Måste verkligen släppa igenom ett inlägg innan mitt egentligen tänkta.

Just nu så tror jag verkligen inte på nånting! Inga som helst väsen.

Och visst sjutton skall vi ha förhoppningar och drömmar, det säger jag inget om.

Men när vi ser återigen hur en enormt fin Familj blir splittrad pga jävla sjukdom. Folk som verkligen lever i nuet och för kärleken. Skall dom fina människorna då bli splittrade och förenade med döden? För mig en otroligt stor gåta. Allt har då inte en mening. Det kan inte vara en mening att krossa en man och barn så totalt kolossalt. Att lämna dom ensamma utan en underbar mor och fru. En evig längtan efter en omöjlighet till återställdhet. Om ni förstår vad jag menar.

En familj som gjort allt för både varandra men även väldigt många andra.

Visst att jag visste att rättvisan var avig, men detta? Just nu så tror jag endast på mig själv och min Familj. Jag hoppas verkligen att detta inte behöver drabba fler goda människor.

Dessvärre så gör det ju det, vareviga dag. Men när ska den totala orättvisan bara flyga sin kos? För att aldrig mer kunna landa på våran jord?

Önskar alla att ni får leva med de era så länge som möjligt och att ni får älska och vårda för att få framtiden evig tillsammans.

Djupa ord och mycket önskan men var tvungen att dela tankar till de som drabbats av en total sorg.

Tänder ett ljus och skänker en tanke.

Var rädda om varandra... I dag är inte i morgon och i morgon betyder inte för evigt.

Kramar från Claudia

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Döden inträffade kl 20.47 Jösses, detta kan verkligen inte vara en sanning. Hon tog livet av sig i dag pga att folk kallat henne tjockis.

Tro mig, jag vet verkligen hur det är att få en förändrad kropp.
Ni kommer säga som alla andra nu. -Du har ju faktiskt fött 7 st barn så det är klart kroppen förändras, men du är ju superfin.

NEJ, jag är inte superfin. Jag är ca 10, TIO kilo över vad jag någonsin varit innan.

-Gör något åt saken, då!

Ledsen men i och med min trasiga rygg så kan jag verkligen inte göra ett dugg åt saken.
Jag lider verkligen hur tjock jag är. Jag kan till och med även bli arg när jag ser mig själv i spegeln.

Så jag förstår faktiskt hur de människorna som tycker dom är för tjocka/smala verkligen mår. Jag förstår deras ledsamhet, deras frustration över att kanske inte kunna göra något åt det.

I och med att jag har både tränat och tävlat på elitnivå i gymnastik, spelat golf, ridit och dansat så har jag en hållning i kroppen som hjälper mig att se "smalare" ut. Det är jag enormt tacksam för.

Sen har man ju blivit en gudinna på att just dra in magen.

Men vänta nu! Ska man verkligen behöva det? Nej nej nej om ni frågar min man. Han blir vansinnig på mig när jag säger att jag är så tjock och ful. Han fattar inte vad jag ser hos mig själv som är fult, bara för att jag har ett par extra kilon. Det har väl jag också, svarar han mig.
Jag har inte ens tänkt på att du skulle ha gått upp i vikt, fortsätter han.

Alltså HALLÅ! Vilken planet är killen ifrån? Jag bara frågar. Planeten tokblind och känseln är borta i mina händer? Nä men ni fattar vad jag menar. När man känner sig så otroligt oattraktiv så man verkligen mår dåligt av det dagligen, så är det väldigt svårt att ta till sig att någon tycker att man är det finaste som finns och det absolut mest attraktivaste som bara finns på denna planet. Men alltså, VA?

Nu kan jag bara relatera till min man och mig, då det är min vardag och verklighet. Men jag kan LOVA er att jag ALDRIG någonsin ens, skulle tänka tanken att ta mitt liv på grund av vikt!
 Ingen människa ska ens behöva komma i närheten av en sådan tanke!

Så släng av er kläderna, njut av sex, gör allt du bara kan, vill och aldrig provat på :-P  UTAN att tänka på några kilon till höger och vänster...

Dom människorna som elakt kläcker ur sig tjockis, fetto osv, dom har nog inte riktigt hajat det här med mänsklighet.

Mitt, brr, a så kallade ex, som jag har en son med. Han sa till mig när jag var gravid att jag var ett fetto, när jag efter förlossningen inte kom i ett par beigea finbyxor jag älskade så sa han att jag var ett fettarsel. Jag blev sååå sårad och jag grät i smyg och kollade in min kropp i spegeln var dag som då låg på ca 53 kilo. Ni förstår hur sjuk bild en människa kan ha av någon va!

Nä jag har verkligen vaknat! (Min man kommer hålla dessa ord emot mig det lovar jag ;-) )

Men det är sant! Jag HAR vaknat. Kärleken till en människa sitter då fan inte i volymen! Vare sig på kroppen eller i rösten! Jag vet nu att så är fallet. Ingen, verkligen INGEN kan ta ifrån en älskvärd och snäll människa rätten att få vara just människa, bara för att hon eller han väger lite mer eller mindre än vad DU tycker är bra.

Kärlek och respekt väger bra många mer kilon än vad någon av oss gör, och DET är ok så varför skulle då inte kroppen till kärleken vara ok?

Bli lite snällare mot folk. Om Torhild är för smal, enligt din mening. Skit då i det. Se till att fröken mår bra och är välmående. Samma sak om du ser Hildina som enligt din mening väger för mycket. Se då, till vilken fantastisk person hon är, en människa som får hela eran gemensamma vänskapskrets att bara skratta och ha kul, lysa med glädje, värme och en styrka som få andra har!

Så länge du är snäll och en fin människa till sättet så blir ditt yttre automatiskt det bästa och finaste.
Skalet skiter vi ju i så länge innehållet är gott!

...Törs faktiskt visa min kropp dagen innan vi åkte till Eskilstuna för att bli förlösta. 21/9-2017 i v 34............ Håll till godo :-P

En tanke gott folk... Lev livet oavsett storlek, så länge godhet och kärlek finns så överlever vi allt!

Ha en underbar start på veckan. Många kramar från Claudia Holmsell


Likes

Comments

Sitter i detta nu och bara gråter å min dotters vägnar.

Jag hatar att folk ska vara dumma. Vad har killen i detta fall gjort dig? Kommer min älskade dotter få gå samma väg till mötes?

Den som säger att en person med DS skulle vara en elak människa, den får mer än gärna träda fram till mig och berätta hur och när!

För jag läste nyss en sak om en kille med DS som blev så mobbad. EJ OK!!!!
Det är ok att slänga ur sig elaka saker om våra fina älskade ds-barn/vuxna som verkligen inte vill NÅGON illa. Men att våga stå emot terror och skit nä det vågar vi inte.

Alltså jag spyr verkligen på denna värld just nu. Kärlek, respekt och godhet finns det ingen som tar på allvar. Allt handlar om politik och du ska tycka som jag annars ska jag döda dig din jävel.

För fan! Hur många oskyldiga människor ska ni offra innan ni är nöjda? Jag fattar verkligen inte ett skit. Hur kan man tycka att man är en bra person när man ser till så att så många som möjligt dör, så många som möjligt blir hånade för att dom inte är "perfekta" enligt samhället!

Nu låter jag rasistisk, men det skiter jag i. För jag gillar snälla människor, sen struntar jag fullkomligt i vilken hårfärg hudfärg, kön eller läggning personen har. Alla är vi människor, men är det då ok att någon som kommer till vårat land endast får betala 50 spänn för att få sin mun fixad? En person som 1 timma senare efter tandläkarbesöket spottar på en kille med DS, ser ner på honom och säger en massa nedlåtande saker om honom? Berätta att han faktiskt dödat någon i sitt hemland. Han ska väl bara vara så innerst tacksam att han fått komma till en trygghet, en fantastisk Värld att upptäcka utan rädsla för döden! Men att då ge sig på någon så där, nä du det är INTE ok!

Inte fasen skrattar vi åt dig vid gränsen och säger.
-Jag vet att du blir dödad om du åker tillbaka men va fan försvinn nu och sparkar dig tillbaka. Nä vi tar hand om dig och du får bra mycket mer än många andra som faktiskt tjänat vårat Sverige i hela sitt långa liv på många sätt någonsin har fått.

JAG har fått HELA min mun förstörd pga hormoner. Jag har tappat en del av alla tänder i hela munnen. Det bara rasar samman kan jag säga. Det är INTE att jag missköter min munhygien för det gör jag inte. Men att jag ska få min mun lagad, det skall kosta mig ca 200 000 kr om det räcker.

Jag har fött massa barn, visst, men jag har då fanemej arbetat mig igenom hela deras uppväxt nästan från samma dag dom fötts, men inte är det någon som varken tackar mig eller hjälper mig med mina tänder för det. Jag får inte ens teckna en sån där försäkring.

Snacka om diskriminering!!! Ska ni skrika fula ord till mig med ful mun då, när jag står där vid kassan och hjälper mina kunder

Sen ska folk döma folk för vadå? Hur dom ser ut? Eller tar ni koll på vilka syndrom alla har? För då jävlar lovar jag er att ni har att göra.

Att kalla någon för äckel för att man jobbar i en matkedja. Skratta och säga fula ord till killen i samhället där han faktiskt bor. Tycker samhället verkligen att det är ok? En person som mottager dina kunder på ett extraordinärt sätt som i annat fall bara hade varit ett konkret HEJ!

Nä lägg av för fan. Våra DS-barn-människor är väl de finaste människorna som finns. Dom är alltid glada och nöjda och är lite som jag, en sån som verkligen aldrig vill någon illa. Visst är du elak mot mig eller de mina så kommer jag inte älska dig och vara gullig tillbaka.

Ska man då skrika dumma saker och håna en människa som enligt din mening inte är som du? Tro mig INGEN är som du, ALLA är vi olika på ett eller annat sätt. Men att ge sig på en person med DS som verkligen bara älskar livet och glädjen i att få vara del av ett liv. Om du kan stå där och tycka att det är ok.

Snälla gå och kolla på botten av Vättern, för där tycker jag att du hör hemma i så fall..

Vad fasen hände med samhället? Varför blev alla livrädda för att både agera och att tycka?

Om det är några ni ska svartmåla så är det INTE våra älskade DS-barn, dom är som sagt "byggda" av kärlek. Nä, då är det dom där förbannade "du ska tycka som jag annars jävlar-människorna"

Nu låter jag arg vilket jag verkligen är. Ge er på era egna mannar och strid ni som gillar att strida och lämna alla andra utanför eran elakhet.

Vill ni veta en sak?

Alla har alltid tyckt och tänkt vad andra ska göra eller inte göra. Jag har alltid fått höra att jag verkligen inte borde skaffa fler barn! Ni har ju så många! Och varför inte då? Undrar jag. Jag har då alltid gett ALLA mina barn kärlek värme och så mycket mer. Sen finns det dom som får ETT barn eller tar sig an ETT barn som bara trycker ner, misshandlar och förstör barnet. Är då inte det värre så säg?

Mina sju barn lever i kärlek och värme med bekräftelse var dag.

När jag var sjuk och hade tre av barnen hemma så KRÖP jag ut till kylskåpet för att fixa dricka och smörgåsar till dom. Dom var prio ett. Jag vägrade visa att jag var svag när dom också var det. Dom var i Centrum och skulle tas om hand. Och jag fixade det hur jäkla svag JAG än var.

Så för i helvete, ge er på dom som VILL kriga och ha ett katastrofalt samhälle. Inte de som lever i och för kärlek.

Ska lilla älskade Jinelle bli kallad för jävla mongo bara för att hon råkar ha en extra kromosom? En tjej som är så glad och som förmodligen alltid kommer att vara glad att hon blir sedd, en tjej som ler glatt åt dig vareviga dag, en tjej med en sådan livsgnista som liksom bara smittar av sig på ett sånt där mysigt sätt, en tjej med uttryckliga tankar TROTS att hon inte kan prata, en tjej som alltid säger hej, en tjej som aldrig kommer att vilja skada någon annan människa.

Nä ni, ge er på de som verkligen skadar och är elaka så ska ni se att vi får en mycket snällare Värld. Visst det är mina drömmar igen som kommer fram. För så kommer det väl aldrig att få bli.

Men jag måste få hoppas och önska, för hoppet är det sista som överger en har jag hört.

Ta hand om er och snälla visa respekt mot dom som förtjänar det! <3 

// Claudia Holmsell

Likes

Comments

Jag vet inte, men ska man blotta sig totalt? Ja, varför inte. Jag har verkligen ingenting att dölja och jag är bara som alla andra. SKAPAD I EN MÄNNISKOFORM! Så här får ni en del av en otrolig berättelse.


Jag har alltid, verkligen alltid varit en sån som funnits där och lyssnat när någon behövt ett öra, ett språkrör, när någon behövt en mun, en dialer, när någon behövt vad som helst, typ en förlängd arm som den medmänniska jag faktiskt är född att vara.

