Föda för tidigt och för tidiga värkar!

Detta inlägg handlar om när jag väntade och födde Gabriel. Min nr 2 som idag är hela 13 år.
Här ser ni hur jag såg ut då dagen innan han kikade ut till vår Värld. :-)

Det hela började med en kväll när jag jobbade. Vi hade en kvarterskrog då, och där vi dessutom bodde ovanpå den. Jag var gravid i v 16 och jag hade precis sagt hej då till de sista middagsgästerna. Jag är ensam kvar med en av kockarna, och känner plötsligt att ngt känns konstigt.

Jag for iväg till toaletten och väl där får jag mig mitt livs chock.

HJÄLP! Jag störtblöder. Men gud, var kommer allt blod ifrån? Jag har aldrig sett så mycket blod på en gång. Jag ropar efter kocken att han ska ringa min väntande bebis pappa.

Han kommer efter bara någon kvart, ja för någon var ju tvungen att ta hand om pubgästerna. Ringer min väninna och ber henne följa med mig upp till sjukhuset.

Kommer in dit och dom lägger mig mer eller mindre upp och ner. Trodde att bebisen skulle komma ut, och i denna v så klarar ingen bebis av ett liv.

Jag får för tidiga värkar men som läkarna lyckas få att stanna av.

Jag gick med värkar av och till hela vägen fram till v 30.

Då var det karneval i stan och jag hade fått big big NO NO att jobba, dom tvingade mig att vara hemma och ta det lugnt. Jag gick till restaurangen och en sväng på stan för att se lite folk.

Kommer hem och lägger mig i ett bad. Känner då att värkarna drar igång mer och mer och mer. Jag satte i varmare vatten och tänkte att det skulle gå över. ( Hade detta varit idag hade jag åkt in direkt)

Efter ett par timmar så åker jag i alla fall in till förlossningen där man konstaterar att jag borde åka vidare till Eskilstuna. Finns inga resurser i Nyköping till att ta hand om ett för tidigt fött barn.

Åker dit och dom försökte stoppa det. Dom kommer på då att det är mina tarmar som spökar och att dom måste operera mig för att ta ut mina tarmar.

Jaha, in på operation för att de ska kolla mina tarmar. Men bebisen då? Frågar jag. Ja vi vet inte än om vi tar ut den. Nähä... Men vad tryggt då. Sen söver dom mig.

När jag vaknar så är allt knäpptyst. Inte en människa syns till ja inte heller någon bebis.

Jag ropar något minns verkligen inte vad. Men då kommer det någon. Hallå, säger jag. Har dom tagit ut bebisen?

JA svarar sköterskan det har man gjort. Men oj, hur mår han (visste innan att det var en han) Var är han hur liten var han, osv osv. Jag vet verkligen inte dom har kört upp honom till avd 62c.

Ta mig dit, jag vill dit NUUU!

Scccchhhh säger hon till mig. Det finns andra som ligger här på uppvaket. Lägg dig ner och vila så får du åka upp om ett par timmar. ETT PAR TIMMAR?? ÄR DU FRÅN VETTET?

Ja jag lyckades tjata till mig så jag fick komma upp.

Där låg den lilla lilla gossen i en kuvös uppkopplad i en respirator. Men hjälp hur liten kan en människa vara? 1500 lätt var han.

Vi låg kvar där i 6 dagar för att sedan kunna bli förflyttade till Nyköping. Sen efter 3 veckor så fick vi hem en då 2 kilosbebis.

Allt gick jättebra och han skötte sig exemplariskt i tillväxt osv.

Och idag som sagt så är han 13 år och mår jättebra. Dock ett litet blåsljud på hjärtat, men det är ingen fara säger läkarna som kollar honom kontinuerligt.

Det var en av graviditeterna, de andra kommer nån annan gång. Bilden nedanför är precis innan jag skall in på operation.

Ciao... :-)

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg