Bebisen dog i magen och mamman hamnade i rullstol!!

Ska det sluta med att dessa ord BLIR av? Det är så som rubriken lyder som kommer bli om ingen agerar!Vem i hela världen tar på sig ansvaret när orden man varnade för inte längre bara var några ord, utan verkligheten kom och visade sitt sanna jag. När man inte gjorde det som man "skulle" eller "borde" ha gjort och det till slut slutar med invaliditet och dödsfall. Varför lyssnar man inte på de läkare som arbetat så pass länge så dom verkligen VET vad det är dom pratar om? Varför gör man inte som dom då planerat från början? Varför ska planer ändras bara för att vi inte kan få hjälp inom samma landsting? Om man inte gör något i tid och olyckan verkligen är framme, men när det DÅ är för sent! Det har hänt för många gånger förr tyvärr. :-(


Min läkare ringer mig på tisdagen och vi pratar lite om hur jag mår och att jag tappat del av känsel i mer delar av benen plus tårna och det strålar ngt fruktansvärt nedåt i benen från ryggen. Huden är som död. Sätesmusklerna är bortdomnade. Jag känner inte när jag är kissnödig. Och jag har inte skött magen på över en vecka. Iom detta så säger hon att jag måste komma in och nu måste man kolla mig och även se till att jag blir förlöst, så som man sagt från första stund efter olyckan.

Det bästa vore enligt ortopeden att jag inte var gravid alls, men faktum kvarstår ju nu att jag trots alla medel ändå just nu ÄR gravid. Då får man gå till plan B. Förlösa så snabbt det går, då bebisen är "klar" att komma ut.. 32 fulla veckor var ett bra beslut. Innan det blir fler nervskador på mamman, eftersom trycket bara blir mer och mer ju längre tiden går. Värken och rörligheten försämras för var dag som går.

Ni som inte vet vad som hänt, så var det så att jag föll i trappan och skadade ryggen. Jag kunde inte gå och jag kommer in på en MR (Magnetröntgen) Dagen efter så ringer min läkare mig för att berätta att dom ringt upp henne från radiologen. De dom då säger är det ingen som ens kan försöka ta in. Det kan liksom inte vara sant!

Dom har då hittat en enligt dom "färdigbakad" bebis i min mage.

Jag får komma in på ett ultraljud där man konstaterar att så verkligen var fallet. Jag var gravid och jag hade redan gått halva graviditeten. Men VA?? P-piller, mens plus ett gravtest gjort av v-central.

Så tillbaka till samtalet med min läkare nu i tisdags. Jag är nu 32 fulla veckor. Läkaren förklarar att hon kommer att sluta för dagen innan jag kommer att hinna in, men hon lämnar över till den som tar över efter henne, så får vi kolla känselbortfallen som blivit värre och även livmodertappen och sedan lägga upp en överenskommelse med Eskilstuna, så packa en väska, gör klart det du behöver hemma för du blir ju kvar. Så kan du komma in. Ingen stress utan kom när barnvakt o allt är klart. Du och jag kommer att ses i morgon bitti igen.

Kommer in till Nyköpings lasarett och blir kopplad i kurva av en underbar barnmorska. Sen kommer det in en läkare som i vanliga fall arbetar i Sthlm o frågar vad hon kan hjälpa mig med? Ö jag vet inte riktigt, man skulle kolla det här och det här, svarar jag. Men lilla vän får jag till svar att det kan vi inte göra nu. Finns ingen som kan kolla sånt, för nu är det ju jourtid. Min man börjar ställa frågor som hon besvarar med att det får vi ta en annan dag. Om du vill sova kvar här så kan vi erbjuda ompyssling och se till att du får i dig mat om du inte fått behålla ngt du ätit på två veckor. Ja sa min man att det är ju pga medicinen som hon kräks och hon lyckas verkligen inte ens behålla en endaste klunk vätska heller.

-Nä svarar läkaren, då får hon så klart lägga om kosten. Fullkorn och fibrer fungerar alldeles utmärkt. Drick mycket, osv. Men hallå! Vad var det hon inte hörde? INGENTING stannar i magen mer än max någon timma Hon fortsätter sedan med att säga att livmodertappen, den kontrollerar man aldrig. Då kan man till och med reta tappen till att starta en förlossning.. Hmm, konstigt att ALLA andra läkare alltid mäter tappen via UL för att se om den är något påverkad.

Hon svamlar något om att de andra av hennes kollegor gör på annat sätt, då dom är av en annan generation..

Suck.. Hon däremot var från en annan dimension vill jag påstå!!! :-P

Vi åker i alla fall hem igen och läkaren säger att min läkare kommer kontakta mig i morgon bitti, det blir det bästa.

Dagen därpå så har jag för det första inte sovit en blund på natten. jag var totalt snurrig av medicinen som jag lovat denne Sthlms-läkare att jag nu skulle gå hem och ta.

Mannen far till jobbet och jag ligger kvar i sängen för att kanske kunna få någon timmas sömn i alla fall. Men det var svårt med en uttorkad kropp som bara värkte i varenda liten del av underkroppen. Sammandragningar som gjorde värken än mer påmind.

Efter ett par timmar så ringer en vän till mig och frågar om jag hört något från sjukhuset. Nej svarar jag, men min läkare började arbeta nu på morgonen och hon skall gå rond och fixa och dona så hon kommer höra av sig direkt när hon har tid. Det är jag övertygad om, då hon ALLTID håller sina ord.

Hon lyckas övertala mig att ändå ringa upp för att höra vad jag skall göra.

-Förlossningen detta är Barnmorska (namnet)

-Hej säger jag och presenterar mig.
-Hej säger damen i andra änden.
-Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det är så här att jag var inne hos er i går, men blev hemskickad och nu så undrar jag lite............

Jag blir avbruten och damen frågar.

-Ja varför ringer du in nu? Vad är problemet?
-Ööö problem? jo jag undrar lite om min läkare fått rapport om mig och om jag ska komma in, ta min medicin eller om jag bara ska vänta?
-Är du ens gravid frågar damen?
-Öööö Jaaa, svarar jag.
-Jaha, vilken vecka då?
-32, svarar jag.
-Men då ska du väl prata med din läkare direkt.
-Ja men hon är ju där på förlossningen och arbetar, säger jag.
-Ja hon var här nere lite tidigare i dag, men hon sa inget om dig och det var ju konstigt. Men jag har inte tid att tala med dig nu för det sker lite akuta saker här just nu. Adjö, säger rösten och jag hör ett klick.

Där bryter jag ihop och tårarna bara faller ner från min kind. Eller rättare sagt SPRUTAR rakt ut. Ja det var så där som lille skutt ungefär, så förstår ni.

Ringer min man och berättar att jag känner mig så i vägen och att jag bara stör och är ett problem
-Ring upp igen, säger han.
-Aldrig i livet att jag ringer dit igen. Nu tänker jag ligga här och inte vara till besvär för någon alls. jag får väl ha ont, jag får väl gå sönder mer i ryggen, ja vad som helst bara jag slipper få mer konstiga frågor och påståenden.

Det går en väldigt kort stund, sedan så ringer äntligen min älskade, bästa underbara läkare. Att få höra hennes röst, är just nu som miljonvinst på lotteri.

HEEEEEEJ, säger jag till henne. Om du bara visste hur skönt det är att äntligen få höra din röst.
Jag förklarar lite snabbt allt jag råkat ut för efter att vårat samtal ägt rum dagen innan.
Men va? Får jag till svar. Hmmm men du, nu gör vi så här. Nu får vi börja om. kom in så ska du få träffa min kollega som du vet vem det är så ska hon börja från början och ta tag i allt och HON är noggrann.

Tusen tack säger jag, stiger upp och klär på mig och jag och mannen åker in.

Vi kommer in och jag blir undersökt på alla de sätt som vi kommit överens om. Bara det att mina känselbortfall visar sig vara mer illa än vad jag trott.
Hon ger mig ett rum där jag skall få stanna över natten för jag ska göra en ny MR för att se så det inte blivit värre skador i ryggen.

Kom in på MR nästkommande förmiddag. Hade precis innan fått morfin så man ville inte att jag skulle gå ner till den avd ensam, så en barnmorska följer med mig. Lämnar mig där och ska hämta mig 30 min senare.

Hälsar artigt på två damer som skall göra denna undersökning. Dom ber mig klättra upp på en brits och där skall jag lägga mig på sidan ber dom mig.
Visst, jag gör ett tappert försök att komma upp på den där britsen, men den är väldigt hög och jag med min onda rygg har stora problem med att lyckas både komma upp och sedan lägga mig på den.
Damerna står så snällt 2 meter ifrån mig med armarna i kors och tittar på.

När jag väl tråcklat mig ner på den där förbaskat hårda britsen och lyckats lägga mig något sånär på sidan, så säger dom att jag absolut inte kan ligga så. Jag ska ligga där 20 min.
Men kan man inte lägga nån kudde under som ni har där, säger jag och pekar på en hylla bredvid.

Fick då svaret att kuddar har man i sängen.

Nä säger dom, det här går inte. Vi får ringa efter barnmorskan och be henne hämta dig för du klarar inte av denna undersökning.

Väl uppe på förlossningen igen så kommer nästa läkare in till mig. Också en läkare som jag har stor respekt för. Han är liksom också precis så som en läkare bara SKA vara.

Vad hände frågar han mig. Jag svarar honom och berättar exakt vad som hänt. Va fasen säger han och förklarar att han ska gå ner och prata med dom.

Efter en väldigt kort stund så kommer han tillbaka och förklarar för mig att han har tagit med deras chef in och sedan så frågar han tantalonorna vad som hände.

Ja säger tantalonerna, hon satte sig på britsen men ville inte lägga sig ner och då går det ju inte.
Vänta nu, jag gjorde VADÅ??? Herre gud, jag kämpade som ett djur för att försöka komma ner på den där britsen.

Ja han säger i alla fall till dom lite på skarpen och förklarar sedan att jag kommer att komma ner kl 14.00 och då kan man lägga mig så här och sedan kan man lägga nån sån där kilkudde under mig och då har jag även fått morfinspruta så då ska det liksom bara funka.

Jag kommer ner återigen kl 14.00 och då är jag i ärlighetens namn lite nervös för hur dom nu denna gång skall vara mot mig. Kände lite som att jag varit och skvallrat för mamma att nån varit dum emot mig.
Ser då att det bara är ena av dom kvar plus att det är en man där nu också. Dom välkomnar mig, den här gången med ett leende. Dom tar tag om mig och förklarar att dom ska hjälpa mig på bästa sätt. (Vad fan hände?)
Dom plockar fram såna där kuddar (som man bara har i sängen) och lägger under mig och allt går bra denna gång..

Får sedan svaren från röntgen och de plåtarna sa att det inte såg värre ut, utan det såg likadant ut som första kollen. Men nervskador som man redan fått går tyvärr inte att se på MR. Heller inte om jag kommer få några fler nervproblem iom att det är när jag får sammandragningar som det trycker på nerverna. Det låg i alla fall ingen nerv i kläm som man såg nu. Min rädsla är ju då om dessa känselbortfall kommer följa med mig resten av livet.

Här bestäms också att jag iom min mage ska få ett lavemang. Sagt och gjort. Sköterskan som gav mig det talar om för mig att jag måste hålla det minst tio minuter innan jag går på toaletten. Jag väntade till och med en halvtimma, då jag tänkte att jag ska göra allt för att lyckas med det som jag själv kan påverka.

Inget händer mer än att jag får smärtsamma värkar. Jag kallar på personal som kollar av mina värkar som blir alltmer täta och smärtsamma.

Läkaren, ja han med koll kommer in och konstaterar att jag måste få åka till Eskilstuna nu. Man ringer till neonatalavdelningen för att se om där finns plats för en för tidigt född bebis. Tyvärr är det fullt blev svaret. Så läkaren ringer vidare till Norrköping där det faktiskt finns plats på både förlossning och neo.

Ambulans blir ditringd och kommer och hämtar mig. Värkarna blir mer och mer täta. Innan vi åker så går även slemproppen. Sköterskan kommer och kontrollerar för att skriva i anteckningarna till personalen på Vrinnevi i Norrköping.

Blåljus på motorvägen och en jättegullig personal med i bilen. Föraren var nog lite stressad för han körde lite vilse. Vi hamnade i ett industriområde där det absolut inte fanns något sjukhus. :-)
Ett smått harklandes hörs från förarsätet och man hör ett litet tyst, förlåt!

Glad människa som jag trots allt är ändå så fnissar jag lite lätt och säger att. Du det är lugnt, det ger mig bara lite mer att skriva om i min blogg! :-)

Väl framme på sjukhuset så tar de emot mig med ��ppna armar . Välkomnar mig dit och börjar redan på väg in på mitt rum förklara hur dom kommer gå till väga.

Dom kontrollerar mig med en CTG-kurva för att sedan kolla med ultraljud. Dom förklarar då att bebis ligger i säte, dvs med rumpan ner. Det är inte så bra när en bebis som är prematur gör det. Så dom bestämmer sig för att ge mig värkstoppande dropp för att se om man lyckas vända på henne under natten så hon kommer med huvudet nedåt. Fungerar detta så förlöser man mig då dagen efter, alltså på fredagen.

fredagen kommer och man kontrollerar bebis hela tiden men nu på morgonen så även med ett ultraljud. Tyvärr så konstaterar man där att hon fortfarande ligger med huvudet upp. Vi kontrollerar under dagen svarar denna underbara läkare och går det inte så puttar jag på lite och ser om det lyckas med ett vändningsförsök..

Kvällen kommer och en ny läkare kikar in till mig för att tala om att hon är den som tagit över mig.
Hon har för det första inte läst min journal säger hon. i och med att det inte är samma landsting så kan jag inte se den. Men jag hade ju papper med mig från Nyköping och de andra läkarna har faktiskt lyckats läsa om mig. Hon vet inget annat än att jag är där med prematura sammandragningar. Jag och min man sätter oss och drar heeela historian från början till slut. Och att jag bara nu väntar på att få bli förlöst så att jag äntligen kan få ordning på min onda rygg.

Nej då svarar denna läkare. Nu ska vi se till att du går 8 veckor till så att bebis får växa på sig för fullt.

-VA? NÄÄÄ!? ÄR DU TOKIG? Svarar jag. Jag håller på att krevera här. Jag kan inte gå, jag kan inte ligga ner och sova, jag kan inte köra bil, mina ben viker sig. Ja jag har till och med ramlat med lilla Jinelle 1 år i famnen då benen bara gav vika. Jag slog mig medvetslös då jag minns att jag MÅSTE hålla fast henne så att hon inte slår sig. Jag har som sagt tappat känsel i ben, säte, tår och underarmar. Jag har ryckningar i mina fingrar, ingen vet om detta kommer att vara permanent. Ska jag behöva plågas ytterligare 8 veckor? Plus att bebis växer och nerver trycks på ännu mer och skadar mig på ett ännu mer ondare sätt.

Jag plockar fram mitt sjukintyg som en av mina läkare skrivit och visar henne där det står att jag ska förlösas inom kort och att man planerar att operera ryggen direkt efter förlossning och att jag försämras om jag går mycket längre.