Jösses, vad det låter som jag gör mig själv till en Messias. Ber om ursäkt för det men det är verkligen den jag både är och har varit, men även vill vara.

Så sjukt när man slår allt samman. Jag fick först Bellis. Min underbara dotter som jag bara drömde om. Allt var guld, men tyvärr fick jag slåss för att få ha henne i min famn. Jag vann tillsammans med hennes egna önskningar till slut.

Sen får jag barn nr 2 som är född 10 veckor för tidigt. Han blir inlagd på NEO i Nyköping och där fick jag inte bo med honom. Jag fick endast vara där på vissa tider. Jag pumpade mjölk som jag var där och lämnade och var med på vägningar, mätningar och även matningar. Men eftersom jag inte fick vara där när jag som helst ville så tyckte jag att jag ändå kunde arbeta. Jag drev en restaurang i stan så jag arbetade kvällarna igenom, samtidigt som jag pumpade ur mjölk i personalrummet.

Många år går och jag träffar mannen i mitt liv. Jag föder hans barn fem gånger om. Ja, jag får fem barn på fem år. Efter varje barn så är jag åter i arbete bara några veckor efter förlossning.

Jag var så tvungen, då försäkringskassan har sina konstiga jäkla regler.

Jag hade ett arbete och jag slutade där, när jag fick min nya tjänst på Kolmården 2010. Det jag inte visste då var att de två dagar som var mellan skulle jag varit inskriven på arbetsförmedlingen. Men va? Varför då? Jag var ju inte arbetslös. Jag hade ju bara fått ett nytt arbete. NÄ! För de dagar som går emellan räknas du som arbetslös och då skyddar du inte din SGI (sjukpenninggrundande inkomst)

Så jag blev nollad. Det betyder att blir man sjukskriven/förälder så får man den lägsta ersättningen som finns. Dvs 60:- om dagen minus skatt. JIPPIE! IDIOTER!!

Snacka om att hitta ALLA kryphål man kan.. Tack STATEN!!! Ja jag är ju svensk. Say no moore!!
Så tänk på det gott folk.... Om ni byter arbete, se då till att vara inskrivna på AF om det så bara är för en endaste dag..

Glömmer aldrig när jag får Jamie. Jag föder honom, hann knappt in till förlossningen, men det gick. När ambulanspersonalen äntligen får in mig så hoppar jag över i förlossningssängen och säger oooops, sedan är han ute. :-) Ber läkaren komma och undersöka bebis så fort som möjligt för jag har lite bråttom att hinna i väg till min sons skolavslutning. Åker hem med bebis och sedan springer jag i väg till skolan för att delta.

Jag börjar arbeta igen 12 dagar efter födelsen. Jag helammar pojken i NIO månader samtidigt som jag arbetar.

Åker till Bulgarien med Familjen och bara någon dag innan så får jag veta att jag väntar Jeline. Resan gick superbra. Jordan och Jamie ville mest bara ligga i varsin vagn och kolla på Pippi på plattan. När vi kommer hem så går mitt vatten i v 16. Läkarna lägger in mig för att jag ska få missfall. Jag ringer min chef på Kolmården som säger.

-Men va fan, du är den femte som ringer in dig sjuk.
Ja men detta verkar sluta i missfall, säger jag, så om det blir klart snabbt så hinner jag in och arbeta tills vi öppnar.. Min mans min i detta läge behöver jag nog inte beskriva.
😱

Jag fick aldrig missfall, utan jag gick och arbetade någon dag senare och tog det väldigt lugnt på jobbet så jag kunde både arbeta och ha bebis kvar i magen, samtidigt som jag läckte fostervatten. Men skam den som ger upp.

Idioti kan man tycka så här i efterhand.. Men jag fixade det verkligen.. :-)

Jag lyckades fram tills vecka 36. Då fick jag föda min lilla flicka. Vi skulle bli igångsatta i Eskilstuna den dagen. Så vi åker dit från Nyköping. När vi suttit där i 7 timmar så frågar jag en sköterska som går förbi väntrummet där vi satt, om jag kan få ta lite kaffe och en smörgås.

Men vilka är ni? Frågar hon. Ja, vi hade blivit bortglömda där och det visade sig dessutom att det blivit fullt på deras förlossning och neo just nu. Så dom ringer runt till en rad olika städer för att se om dom kan ta emot oss. Till slut så hittar dom en plats i Norrköping. Skynda er dit säger dom, för blir den upptagen så kan det bli Umeå nästa. Jösses, gasen i botten då.. JAG kör, säger jag till min man.

Blev en lång historia där också, då dom inte har en aning om varför vi kommer till dom i Norrköping. Jag förklarar allt och dom vägrar att sätta i gång mig. Vi får vänta 2 dagar innan jag går banans och ser till att dom i alla fall ser till att resten av vattnet som finns kommer ut. Det går snabbt som sjutton och 4 minuter senare är hon ute.

Där började jag inte arbeta förrän efter 6 veckor, eller jo jag började redan samma dag i BB-sängen kom jag på. Då skötte jag ett fastighetsbolags administrativa saker. Men Kolmården var jag på 6 veckor senare.

Sedan så tar jag en P-spruta, för nu var vi klara med barn.
Fem dagar efter jag tagit min P-spruta så åker vi till Thailand. Jeline som då är 4 månader får ligga i sin babysitter på stranden under parasoll med en väldans massa uppvaktning av både personal men även från oss.

När vi kommer hem från Thailand så mår jag sjukt dåligt. Jag arbetar dagar och kvällar igenom men jag känner mig typ gravid. Jag fattar inte att denna P-spruta kan ge ALLA graviditetssymtom.

Min svärmor frågar om jag inte är gravid, vilket jag snabbt svarar nej på så klart. Jag har ju tagit just P-spruta så det är ju omöjligt.

Men ber ändå min man köpa ett test den dagen för att se så att jag verkligen inte var det.

Kommer hem kl 23.00 från arbetet den kvällen och testet ligger i badrummet.
Jag ringer min granne och ber henne komma över på ett glas vin. Ja för ett glas vin skulle jag minsann dricka innan jag gjorde ngt test. För inte var jag gravid inte, det visste jag ju...

Jag testar mig och jag ser efter typ en millesekund ett JÄTTESTORT PLUUUUS!

Plus?? Men va? Nej nej, detta kan inte stämma, jag har ju tagit P-spruta för bövelen.

Jösses. Jag springer in till min man som sover i godan ro, då han snart skall upp och spela golftävling.

