ÅTERIGEN AMBULANSFÄRD I ILFART, FÖRLORAT NÄSTAN 2L BLOD. NEDSÖVD OCH INTUBERAS .

Måste varna känsliga läsare för både starka bilder och starka ord.


Hur mycket otur kan en familj drabbas av? Är ju den stora frågan.

Jag kommer äntligen hem från Mälarsjukhuset på fredagen, efter en vecka inlagd med två av mina barn. (Se tidigare inlägg) Jag har inte kunnat varken duscha eller byta kläder under tiden på sjukhus. Duschning var ej tillåtet pga oro för covidsmitta.

När jag landar med sjuktaxin hemma i vår trygga vrå, så pussar och kramar jag mina barn och man som möter upp mig i dörren. Jag talar om för dom hur mycket jag älskar dom och jag vill verkligen inte släppa taget. En bebis som inte kan slita blicken ifrån mig, ler och ler och vill ha mig i sitt blickfång exakt hela tiden.

ÄNTLIGEN kan jag slita av mig kläderna och få rent vatten att skölja av min smutsiga kropp. Jag bastar till och med , min man borstar ur mitt hår och skrubbar hela mig. Sedan tar jag äntligen på mig rena kläder, eller ja en ren pyjamas. Jag och min man går till sängs vid klockan 01.00 och han somnar i min famn på två röda sekunder. Jag ligger vaken och pratar med min dotter i telefon, då hon följt med ett par vänner till Fagersta för att köpa bil. Så jag vill höra att färden hem går bra.

Vid tvåtiden så ringer min son Gabbe till mig och jag svarar omgående. Detta är alltså 8 timmar efter att jag kommit hem från sjukhuset.

"Mamma, kom fort upp till mig. SPRING! I och med att han blött från sitt operationssår i halsen några dagar tidigare så förstår jag direkt på hans tonläge att detta är akut.

Jag väcker min man och vi båda skyndar oss upp till Gabbes rum

Där möts jag av en öppen toadörr. Tack och lov att han har egen toalett uppe hos sig.

Detta är vad jag kommer in till.

⬇️

,

Eftersom jag har min man med mig upp så kan jag släppa fram honom att hjälpa Gabriel och själv så ringer jag 112 direkt.

Ambulans skickas omgående och tar endast elva minuter tills de är på plats. Man konstaterar direkt att man måste få ur lite blod från halsen så att han ska kunna andas, vilket han har lite svårt med iom koagler.

Sedan så tar dom ner honom till ambulansen och vi far in mot sjukhuset i Nyköping. Efter halva resan som är 1,5 mil så ropar ambulanskillen som sitter med Gabriel där bak, att man måste köra lite fortare då blodet bara forsar ur hans mun. Ambulanstjejen trycker på gasen och snart kör vi in i ambulansintaget på akuten.

Vi kommer in i en sal på akuten där det är sammanlagt nio personer. Allting är bara hektiskt och snurrigt. Jag förstår inte riktigt först hur allvarligt det faktiskt var. Vi hjälps åt så gott det gick att få ut det sega blodet ur hans mun så att han kan andas lite bättre.

Helt plötsligt så viftar Gabriel med armarna och säger att han mår illa. Det jag då kommer att få se är bland det mest skrämmande jag sett vad gäller mina egna barn.

Han kräks ut hela 500 ml blod plus att blodet fortsätter att bara rinna ur hans mun.

Märker då på läkarna som är i rummet att det börjar bli lite kritiskt. Ena läkaren ringer till Eskilstuna och får instruktioner från en öron-näsa-halsläkare över telefon. Då det inte finns någon sådan läkare på Nyköpings lasarett nattetid så måste man snabbt tänka om. Hur gör vi? Hör jag dom diskutera.

Jag sitter bredvid Gabriel och håller i servetter och påsar samtidigt som jag torkar blod från både honom och mig. Känner då hur det plötsligt börjar snurra i mitt huvud och det blir tvärt helt suddigt för mina ögon. Jag minns då att jag i all hast hemma slängt ner en trocadero i min väska. Säger till Gabriel att jag måste släppa honom och dricka något. Reser mig från stolen och allt bara svartnar. Sköterskan bredvid mig uppfattar snabbt vad som är på väg att hända så hon sliter tydligen tag i mig och ser till att jag får tag i min läsk. Jag öppnar den och vänder i stort sett upp och ner på den och känner mig mycket bättre på bara ett par sekunder. Dom ska ju inte behöva ta hand om en snurrig mamma också, kände jag och skakade på huvudet för att sedan snabbt dricka upp de sista dropparna ur burken.

Läkaren på akuten gav förslaget att man ska skicka läkare från Eskilstuna till Nyköping för att ta hand om Gabriel. Bara det att läkaren i Eskilstuna får inte lämna sin plats. Ganska förståeligt, eftersom det då blir en läkare mindre på plats där.

Jag hör hur man dividerar fram och tillbaka hur sjutton man skall gå till väga och att man måste göra något snabbt eftersom att blodet bara fortsätter att rinna. Läkaren i Nyköping vågar inte skicka Gabriel i en ambulans i det tillståndet han är. hon säger att han är alldeles för ostabil för att man ska våga göra en sådan flytt. Mycket klokt beslut kände jag.

