FÖRLOSSNING!

Som de flesta vet så var det en dag i mars som värkarna drog igång. Jag var då i v 31. Klockan var tolv på natten och alla i familjen låg och sov. Jag satt och tittade på let´s dance och mådde ändå väldigt bra trots att jag några veckor innan svimmade och man misstänkte en stroke. Då slapp jag vara inneliggande så länge på sjukhuset, men man var ändå rätt tydlig med att det var allvarligt läge.

Men nu då den 28:e mars så kände jag att det nog var dags att åka in till förlossningen för en kontroll iom att jag också föder på bara ett par minuter.

Kom in till sjukhuset och man konstaterar att livmodertappen börjat utplåna sig och jag hade även börjat öppna mig. I Nyköping så kan man inte ta emot så små barn pga att det inte finns någon NEO (avd för för tidigt födda barn)

Så man får lite brått och skickar mig i ambulans till Eskilstuna och Mälarsjukhuset.

Skall också tillägga att min skada i ryggen här nu har blivit värre. PANG sa det och så svullnade det upp som 17. Har även fått en stor nervpåverkan som gör att jag är helt bortdomnad i ben och fötter och även otroligt svårt att gå för egen maskin om man säger så.

Väl inne på Mälarsjukhuset så ger man mig dropp som ska klinga av värkarna. Jag får även mediciner som ska få livmodern att slappna av.

Värken i min rygg går knappt att beskriva. Den blev så mycket värre för varje sammandragning jag fick.

De som skulle hjälpa min smärta var just morfin. Både i spruta och tablett. Morfin är ett preparat som jag inte tål så jag kräktes konstant efter varje intag av denna medicin. Tyvärr så är det bara just morfin som hjälper. Muskelavslappnande som man i annat fall hade kunnat ge var inte att tänka på iom att det inte är bra för graviditeten.

Så allt man önskade och hoppades på var att dom skulle lyckas hålla bebisen kvar i min mage i alla fall tills v 34. Så sedan dess så har jag legat på sjukhuset. Hade permission över helgen som var så jag kunde komma hem till min älskade familj och få kramas lite med dom. Tyvärr så mådde jag som en stor säck potatis och kräktes och verkligen led av smärta.

Jag har även fått sprutor med blodförtunnande iom att jag har så stor risk för just blodproppar just nu. Och sedan så får jag medicin var 4:e och 6:e timma för nervsmärtorna i rygg och ben. Att ha denna yrsel och illamående är inte alls kul kan jag säga när det liksom aldrig kommer ett slut på lidandet.

Ortopeden kopplades in igen och han kom med väldigt glada nyheter. Han berättade för mig att nerven som ligger i kläm kommer släppa iom att bebisen kommer ut. HALLELUJAH!! Var mitt svar på det. Plus att dom berättar att jag kan få en så kallad blockadspruta med kortison som man lägger på skadan iom förlossningen och den ska kunna hjälpa till med smärtan fram tills min rygg blir opererad. Också det beskedet kom som största överraskningen någonsin.

Läkarna har nu pratat ihop sig under tiden jag var hemma och beslutade i måndags att man skulle förlösa mig senast fredag (IDAG) då detta är ohållbart, både för mig och bebis.

Bebis har också reagerat tydligen. Två gånger stormade det läkare in när jag satt i en så kallad ctg-kurva. För då gick bebisens hjärtslag ner kraftigt och dom hämtade inte upp sig utan låg kvar på ca 70-80. De puffade och donade på magen, hämtade ultraljud för att se på hjärtat och dom började även slita av mig kläder och smycken i fall att de var var tvungna att akut operera mig så bebis kom ut.

Båda gångerna så gick det bra, men man kan även se att han blir lite stressad vid sammandragningarna då hjärtljuden kommer upp på 200 under en längre stund.


I går så skulle jag in på undersökning för att se hur bebis ligger där inne och då ser man också att han tyvärr fortfarande ligger i säte. Dvs med rumpan ner. De beslutas att man ska göra vändningsförsök för att sedan kunna förlösa mig.

Då händer det jag hade fasat redan. DET ÄR FULLT PÅ NEO! :-(

Så här ligger jag nu och bara väntar på att det ska bli plats för mig och den lille så att dom kan förlösa mig.

Det är motvilligt jag tar dessa mediciner som jag kräks av, men jag vet ju att det är för mig och bebisens bästa. Jag sliter med allt känns det som. Tvingar mig stapplandes med mina kryckor in i undersökningsrummet två gånger om dagen samtidigt som jag hulkar och snorar. Ja, jag tycker faktiskt liiite synd om mig själv, men också om bebisen som inte kan få i sig så mycket näring. Men jag lovar att jag kämpar på och jag försöker bannemig trycka i mig lite mat eller nyponsoppa i alla fall.

Läkarna är HELT fantastiska som förklarar att dom vill hjälpa mig och att dom nu gör allt dom kan och jag lovar att dom gör det. Fantastiska personer som kommer och pratar med mig, lugnar mig och verkligen tar sig tid.

Trolla kan dom ju tyvärr inte göra, det förstår jag också. Deras peppning är total. Sköterskorna och barnmorskorna här på BB där jag ligger och väntar är också helt amazing. Dom peppar, hejar och till och med klappar om mig och säger att detta kommer gå bra. Min tacksamhet just nu kan jag fasen knappt beskriva, men jag är sååå tacksam för allt kan jag säga.

Så nu håller vi tummar, tår, tassar och klor att det snarast blir plats över till mig och lillprinsen på NEO så han kan få komma ut till en "hel" mamma och väntande pappa. Ja, för pappan ska vi inte glömma i allt detta.

Han är helt enastående. Han är hemma med resten av alla 8 barn samtidigt som han faktiskt arbetar heltid.

Sen är vi välsignade med vår dotter Bellis som precis i dagarna också fyllde 20 år. Hon hjälper till med allt. Skjutsar barn, matar barn ja ALLT verkligen. Hon är mamma på låtsas men ändå på riktigt om ni förstår vad jag menar. Hon är liksom lite en sån ALLA skulle önska att dom hade och hon är MIN just MIN dotter. Och hon är värd ALLT det bästa och lite till.

Vår son Gabbe och hans flickvän finns hos oss och hjälper och stöttar även dom. Vår fosterdotter likaså och även våra fantastiska vänner som liksom bara finns där är jag så sjukt imponerad över också måste jag säga.

Fick ALL barnens tvätt tvättad. Bara en sån sak. :-)

Sen måste jag säga att jag har sån fördel att hela min tjocka släkt bor här i Eskilstuna. Så dom underbara människorna var och köpte nya kläder till mig och kom hit med, dom kom med annat gottis och uppfräschningsgrejor som dom tyckte jag skulle ha. Systrami arbetar två våningar över där jag ligger, så hon kom igår kväll och tittade till mig. Ja, det är en familj jag tackar att dom finns.

Ensam kan man göra mycket MEN TILLSAMMANS KLARAR VI FAN ALLT!!!!


Så nu hoppas vi timmarna är få tills vi får hålla vår prins i vår famn. Och jag får kramas med min man. <3

Uppdaterar så snart något händer.

Här under ser ni lillasyster som kom för 10 månader sedan. Risifruttin är större än hennes huvud. :-)


Många kramar från mig Claudia Holmsell.




Min älskade
  • 954 visningar

Gillar

Kommentarer