Jag hoppar upp på honom sätter mig på honom och pickar honom i sidorna så han verkligen ska vakna. ÄLSKLING, kolla på det här. Hallå, kolla det är ett plus. Han lyfter på huvudet vrider sig och kollar på testet och säger Åh fyyy fan. Sedan så vänder han sig igen och snarkar 1 sekund senare.


Öööö ÄLSKLING! Vad hände här? Somnade du om? Dum fråga, fan killen snarkade ju värre än vad en förkyld Leif GW skulle göra. 😝

Får komma in på ett UL och det visar sig att jag var i v 17 om jag inte minns fel.

Jaha, närå men samma sak här. För tidiga värkar men jag gav mig fan på att jag skulle arbeta ändå. Jag arbetade min sista dag den sista November 2015.

Dagen innan Nyårsafton så får jag lov att söka tandläkare akut.

Ligger där i tandläkarstolen på kvällen då jag lyckats få tid, när jag får värkar. Slutar med att Tandläkaren kör mig in till förlossningen.

Kommer in till förlossningen och jag som då är 5 veckor för tidig måste bli skickad till Eskilstuna iom resurser osv.

Nej snälla säger jag till Läkaren. Inte Eskilstuna låt mig få föda här, du vet vi har ju alla barn hemma.

Hon går i väg för att kolla upp saken och återvänder snarast till mitt rum.

-Nej Claudia det blir inte Eskilstuna.

-Tack snälla snälla du, säger jag.

-Det blir Huddinge!!!

Men va faaaaan!!!!!

Slutar med poliseskort in till sjukhuset då jag kniper ihop mina krystvärkar.

Lilla Jinelle föds där och jag får som jag vill TVÅ BARN SAMMA ÅR SOM INTE ÄR TVILLINGAR!

Hon ser konstig ut, säger jag. Vad menar du? Frågar både min man och barnmorskorna som är i rummet. Ja, hon ser lite mongo ut. Om man läser mitt inlägg om hela historien så förstår man att jag verkligen inte menar ngt illa.

Jag var bara där och då!

Ingen, verkligen ingen gav mig något gehör för min misstänksamhet. Hon ser ut att ha Downs Syndrom säger jag om och om igen.


Nej nej absolut inte, hon är en sån vital liten tös som INTE har något av dessa kriterier för DS

Jag satt där på Nyårsafton helt ensam med en bebis bredvid mig. Min man var tvungen att fara hem till de andra barnen då farmor och farfar inte kunde vara barnvakt längre eftersom dom skulle i väg. Både jag och min man grät. Vi kunde inte vara tillsammans på nyårsafton. Men min man skötte allt galant. Han tog hand om alla barn hemma och lät dom kolla på fyrverkerierna. Det var fem barn plus han.

Själv satt jag och grät i sängen och vägrade kolla ut på fyrverkerierna. Jag sneglade lite mellan persiennerna kan jag erkänna. Men jag saknade de mina så det värkte i hela mig.

Huddinge är ganska stort och jag frågade varenda ny sköterska som kom in till mig om dom kunde se något konstigt på Jinelle. ALLA svarade likadant. Du kan sluta oroa dig för hon har INTE DS.

En läkare som kom dagen därpå sa att.

Vi gör ett blodprov även fast vi inte brukar göra det då det kostar så mycket. Men du måste få se detta svart på vitt att det INTE är något, annars kommer du aldrig kunna släppa detta.

Tester tas och vi hinner åka hem innan man får något svar på dessa.

Vi blir kallade till sjukhuset för att få svaren.

Det var en vanlig trisomi 21, Downs Syndrom! Läkare, sköterskor och vänner kliade sina huvuden då det aldrig varit med om att någon föds med det som inte har några som helst kriterier för det.

Ska man kanske lära sig nu att man ska lita på mammans oro!

Jag grät många nätter igenom och tyckte sååå synd om min lilla flicka som skulle vara handikappad och inte ens vara lik sin syster som är född samma år. Få ha det svårt genom livet. Jag säger som min älskade kusin skrev till mig. (Han har en son med DS)

Man gick hela livet i förväg å barnets vägnar. Det är dumt för det behöver verkligen inte alls bli som man föreställer sig. Så varför gå och oroa sig för något som bara blir helt enkelt fantastisk i slutändan.

Vad händer då sen, när hon är två månader gammal? Jo hon DÖR i min famn. Hon är slemmig som jag ser i halsen men när jag lyfter upp henne så slutar hon andas och hon blir totalt blå i ansiktet. Tillsammans med 112 i luren så lyckas jag få igång hennes andning något så när.

Hon hamnar på sjukhus i respirator med ambulansfärder två dagar i rad.
Samtidigt som jag tar hand om en annan dotter med halsfluss och när jag är på stan för att hämta ut hennes medicin så faller en kvinna till golvet i affären och jag tar självfallet hand om även henne.

När min dotter ligger på sjukhuset med sin pappa så börjar jag störtblöda.
Men NEJ, jag har inte tid med detta. Jag har arbeten som skall vara klara plus att jag har min dotter och man på ett sjukhus. Jag åker dit 10 mil och jag får dela på en brits med min man bredvid våran dotter i ett dygn. Sedan måste jag tyvärr lämna dom kvar där för att åka hem och ordna med saker hemma. Tex huset vi bodde i
var fullt med mögel. Hyresvärden vägrade göra något så vi tog hjälp från Miljömyndigheten som gav honom en massa viten iom att det var så omfattande skador i huset som han bara struntade i.Vi hade panik att hitta ett nytt hem. (vilket vi gjorde)

Så äntligen kan jag söka vård för mig själv och det s
lutar med att jag hamnar på operation två ggr om då jag hade en öppen livmoder och blodet bara forsade. Efter två operationer så lyckades dom få stopp på blödningarna även på mig.

Min man ringer mig en kväll från Mälarsjukhuset när han och bebis äntligen blir utskrivna, och ber mig om hjälp att ordna sjuktaxi så dom skall komma hem. I 3 timmar står han med denna sjuka lilla bebis vid utgången i Eskilstuna och INGEN vill ordna en sjuktaxi till dom. Jag fick inte för det var de på avdelningen som skulle göra det.

Efter mycket om och men så ringer jag förlossningen i Nyköping och ber dom om hjälp. Det tar 2 TVÅ minuter utan att överdiva så har dom löst så min man och barn sitter i en taxi på väg hem till Nyköping.

Allt handlade om pengar fick vi veta. Det var Nyköping som skickade oss till Eskilstuna så då var det dom som skulle fixa skjuts hem, eftersom Eskilstuna inte ville betala den kostnaden. Sjukt!!!!!!