Så man beslutar då att rulla upp Gabriel till operation där man förbereder för sövning. Jag fick tack och lov vara med hela vägen. Jag håller hans hand som i detta nu är full med blod. Ja, min också för den delen. Det var blod överallt och tårarna stod som avfyrade raketer innanför mina ögon. Jag var livrädd och min puls var att likna med ett rockbands trummor. Trots min inre panik så hade jag ett totallugnt yttre. Jag höll hans hand, jag klappade på honom och sa att det kommer att gå så bra. Dom är duktiga och vet vad dom gör. Dom måste bara söva dig nu så dom kan få stopp på blödningen och kunna flytta dig till Eskilstuna där dom har rätt folk på operation.

Den läkare som fanns på plats i Nyköping var en kirurg så han tillkallades och man sövde Gabriel.

Efter att Gabriel sov hårt så intuberade man honom. Det var för att han skulle kunna få luft. Sedan så tryckte läkaren in tio stycken kompresser från halsen och hela vägen upp till tänderna i förhoppning att det skulle kunna hålla blödningen i schack under färden till Eskilstuna.

Efter ca en timma så känner man att Gabriel är så pass stabil ändå att man vågar skicka i väg honom nu i en ambulans med en väska fylld med extrablod till Gabriel. Så här ser mitt älskade barn ut när vi rullar ut till ambulansen. Dom hade till och med tejpat för hans ögon. (känslan och rädslan inom mig går inte att beskriva)


Ambulanstjejen har beslutat att man skulle ta motorvägen över Södertälje så att man kan gasa på lite och även slippa alla de djur som befinner sig både på och bredvid vägen på 53:an. Även detta beslut var jag trygg med.

När vi åkt ca två mil så känner jag en kallsvettning göra sig påmind längs ryggraden. NEJ! För fan. Inte nu igen. Det är ju Gabriel som ska ha full fokus. Visst att han är nedsövd, men ändå.

Jag försöker dra så djupa andetag jag bara kan men till slut så måste jag ge mig till känna.

Förlåt! Säger jag till ambulanstjejen. Du råkar inte ha en kräkpåse i närheten? Själv har jag alltid en i min handväska, eftersom jag är van att åka med barn som i bland kan må dåligt. Bara det att min handväska stod bak i ambulansen.

Tack och lov så fanns där en kräkpåse alldeles bakom mig. Jag tog tag i den och gav mig blanka fan på att jag skulle klara av detta. För nu behövde jag vara den starka mamman som stod upp på benen och kunde lugna.

Snart var vi framme i Eskilstuna och när vi kom in på akuten så agerade man blixtsnabbt. De var tydliga med vem som skulle göra vad. Själv kände jag mig bara i vägen där jag stod i min pyjamas/one piece. Ja, för jag hade inte riktigt hunnit byta om i all hast i väntan på ambulans.

Trots allt dom styrde med så var dom snabba att ge lilla mamman en stol. För dom hade fått rapport om mitt, ska vi kalla det "tillstånd"


Först blir det röntgen men snabbt därefter så rullas Gabriel in på operation.

Jag blir ombedd att gå upp till barnavdelningen där jag kunde be att få ett rum att vänta i. Eftersom jag hittar vägen så tackade jag snällt för mig och begav mig upp till avd. Nu var jag lite lugnare och välinformerad vad som komma skulle och att dom ringer mig så snart Gabriel var på väg till uppvaket.

Blir väl omhändertagen på avdelningen och de ger mig lite välbehövlig yoghurt och smörgås.

Efter ca två timmar så blir jag uppringd av IVA men samtidigt som dom ringer så kliver det in två stycken läkare på min sal. Det var läkarna som hade opererat Gabriel och dom förklarade vad dom gjort och varför. Dom hade inte kunnat härleda var blödningen kom ifrån. Men det var bränt osv på själva såren där tonsillerna hade suttit.

Jag går in till IVA och där fann jag Gabriel ganska snabbt, då han var den enda patienten som låg där. Vi blev kvar där ett par timmar och här har jag varit vaken i två dygn. Så tröttheten var verkligen ett rent faktum i detta nu. När sköterskorna från avdelningen kommer för att hämta upp Gabriel så känner jag på vägen upp att jag nickar till under tiden jag går. Det kan jag säga att jag ALDRIG råkat ut för förut, men hela min kropp och sinne var totalt slut på batteri.


Om man ska nämna nåååågot positivt med denna sjukhusvistelse så är det att mannen ringer med facetime från vår tvättstuga för att fråga vems kläder detta och detta är. HAN HAR TVÄTTAT OCH STÅR OCH VIKER ALLAS (10 st) kläder.

Så här blev vi liggande i nästan ytterligare en vecka. Fullständig övervakning och medicinering varannan timma med en rad olika mediciner. Allt i dropp för han kunde inte ens svälja ner vatten. Det hade till och med blivit så pass stopp i hans hals så när han tvingade i sig vatten så rann det bara ut genom näsan. Lite bakslag eller vad man ska kalla det. Personalen som var på vår avdelning var helt underbar. Dom satte ihop våra sängar så vi fick som en dubbelsäng. Dom var behjälpliga på alla sätt och vis och lite till. Kicki och Bettan är tjejer jag sent kommer glömma.

I dag 17 dagar efter första operationen så får han fortfarande inte i sig nånting alls. Stackars lila Gabriel har rasat totalt i vikt. När han är på banan igen så får han långsamt börja sin träning. Han spelar i ett division ett-lag i innebandy så träningar hoppas jag verkligen att det kommer att komma igång med efter alla helger.

Nu ska vi försöka njuta någorlunda av julen och hoppas på att vi får vara hemma med alla barn. Jinelle som jag skrev om i förra inlägget skall in till sjukhuset i morgon för ny provtagning.

Tack för att ni orkat läsa och var rädda om varandra.

En riktig GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla.

  • 1 177 visningar

Gillar

Kommentarer