Läkaren säger då att. Nej vi ökar de avstannande droppet mot värkar. Men svarar jag, det hjälper mig inte ett dugg, du ser ju själv hur mycket sammandragningar jag har. Och av dessa får jag ännu ondare i min rygg. För varje sammandragning så gråter jag nästan av smärta.

Nej då, det kommer bli bättre. Vi ger dig full dos av morfin och även en medicin som är bra för nervsmärtor. Det är också en medicin som man blir snurrig av plus att jag inte tål den heller utan jag kräks upp ALLT som jag stoppar i mig. 25 tabletter totalt per dag blir det, PLUS Alvedon och en massa dropp. Men snälla rara jag klarar inte av detta. hur ska min bebis må av all denna morfin? Hur ska bebis få näring om jag ska fortsätta i 8 veckor till med dessa kräkningar, smärta och den totala invaliditeten som i detta nu faktiskt är ett faktum redan?

Du kan inte göra så här emot mig. Du kan inte gå emot vad alla andra både sagt och tyckt.

Detta är tyvärr inte samma landsting, får jag till svar. Vi gör annorlunda här.
Nej, svarar jag. Inte dina kollegor. Dom var ju också med på det som man redan sagt tidigare. Det är ju för fasen misshandel på högsta nivå om man låter detta fortgå.

Läkaren piper därifrån med ett snabbt avslut att nu blir det så och nu måste jag springa i väg för det är någon som kallar på mig på min sökare.

Hon lovar att återkomma, vilket hon inte gör. Hon vill droga ner mig och även ha mig kvar på sjukhuset i ett par veckor till. ALDRIG I LIVET! Jag vill härifrån NU!!!

En urgullig barnmorska lyckas tala mig till rätta att stanna kvar denna natten i alla fall, så att jag kan få i mig ett näringsdropp och kanske min morfin bara den natten, så att jag får bort de värsta smärtor som jag i detta nu bara gråter och rent av skakar av.

Jag går med på det och en halvtimma senare så kommer det in en annan barnmorska som ska ge mig dropp och tabletter.

I detta nu så sitter jag och pratar med min alldeles underbara dotter Bella 16 år, som är ensam hemma med sin pojkvän och våra småkillar som hon är barnvakt till. Hon har tagit hand om dom i 2 dagar. Till och med fått hjälp av våra gamla goda grannar med att hämta killarna på dagis och även hemlagad mat på bordet av dom.

Säger till Bella att vänta lite då BM kommer in med min medicin. Jag tar emot medicinkoppen och jag pluttar ur medicinen ur hylsorna som dom ligger i, sköljer ner dom med en massa vatten för att sedan fortsätta mitt samtal med min älskade dotter.

Sneglar till lite på medicinkoppen och tycker det ser ut att vara mycket skräp i koppen. Alltså papper efter tabletterna. Får då till min stora förvåning se att det är olika styrkor på dessa morfintabletter. Jag har 20 mg som jag ska äta, men när jag räknar ihop dessa så ser jag att det är 45 mg FYRTIOFEM MG, jag som vänder ut och in på magen av "bara" 20 mg.

Jag kastar mig på klockan och ringer efter hjälp. Barnmorskan kommer åter in och jag berättar om min upptäckt. Men oj säger hon, det skulle varit 2 Alvedon också. Vi letar och letar men inser snart att det inte funnits några Alvedon där i, utan bara morfin. Ja 3 tabletter för mycket till och med.

Tjejen som tar sin yrkesroll på allvar säger att hon måste springa till sin Chef och berätta detta. Jag förstår att detta kan ge förödande konsekvenser för tjejen, så jag säger att det inte är någon fara. Jag dör inte och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. Hur som haver så går hon och berättar och jag frågar tjejen vad Chefen hade sagt.