Hon har tack och lov INGA organfel utan hon är liksom bara våran egna lilla söta rara goa Jinelle. Hon är som vem som helst. Trots att hon behöver lite extra av allt, men det blir ens vardag törs jag lova.

Sen kommer vi till den dag i mars 2017. Ja faktiskt min egna pappas födelsedag.

Jag faller i trappan då jag har brått. Jag haltar och går in och lägger mig för att sova. Dagen därpå så ska jag delta i en tv-inspelning.

Ja för det gjorde jag också på min "lediga" tid. Medverkade som både skådespelare men också statist i diverse inspelningar samtidigt som jag också hjälpte en del tonåringar som hade det lite kämpigt, men det gör jag även i dag. Finns inget bättre än att få ett barn/tonåring att må bra och känna sig älskad.

Här hemma så gör vi inget utan barnen, vi räknar in dom i allt. Och tonåringarna som vi har extra känner sig mer än välkomna här, då vi bakar, lagar mat, ser film, spelar och mycket mycket mer tillsammans.

Men åter till morgonen när jag ska i väg till min inspelning.

Här nedan har jag länkat en av mina inspelningar.

Morgonen kommer och jag kan inte gå. Ber min man om hjälp ut till bilen och han skjutsar mig till inspelningen. Det går rätt bra då jag kan sitta ner.

Efter ett par veckor med en enorm värk så får jag äntligen komma på en MR (magnetröntgen)

Skulle få svar 6 dagar senare, men redan dagen efter så ringer min läkare mig och säger att dom ringt henne från radiologen. Dom påstår att dom ser en "färdigbakad" bebis i min mage.

Men VA? Nej nej, jag har mens, jag äter P-piller OCH jag har gjort tester, ja även ni på v-centralen har ju gjort det.

Blir skickad till gyn där man konstaterar att jag gått halva tiden.

Jösses, en flicka växer inom mig. En trasig rygg har jag dessutom. Jag hade en fraktur, en förskjutning OCH ett diskbråck på samma/mellan samma kota/or.

Min rygg skulle inte klara av en graviditet, var det jag fick höra av ortopeden.

Jag föll ihop många ggr utan att fatta varför. Jag fick nervskador. Läkarna tvingade mig äta en massa starka tabletter som jag bara kräktes av. Men allt för att lyckas gå så länge som möjligt med denna bebis INNE i magen.

Minns att under 6 veckor så fick jag inte behålla ett dugg jag tog in. Inte ens en ynka marsglass.

En underbar läkare ser hur jag lider. Han ser också att jag kaskadkräks blod. Så han förstår att man måste förlösa mig snarast.

Detta efter att jag blivit skickad akut till Norrköping då det inte funnits plats någon annanstans. Där får jag tyvärr träffa en läkare som inte lyckas läsa min journal. Så hon tror att man skall behålla barnet i magen och även droga ner mamman så länge det går, tills hon kommer till sitt rätta sjukhus.

Dom lyckas till och med överdosera morfin med det dubbla och lite till. Slutar med att jag ringer på klockan för att fråga sköterskan om detta verkligen är rätt dos för mig. Hon har då tagit fel på alvedon och morfin som hon gett mig.

Jag tror nog inte att jag behöver förklara hur jag mådde den natten. Dom tvingade på mig dropp som jag inte ville ha. Slutade med att jag stack hål på påsen och hällde ut medicinen i handfatet.

Sedan så rymde jag därifrån och åkte hem och ringde "min" läkare som hjälpte mig så jag fick komma till Eskilstuna bara någon dag senare.

När vi har fixat med barnvakt till de sex barnen hemma och även stått en hel natt och lagat mat som dom skall ha, så beger vi oss till Eskilstuna för att få bli igångsatta med vårat sjunde mirakel.

Tror ni på riktigt att detta går smärtfritt? Nej nej. Vi kommer dit och vi får träffa nån läkare som är livrädd. Han undrar vem som bestämt detta och han vill absolut inte sätta igång någon förlossning i v 33. SUCK!!!!

Mina underbara föräldrar som bor i Eskilstuna hämtar upp oss, fixar både mat och sovplats åt oss. SAMTIDIGT som våran 16-åriga dotter tar hand om alla de andra barnen hemma tillsammans med vänner som glatt hjälper till.

I om förlossningen så "sprack" min rygg sönder igen och jag blir totalt handikappad. Jag faller till backen när man minst anar det. Jag får inte ens bära ngt av mina barn, då det kan innebära livsfara. (Står så i mitt sjukintyg) Går bara ocg väntar på operation nu, som man inte kan göra innan nervtrådar och svullnad lagt sig eftersom jag har 3 olika saker på samma ställe.

Ja som sagt helt galet. Har skrivit om denna förlossning också i inlägg tidigare.

Sen sitter vi där med vår lilla lilla söta bebis Jaylie bredvid oss i soffan, efter att ha kommit hem en vecka senare efter hennes försenade igångsättning. Ja det slutade ju med att överläkaren i Nyköping få instruera dom i Eskilstuna genom mig hur dom skall göra för att sätta igång mig. Tack och lov att jag hade den underbara och rutinerade barnmorska som jag hade i Eskilstuna för hon kunde övertala läkaren där. Jag förklarar gång på gång att jag föder fort och som sagt. Snabbt som sjutton gick det. Även det har jag skrivit om i bloggen. När barnmorskan liksom bara "hittar" ett huvud mellan mina ben. :-)

Som sagt, där sitter vi i soffan och njuter när lilla Jaylie blir helt blå och bara slutar andas. Vi lyfter upp henne men det händer igen. Vi ringer 112 och ambulans tillkallas och vi får åka in med lillan som syresätter sig endast 80%

Detta fortsätter ett par ggr till när vi kommer hem. Jag sitter med henne i sängen när det händer och jag skriker på min 16-åriga dotter som kommer och hjälper mig hålla flickan vid liv medans jag ringer 112 igen.

Efter många turer så hamnar vi på sjukhuset inlagda igen. Jag lyckas även få en stor blödning i mitt ben samtidigt. Så vi sitter med bebis i andningslarm, mig på ultraljud där man konstaterar en stor blödning som man behöver göra ngt åt. Jag har inte tid med detta nu utan blir skickade med ambulans och mig haltandes till Eskilstuna igen.

Våran underbara dotter tar återigen hand om alla barn och ser till att dom får på sig kläder på morgonen men också att dom kommer till dagis av någon skjuts som jag o pappa hade ordnat.

