undersökningen går bra och Dr Pedersén kan konstatera att allt kommit ut och att det ser bra ut. Tyvärr så kommer du ha blödningen kvar i ett par dagar.

Detta var parets 6 missfall och dom satt kvar länge med läkaren i rummet för att få hjälp med en plan hur man nu ska gå vidare med att försöka bli gravid.

Det har nu gått fem år sedan paret gifte sig. Fem år av en kämpande glöd. Fem år av tårar, stress och en otrolig frustration. Frustrationen över att äntligen, nån dag kanske snart kunna få ett plus på stickan.

Issa som var en av 4 systrar, blev evigt påmind om sin barnlöshet vid alla högtider, middagar eller bara möten med någon i sin Familj.

-Issa, nu har ni varit gifta så länge. Tycker du inte att det är din tur att få en liten knodd. Märit väntar redan sitt 4:e barn. Issas systrar hade alla lyckats få den välsignelsen att bli gravida direkt när de så hade önskat.

-Issa, ni bara reser och arbetar hela tiden, när ska ni finna er till ro och tänka på framtiden ni också?

Hela tiden, överallt, vareviga jäkla dag fick paret utstå dessa frågor om varför inte dom "valt" familjeliv med barn. Ni har köpt ett så stort hus, ska rummen fortsätta att stå tomma? Eller ni kanske är på väg att hyra ut?

Issa kommer hem från sitt arbete. Sjunker ner vid matbordet och tårarna bara vräker sig ur hennes ögon. De forsar ner för hennes kinder. Hennes hjärta värker, hennes förtvivlan är så total att hon nästan tänker tankar som är sådana tankar som hon bara annars läst om i tidningar eller sett på tv. Inte kunde hon väl ens drömma om att hon, just hon skulle kunna tänka något så egentligen förbjudet. Allra helst inte när lyckan egentligen var så total. Mannen som liksom var tagen ur en prinsessbok friade till henne, just till henne. Mannen hon visste att alla hennes både systrar och vänner alltid fantiserat om. Ja ni vet mannen man liksom inte riktigt trodde fanns. Just den mannen var hennes. Bara, bara hennes. Hon bodde i huset hon sett på ett omslag, med en inredning som kallas för pricken över i:et. Välbetalt och fram för allt roligt arbete, som gav chansen och möjligheten att kunna få resa på alla det där härliga semesterdagarna. Så varför denna olyckliga knorriga frustration trots all lycka och välgång, undrade hon.

Att inte kunna knyta ihop säcken, att inte kunna beskriva ordet totalitet, att inte få göra drömmen fulländad. Just det, att inte FÅ eller som sagt att inte KUNNA göra livet komplett när viljan och motivationen finns. Där har vi tyvärr många människors sanna dag. Något som för andra är så totalt självklart, något som andra människor bara inte kan förstå. Man tar liksom bara för givet att allt skall gå enligt planerna, men vet ni att det gör liksom inte det. Det finns så många där ute som försöker och försöker men inte lyckas bli gravida. Eller så blir dom gravida men det slutar i en rad ledsamma missfall.

Camilla och Torben är ett ganska tråkigt par. Dom själva känner en enorm glädje i det livet som just dom valt. Att få bli så där förskräckligt störtkära och sedan bara få fortsätta med lyckorus och en total förälskelse, är ju bara för härligt. Nästan lite för bra för att få vara sant som många brukar uttrycka sig.

Camilla och Torben träffades nämligen en sen utekväll på ett ställe i stan. Camilla var så där tvärsäker på att hon faktiskt kände Torben redan innan hon såg honom stå där lutandes mot en vägg.
Så att hon kliver raka vägen fram för att fråga hur läget är, var ju liksom bara en självklarhet.

Torben som precis kommit tillbaka till stan efter att ha bott borta i ett par år, blev både paff och glad över att få frågan om ett glas vin i Camillas våning efter ställets stängning.

Där satt dom och småpratade medans timmarna bara rusade förbi dom. Att vi hade dag, kväll, natt och morgon var något dom just i detta nu totalt glömt bort. Allt var bara då och nu. Turturduvorna föll in i sömn i varandras armar till slut.

-HALLÅ! GOD MORGON! Ropar en röst från hallen. Neeej nej nej, tänker Torben. Jag visste det. Det var för bra för att vara sant. Fasen också hon hade en man. Och nu kommer han och hittar mig här. Hjälp mig, vad ska jag göra? Ta mig härifrån nu! Varför?

Camilla vänder sig mot Torben, kramar om honom och kysser hans kind när hon märker att han böjar skruva på sig. Ursäkta säger hon, det är bara min granne Tom. Jag bad honom att han skulle komma och väcka mig i dag, så jag inte sov bort hela dagen.

Den lättnadssucken var nog den största Torben någonsin fått ur sig, trodde han.