Nej då hon visade med handen bara att det var lugnt, det gjorde inget. Då var jag tvungen att fråga vem hennes Chef var. Det skulle jag inte gjort för då fick jag veta att det var just den läkaren som jag några timmar innan gjort mig nästan osams med.. Nästan så jag ville ta detta vidare då, men nä jag orkar inte bråka.

Vad jag nu bara någon halvtimma efter detta mer får veta, är totalt galet och det är nästan så man kan tro att det är taget ur en bok.

Jag är med i en prematurgrupp på Facebook, då jag fött många av mina 6 barn prematurt. Har skrivit där att jag är på väg till förlossningen i Norrköping. Då svarar en annan tjej att hon också ligger i Norrköping på förlossningen. Det visar sig att hon ligger i rummet bredvid oss.

Hon har då samma dag råkat i luven på en läkare. Denne läkare tycker att hon som kommit in för 5 dagar sedan och är öppen, skall hållas kvar där men med starka mediciner och dropp få stopp på värkarna, trots att hon utan problem kan förlösas nu. Men varför då, frågar tjejen. Samma läkare och samma dumma svar att det bara är så... Vad är det med denne läkare och hålla på förlossningar som dessutom kan ge mer livsfara??

Efter att dom rett ut allt med mina mediciner, så kommer dom in och kopplar på det här droppet som läkaren trodde skulle stoppa värkarna, trots att vi sett att det inte hjälper ett dugg.

Jag kopplar bort droppet och häller ut det. Jag vet att jag beter mig som ett barn, men jag blev itvingad saker mot min vilja.

Natten går och morgonen kommer. Min man jobbar för fullt från sjukhusstolen. När sköterskan kommer in så förklarar jag att jag tänker åka hem. Denne läkare som även lovade att komma tillbaka till mig hade inte setts till. Nä inte ens en liten hälsning via någon annan. En barnmorska sprang till och med i kapp henne med en nerblodad binda från mig som hon ville visa för henne. inte ens då vänder hon om och kommer åter till mig, utan hon var bara puts väck.

Jag är totalt förtvivlad, jag gråter av smärta jag andas igenom mina sammandragningar och jag är totalt "bakis" av dessa mediciner som jag dessutom fått för många av. Jag vet inte HUR många gånger jag bett om ursäkt för min existens, förlåt att jag klagar över min värk, förlåt att jag stör. Ja man har ju blivit helt störd för 17. Men en sak är säker och det är att armbandet jag fick av min Jordan 5 år sitter troget på min arm. Det är mitt lyckopiller, mitt GE INTE UPP ARMBAND!!! Ni ser det på bilden. 💓

Hör av mig till både barnläkare och barnmorskor jag tidigare haft kontakt med och ber om både råd och hjälp. Så nu inväntar vi samtal från Nyköpings sjukhus i morgon för att se vad som komma skall. GODE GUD, låt det finnas plats på neo i Eskilstuna och att dom tar tag i mig omgående för jag orkar inte med detta helvetessmärtorna mer. Jag har trots allt 6 egna barn plus några andra ungdomar att ta hand om. Jag måste i all denna skit klara av att vara människa också. Jag har massa uppdrag som jag verkligen inte kan vara borta från hur länge som helst. Snälla hjälp mig att bli levande igen, hjälp mig bli av med dessa enorma smärtor och känselbortfall! Ligger hemma med pyjamas bredvid poolen för att försöka slappna av, sträcka på ryggen och ändå kunna umgås lite med mina älsklingar.. Jag fick in mina kryckor så jag snabbare kan ta mig upp.


Nu får det vara nog.. Jag är så tacksam över all hjälp vi får från alla håll och kanter och jag är så tacksam över alla fina människor som tänker på oss.

Och ni som orkat läsa detta inlägg. TUSEN OCH ÅTER TUSEN TACK ATT NI LÄST!!!


Många varma kramar från Claudia Holmsell med Tobias min älskade man, som hela tiden finns vid min sida.



Gillar

Kommentarer

matte_gurka
matte_gurka,

Liknande inlägg