Nu sitter vi här. ALLA barnen är hemma, vi fick en helt underbar jul, vi är en Familj på riktigt, tyvärr så ligger 3 barn sjuka i öroninflammation. Dom sover dygnet runt förutom när dom vaknar av smärta och skriker rakt ut. Men det går över även det.


Tusen tack älskade ni som orkat läsa hela min historia som jag verkligen kortat ner en hel del..


Ta hand om varandra och vet ni!?

Nu har vi 7 barn att ta hand om. Sju underbara individer. Även våra andra ungdomar som kommer till oss och vi älskar även dom som våra egna. En stor familj med en massa kärlek...
Ja för kärleken den bara växer och växer, är så otroligt tacksam för denna enorma kärlek jag och min man har till varandra och våra små. <3

PS, det är INTE samma barn på bilden ovan. Det är Jordan, Jamie, Jeline och Jaylie. 

Här nedan finns min inspelning...
Ni får mer än gärna kommentera vad ni tycker, bra att ha referenser när min sjukskrivning äntligen tar slut, OM den gör det nån jäkla gång..

Många kramar från Clådan. Claudia Holmsell










Likes

Comments

Contains affiliate links

Så supersnygga kläder du får här. Testa dom så får du se. Det är en enkelhet i sig, men som ändå är väldigt elegant.

Stilen funkar, tycker jag både på kontoret, middagen, festen, kryssningen eller varför inte bara på krogen en kväll.

Smyckena sen funkar ju så väl till både vardag och fest.

Klicka på bilderna för att komma till sidan där du direkt kan köpa dessa kläder.

.Innehåller annonser.

Likes

Comments

Vad hände? Varför försvann hon? Och så plötsligt! Jag stod här med henne för bara en timma sedan och nu är hon borta, borta för alltid? Eller?

Vad är det egentligen människor är så rädda för?

Gudmund stod där på tisdagen som bestämt. Han sneglade lite på alla skrikandes ungar som sprang förbi hans fötter, in i gallerian där han stod och väntade.

Äntligen skulle han få träffa sin Ingeborg. Ingeborg och Gudmund hade fått kontakt genom internet. Dom hade samtalat många många timmar via nätet.

Dom hade utbytt foton, men även en hel hög med konversationer där dom faktiskt kände att dom kom överens på många plan.

Så nu stod han där, lite småskakig, rädd, nervös men ändå hoppfull..

Ingeborg, som för övrigt alltid är lite sen kommer nästan galopperandes ner för gågatan, när hon snabbt letar efter Gudmund utanför kafé Längtan.

Hon ser där en stilig ung man med, ja snygga kläder och en förfärligt ful mössa. Ingeborg hoppas innerligt att det är just den killen som hon skall träffa men fattar snabbt att han är lite för cool för att vara just Gudmund.

Hon ställer sig utanför kaféet, skakar av sitt snöiga paraply och känner sig lite smått förvirrad, då hon inte har en aning om vem sjutton det är hon skall träffa.

Visst att hon sett bilder på Gudmund, men herre gud, dom bilderna skulle ju kunna stämma överens med både han, killen som står med en cykel, eller han den där killen med basker som står och typ tjuvröker, eller han som kommer småspringandes med en massa kuvert i handen. Men också han som precis klev in genom dörren. Bara det att han hade en kvinna som han höll stadigt i sin hand. Så nä, förmodligen inte han.

När hon vrider på huvudet så hör hon en man säga lite försynt.

-Är det du som är Ingeborg?

-Va sa du? Va? Vem? Jag? Ja jo ja visst, det är ju jag. Hej, vem är du. Vräker hon ur sig innan hon hinner fatta vem det kanske egentligen är. Det är ju killen med mössan och de snygga kläderna!

Lite smått gulligt ändå, vill jag påstå. Hon likaså han var så nervösa så det kanske inte är konstigt att dom just möter varandra på detta lite konstiga och stela sätt.

När dom först skakat hand för att typ intyga att dom träffat rätt så kommer dom liksom på sig själva lite att detta var ju både stelt och pinsamt. Så dom kramar så klart om varandra.

-Vilken "rolig" mössa du har, säger Ingeborg.
-Tycker du, tack! Den stickade mitt ex till mig när vi var i fjällen.

(Inte så konstigt att den är så ful då, tänker Ingeborg)

Ska vi gå in och värma oss med en stor varm kopp choklad frågar Gudmund?

Nä, svarar Ingeborg, jag tror inte jag kan det då jag är superkänslig mot laktos. Då kommer jag nog sitta på toa resten av våran date!

Men herre gud Ingeborg, sa du verkligen det där högt??? JA jag gjorde ju då det! Fy fan, nu kommer han ju att tro att jag är en sån där pruttare, som liksom inte bryr sig, utan kan både prutta var som helst men även prata om just pruttar och bajs när som haver.

Det var ju då inte meningen. Vad säger jag nu då?

ö ö ö ska jag hjälpa dig av med mössan?

Men va fan är mitt jävla problem, varför i helvete ska jag hjälpa honom av med mössan? Den kan han väl förhoppningsvis klara av att ta av sig själv! A slänga i soporna också om ni frågar mig.

Nä men nu står dom där i kassan och ska beställa lite fika.

VIN! Va fan har ni vin på menyn på ett kafé?

-Ja, svarar den lilla försynta killen bakom kassan.

Då tar jag ett glas vitt säger Gudmund. Sen kan jag ta ett glas av den där ratatouille, till mitt sällskap. Gärna rött!

Vänta lite nu, jag är hemskt ledsen säger den lilla blyga killen bakom kassan.

Vi får inte sälja alkohol förrän om 2 timmar och ratatouille är inget vin, det är en fransk maträtt! Men vi har en massa goda smörgåsar och en rad olika kaffesorter som ni kan välja mellan på våran frukostmeny.

Den pinsamma situationen avslutades med lite kaffe och toast köpta.

Dom satt där på kafeterian i flera timmar och samtalade om allt mellan himmel och jord. Verkligen allt.

Dom tackade för en supertrevlig date och bestämde sig för att dom skulle träffas igen.. Dom trivdes absolut i varandras sällskap och dom hade MYCKET att samtala om som var gemensamt.

När Ingeborg kom hem, så kände hon sig lite pirrig i kroppen. Hon hämtade sin telefon från sin kappa. Men ååååh! Den var död! Hon sprang snabbt som sjutton upp på övervåningen för att hämta sin laddare när hon möts av ett trött ansikte. HEJ mamma, Har du inte varit hemma i dag?