Camilla och Torben blev ett med allt från den dagen. Dom gifte sig året därpå och då var Camilla redan gravid med lilla Johan. Dom flyttade till ett gemensamt hus där snart barnaskaran skulle både dubblas och plussas.

Camilla hade sedan innan två barn. En kille och en tjej. Dom var nu redan åtta och tio år gamla. Att Torben tog de barnen som sina egna, var för honom en total självklarhet. Eftersom att dom bodde där och Camilla var deras mamma, så var det ju bara så det skulle vara. För honom var det naturligt redan från början. Han hade faktiskt valt att gifta sig med en kvinna som hade två barn och då ingick dom liksom i paketet tyckte han.

Livet halvvägs ut på landet fortsatte sin trygga färd. Torben och Camilla älskade att få dela med sig av livslusten de hade med god mat och gott sällskap. Att de bjöd hem gäster på middag tillhörde just deras normalitet. Deras inre kärlek som var så stark från dom båda delades liksom vidare på ett naturligt sätt till de vänner, nära och kära som ofta var med och umgicks. Folk trivdes bra i deras sällskap, för allt var så vanligt. Camilla och Torben var aldrig såna som kände att dom var tvungna att leva upp till nån viss norm utan dom var bara precis som dom var. Var man ledsen, ja då sa man det. Var man arg, ja då berättade man varför och sedan kunde man diskutera hur man kunde gå vidare därifrån.

Torben brukade säga att han älskade livet med nära och kära i hemmet. Krogen behövs inte. Jag kan hälla upp hur många centiliter whisky jag vill, jag behöver inte vrida och vända på mig i en kissnödig kö, jag kan prata och även göra mig hörd och det bästa av allt. Jag kan gå och lägga mig precis när jag vill.

Helt plötsligt så har det här "tråkiga" livet funnit en helt ny innebörd. Att vara hemma, att umgås, att laga mat, att bjuda in vänner tillsammans med både barn och föräldrar är ju bara så mysigt. Torben och Camilla skaffade aldrig barnvakt, de bjöd in till en gemenskap där alla var medräknade, alltid.

Orden always and forever var orden som knöt samman de paret som faktiskt kommit för att stanna tillsammans för evigt. Man kan tycka att det låter så kliché, men sen kom dagen då en stundande resa närmade sig.

Paret hade fått tre stycken egna barn på bara tre år. Nu var dom inne på de fjärde gemensamma levnadsåret. De kände att nu har vi en fin Familj med fem underbara barn.

När yngsta dottern Selene var 4 månader gammal så var paret hos barnmorskan då man gjorde en så kallad efterkontroll på Camilla. Man beslutade då att ta en p-spruta som är ett beprövat och bra preventivmedel.

Resan styrde mot Thailand bara en vecka senare. En fantastisk resa tillsammans med alla de fem barnen och även barnens gudmor. Att resa med en fyra månaders baby var inget som var något konstigt. Snarare tvärtom. Den lilla bebisen njöt där i sin babysitter på en solstol under ett parasoll, djupt sovandes till ljudet av havets brus och syskon som lekte glatt på stranden.

Tillbaka till vardag och arbete. Ja Camilla var lite av en fighter. Hon ville ge sin Familj så mycket hon bara kunde. Då hon bytte arbete fyra år innan så missade hon att man var tvungen att vara inskriven på arbetsförmedlingen de dagar som gick från det att man slutade det ena arbetet tills man började på det andra. Har man nytt arbete och bara har några dagar ledigt emellan så tror man inte att man ska behöva det, eftersom man då inte ser sig själv som arbetslös.

I dagens samhälle så ska man vara så väldigt kunnig inom många helst alla områden som berör en på något sätt. Denna okunskap fick Camilla att förlora den sjukpenninggrundande inkomst som hon lyckats arbeta upp. Så då när hon blev gravid fick hon vetskap om att hon inte skulle hinna arbeta ihop någon ny sådan innan det var dags att föda. I och med hennes låga föräldrapenning så ville hon gärna kombinera arbete och Familj.

Det var något hon tidigare fått erfara, då hon hade eget företag med restauranger, men även en hel del annat engagemang.

Dagarna efter semestern var lite smått tunga. Hon arbetade på medan hon kände sig mer trött än utvilad. Sjutton, tänkte hon att det aldrig gav sig. Åker på semester men är mer och mer trött för var dag som går efter att man kommit hem. Allting rullade på tills någon påpekade att hennes frukost inte riktigt var en optimal frukost. Nej jag vet, svarade Camilla. Det är bara det att jag mår så fruktansvärt illa så jag får inte i mig något.

Du kanske är gravid, löd nästa fråga.
-Nej jag har tagit p-spruta så jag kan inte vara det. Dock måste jag säga att denna spruta ger samma symtom som en graviditet gör. Jag ska nog göra ett test bara för att vara på den absolut säkra sidan. Trots att jag vet att jag inte är gravid.