Nä, jag har varit och fikat med en vän. Har du varit hemma i dag?

Ja, jag har väntat på dig mamma. Du skulle ju skjutsa mig till skolan i morse, men när jag vaknade och såg att bilen var borta så tänkte jag att du kanske bara var och tankade under tiden jag sminkade mig. Men du kom aldrig och din telefon var avstängd.

-Men guuud, förlåt hjärtat jag glömde att jag skulle skjutsa dig till skolan i dag.

Det gör inget mamma, vi hade teknikdag och det betyder att man ska skriva om sin egna lilla teknikgrej som man tar fram fakta om. Och hälften av alla elever arbetar hemifrån men jag tänkte sitta i biblioteket på skolan för där brukar Måns, den snygga killen sitta.

Tack älskade unge, så då kan vi mysa tillsammans och kolla film och se på det otrevliga snöfallet utanför fönstret.

-Tack mamma, vad ska vi kolla på?

Ja, jag vet inte. Men vad sägs om Sune i fjällen?

-Nääää fy fan. Jag vill se fifty shades darker!

Jaha, ja men visst. Vad är det för film då? Är det en uppföljare till sagan om ringen?

-Asså mamma! Du är så enormt pinsam. Driver du med mig?

-Nä, aha förlåt. Nu fattar jag. Det är en skräckfilm..

-A, visst. Sätt bara på den så får du se.

Efter bara ett par minuter in i filmen så undrar Ingeborg vad sjutton det är för film hon satt på.

Distraherande KN..... och karta? VA FAN? Hjälp, vad i helvete är det för film vi satt på? Hur kommer jag ur detta då?

Eh du! Ska vi inte ta en fika i stället för att kolla på film? Säger Ingeborg.

Men mamma, du ville ju se en mysig film och detta är den senaste av dessa filmer.

-Ok men jag tycker att jag känner mig lite hungrig, så vi kan väl pausa filmen i låt säga, en sådär 10 år medans vi får något i magen.

-Vilken tönt du är mamma.

Dagarna går och Ingeborg och Gudmund skriver till varandra vareviga sekund

Dom börjar känna en enorm åtrå till varandra, så dom bestämmer att dom snarast möjligt måste träffas.

Sagt och gjort. Dom möts upp på en pub i stan. Dom omfamnar varandra direkt. Den här gången så var allt betydligt mer avslappnat.

Dom satte sig ner när servitrisen kom med två menyer och även välkomnade dom.

Kött! Ja, en stor köttbit är exakt vad jag är sugen på säger Gudmund.

Ingeborg instämmer helt och dom vinkar lite blygt dit personalen.
Dom frågar om dom kan få både lite Idahopotatis och potatisgratäng. Sen om det gick så skulle dom önska vitlökssmör, men även rosépepparsås.

-Självklart, svarade servitrisen det ordnar vi.

Dom åt och babblade. Beställde in dessert men även påtår i vinglasen.

Efter några timmar så började en trubadur att spela på sin svarta gitarr med guldkanter. Riktigt snygg tyckte Ingeborg. Han sjöng både nya och gamla låtar, så att kunna nynna med var absolut inga problem.

Vad fint du sjunger, sa Gudmund.

-Tack snälla, ja sången har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Timmarna liksom sprang i väg och snart så tändes lokalen upp och det var dags att fara hem.

Ska vi ta en sängfösare hemma hos mig, sa Gudmund? Jag bor bara några kvarter bort.

-Vi tar taxi insisterade Ingeborg. Jag fryser ihjäl i detta snöoväder.
Jag betalar så klart, för inte tänker jag gå.

Två sekunder senare så sitter dom i en taxi. När Gudmund artigt säger sin adress så vänder sig taxichauffören om och frågar om han verkligen menade ringvägen i denna stad?

Ha ha ha ja så klart.

Herre jösses väser chauffören, vem sjutton åker taxi 347 meter?

Det gör JAG, svarar Ingeborg hickandes. Hallå, hellre det än att få åka ambulans om 142 meter. Så det så. Kör nu för bövelen du tjänar ju faktiskt lite pengar på att jag annars skulle frysa ihjäl.

När chauffören stannar på adressen så kliver Gudmund ur bilen, efter att han har betalt den arga killen i bilen. Han sträcker ut sin hand till Ingeborg som snabbt tar tag i honom för att kunna komma smidigt ur taxin.

Tack för idag SURGUBBE väser Ingeborg.

Taxin kör i väg i en rasande fart så han till och med får en väldans sladd på bilen.

Oj oj oj oj, neej akta LYKTSTOLPEN!

***PANG*** Taxin stannade tvärt med sidan av bilen in i en lyktstolpe. Dom står kvar en stund för att se hur det gick med bilen. Ingen reaktion hos killen som kör. Dom väntar en liten stund till innan dom springer fram till bilen.

Gudmund tittar in vid förarsätet innan han sliter upp dörren.

-Ring 112, skriker han till Ingeborg. Skynda dig.

Han får sedan ut killen ur bilen. Han slänger av sig sin kappa som han får ner på marken innan han kan lägga killen på den. Han tänkte att det skulle vara så kallt i snön.

Han börjar att göra första hjälpen (hjärt-lungräddning) Han lärde sig detta på sitt arbete. Han arbetade som reseguide förr, men nu är han planerare till folk som skall bygga nya egna hus.

Ambulansen kommer snabbt fram och Ingeborg står bredvid och huttrar och fryser halvt ihjäl. Men hon är jättenervös för hur det ska gå. Hon kände lite att det var hennes fel att han låg där på marken.

Hade inte hon skrikit surgubbe till honom så hade han aldrig gasat i väg så där.

Ambulanspersonalen tar över arbetet och tackar Gudmund så mycket. Utan dig hade han nog inte levt nu. Ambulanspersonalen känner hur det stinker alkohol ur munnen på chauffören.

Nej men det är nog från mig, säger Gudmund.

Nej nej svarar ambulanskillen, det är härifrån.

Mycket snart efter så kommer polis till platsen och dom ber Gudmund och Ingeborg att följa med till stationen för att redogöra vad som hänt.

Efter drygt två timmar så fick dom äntligen komma därifrån. Dom far hem till Gudmund och sätter på kaffe och gör i ordning lite frukost. Men oj, säger Ingeborg. Vad mycket mat du har i kylen. Brukar du alltid ha det?

Ja, svarar han. Jag älskar mat och jag vill ha hemma när jag blir sugen på något.
Arbetar även en del hemifrån så då tycker jag att det ska finnas.