Samma kväll så görs ett test som till allas stora förvåning visar ett stort och starkt plus.

Herre jösses och jösses Amalia. Vad är nu detta? Ja och mycket riktigt så fanns där ett foster i magen. Ett foster som funnits där i hela 16 veckor. Oj...

Men denna underbara lilla tös var minst lika välkommen till Familjen som alla tidigare barn.

Så där kom då nummer 6 som hon brukar kallas på skämt, i och med parets alla barn med namn som de alla påminner om varandras. Nummer sex är dessutom född samma år som sin syster, barn nummer fem.

Här kom det då lite andra kommentarer till paret. Som t. ex
-Nu får det väl i alla fall räcka med barn. Nu är ni snart Familjen annorlunda. Är det ett fotbollslag ni är ute efter? Tänk på kroppen. Sterilisering vore något att tänka på va!?

Dessa frågor och påståenden skulle varit mer till pass om det varit så att Torben och Camilla legat lite på latsidan och kanske inte brytt sig så mycket om livet. Utan kanske i stället skaffat sig barnvakt för att ränna ute på krogar och dylikt. Men här var det då två hårt arbetande föräldrar. De arbetar på sina arbeten, trollar med tider så att de ska få ut så mycket tid som möjligt med sina barn. Arbetar så väl hemma som borta. Bjuder hem folk tillsammans med sina barn. Ja, barnen var alltid medräknade i deras liv. De levde för barnen som en av deras vänner Britt brukade säga.
Det var också så mycket tankar och tyckanden om att just Camilla arbetade direkt efter förlossningarna, efter alla barnen. Men hon fixade det, hon ammade fullt, hon hann till och med hjälpa de som i sin tur behövde hjälp med något.

Så kom den där dagen i mars då Camilla hade superbråttom ner för trappan. KABOOM, sa det och hon föll handlöst.
Kommer in på en magnetröntgen för att se vad som hänt med ryggen som hon hårt slagit i.
Svaret på den skulle dröja några dagar. Men läkaren ringer upp Camilla bara dagen därpå. Då förklarar läkaren att man hittat en "färdigbakad" bebis i magen.

-Men va? Nej! Det är omöjligt! Utbrister Camilla. Jag har ju för bövelen både p-piller, mens och nytaget g-test.
Ja jag vet, svarar läkaren men du måste in på ett ultraljud så vi får se om röntgenplåtarna stämmer.

Mycket riktigt så låg där bebis nummer SJU! En halv graviditet som liksom fortlöpt i sin tysthet.

Här har ni då det här lyckliga paret med alla sex underbara barn. Det par som alla redan tjatat på att dom måste sterilisera sig, ja helst skaffa skilda sovrum, större tv-apparater och dylikt.

Hur berättar man denna nyhet eller vad man i detta läge nu kan kalla det? Efter att ha fått lov att acceptera detta liv som komma skall som 7-barnsföräldrar. När man till slut ser glädje i den växande magen. Hur berättar man det då? Vågar man visa glädje utåt? Måste man dölja glädjen?

Nu är både Camilla och Torben såna att dom liksom bara är. Dom tar det för vad det är just här och nu. Lika som dom gjorde med nummer sex, som föddes med Downs Syndrom. En Downs Syndrom som dessutom saknade ett endaste kriterie för just DS. Där läkare säger att detta är omöjligt DS, när mamman frågade om detta.
Deras tänkande är som så att dom verkligen var menade som föräldrar till alla dessa fina mirakelbarn. Även efter denna graviditet så kommer Camilla att arbeta så snart man lagat den trasiga ryggen efter förlossningen och hon kommer att få allt att fungera. Tillsammans med Maken Torben så är dom oslagbara PÅ ALLT!!!

Återigen så har vi här en självklarhet ur folks tänkande och egna syn på saker och ting.

Vi måste försöka tänka oss en väg till, än den som vi så självklart tar för given så många många gånger.

Jag citerar från en annan persons text.

"Vi måste förstå, att dessa människor finns överallt. Det kan vara våra syskon, grannar, bästa vänner, kollegor, föräldrar. De har ingen användning för våra kommentarer. Deras kroppar, livmoder och liv är just deras. Låt oss respektera det"

Lev för kärlek och respekt och ni ska se att vår Värld kommer bli ljusare och mer trivsam för oss alla... Lägg allt det där för givna på hyllan ett slag...

Nu är det förhoppningsvis bara TRE DAGAR KVAR TILLS VÅR NUMMER SJU FÅR KOMMA TILL VÄRLDEN!!
💓

Kram till er alla från Claudia Holmsell/ Nyköping


Gillar

Kommentarer

Hanna
,
Hoppas allt går bra med födseln av nu 7 😊
Cladan
Cladan,
Tack så mycket. Förlåt för sent svar, men har legat inne sedan den 21:a. <3
nouw.com/cladan