Lyxigt, tänker hon. Men jösses, man kan ju tro att han har typ en hel Familj som han försörjer med mat.

Några veckor går och Ingeborg sitter i sin soffa och läser tidningen. Hon tar snabbt upp telefonen och ringer till Gudmund.

Har du läst tidningen? Frågar hon.

Det står att en kraftigt berusad taxichaufför nyss åtalats för grov rattfylla men även vårdslöshet i trafiken.

Men gud, säger hon sen. Vilken tur i oturen att bilfärden slutade där den gjorde. Synd dock att han skulle behöva bli skadad.

Hur fasen tänker folk egentligen. Sätta sig där bakom ratten onykter. Köra runt på andra människor. Sätta andra människors liv på spel så där. Så fruktansvärt. Det förklarar kanske lite av hans aggressivitet, tänker hon också.

Dagarna går och Ingeborg kommer hem efter en hektisk dag. Hon ser att det står en kille på hennes trappa.

Hallå där ropar hon från sin bil.

Hej, svarar killen. Är det du som är Ingeborg?

Ja!

Jag har lite blommor här till dig.

Men jösses! Utbrister hon, vilka underbart vackra rosor. 50 stycken vita stora rosor fick hon. Vem dom var ifrån behövde hon inte fundera på så länge.

Hon rusar in i huset för att ringa upp Gudmund med en gång för att tacka så hjärtligt för de finaste blommorna hon någonsin fått.

Han blev bara så jätteglad över att hon blev så glad.

Dagarna blev till veckor, veckorna till månader. Och där någonstans på senhösten så kommer Ingeborg hem efter en låång dag på stan med sina två barn. Dom hade fikat, shoppat och bara umgåtts. Gudmund som var borta på arbete var så saknad. Ingeborg var inne i en butik för att inhandla en väldans vacker klocka till honom.

Dom hade båda arbetat så mycket sista tiden så nu skulle dom äntligen ha två veckors semester tillsammans. Vad sjutton ska man hitta på då, tänkte Ingeborg.

Kanske ta en kryssning och bara äta gott men även dansa lite och sova ut.

Dagen efter så ringer Gudmund för att bekräfta att han kommer att vara på stationen kl 15.00

Ok, säger Ingeborg. Då ses vi då. Jag hämtar dig kl tre. Vill du att jag handlar med mig något?
-Nej inte alls, svarar Gudmund. Men jag önskar att vi kan gå ut och äta en god bit mat på kvällen. Allt jag hunnit med dessa dagar är endast snabbmat och konserver.

Sagt och gjort så går dom in på restaurang Crazy Cow. En härlig restaurang/kvarterskrog med utsökta hamburgare. Ja, ni vet såna där stora biffar med en väldans massa tillbehör. Så som, coleslaw, lökringar, cheesepoppers, aioli grönsaker, bacon och en rad fler goda saker.

Där möts dom upp av ägarinnan, som tar emot dom med helt öppna armar och ett varmt och ärligt leende. En blond tjej som liksom bara är så där tillfreds med att ta hand om människor på ett naturligt och skojsigt sätt, så man bara känner sig välkommen.

Hon tar sig tid att förklara deras frågor om menyn.
Dom beställer snabbt in en flaska av huset röda vin. Som givetvis heter något med cow. Gott var det också.

Efter att ha ätit upp förrätten som hette Toast Branthäll, som var en slags toast med oxfilé, grönsaker och någon krämig ostsås på. Så tar Gudmund fram ett kuvert, som han sträcker över till Ingeborg.

Men vad nu, säger hon. Vad är detta?
Hon öppnar kuvertet och ser ett A4-papper med en massa text på..

Hon ögnar snabbt igenom det för att så snabbt som möjligt kunna läsa så mycket som möjligt.

Men VA? Stockholm/Arlanda - Thailand/Bangkok 24/9-8/10 2017

Hon läser båda deras namn.

Ingeborg flyger upp ur stolen, kramar Gudmund och säger.

-Tack! Tack så jättemycket, jag har alltid velat åka till Thailand.

Söndagen kommer och det är dags att fara till Arlanda.

Hela resan med allt vad den innebar, gick hur bar som helst.

Väl i Bangkok så tar dom en minibuss med en väldigt rar AC inuti. Dom reste i ca 3 timmar för att komma till piren i Ban Phe. Där stod en speedboat och väntade på dom. Båten skulle ta dom över till Koh Samet.

Dom hamnade på ett lyxigt kärleksfullt hotell som hette Samed Villa. Det var liksom som en djungel, men ändå ett enormt fint hotell, som låg precis på stranden.

Härlig personal som man lärde känna snabbt, men också god mat och fantastiska möjligheter att få göra en rad olika saker som snorkling, båtturer, paraflying och även matlagning på öppen eld.

Dom älskade i havet, dom myste i varandras armar på stranden, dom gick hand i hand vad dom än skulle göra. Dom skrattade, ja dom grät till och med en skvätt när dom pratade om hur fattigt dom som bodde där hade det, men dom var lika lyckliga för det.

Resans sista dag infann sig och nu satt det lyckliga paret återigen på flyget hem till ett höstmörkt Sverige.

De båda hade en hel hög med arbete att göra så det blev liksom så att dom åkte på varsitt håll. Gudmund hem till sig och Ingeborg hem till sig.

Efter flera dagar utan någon som helst respons från Ingeborg, så satt Gudmund på sitt kontor.

Han bara satt! Han stirrade på telefonen och funderade om han skulle försöka ytterligare en gång till.

Han lyfter på luren och slår Ingeboorgs nummer.

- Det går tyvärr inte att nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en stund.

Han visste att Ingeborg hade en hel del med saker att göra, men nu när det gått över två veckor och inget svar.

-Vad ska jag göra? Tänkte han. Ringa Missing People? Nej det går ju inte. Dom skulle ju tro att jag blitt galen om dom så hittar henne på sitt kontor.

Han väntade några både veckor och dagar till, innan han bestämde sig för att åka hem till hennes hus. Lite smått nervös för vad han skulle hitta, men det spelade ingen roll för han visste att något var fel och han ville bara få reda på vad det var.

Han parkerar bilen en bit från huset. Han kliver ur bilen och blickar upp mot stentrappan som ledde in i det idylliska gamla hus som det faktiskt var.

Där satt en man och rökte pipa.

Gudmund gick fram till mannen och sa.

-Hejsan!

-Tjäna! Svarade mannen.

-Jag söker Ingeborg, fortsatte Gudmund.

-Ingen aning, svarar mannen. Hon hyrde ut huset till oss i förra veckan och vi har skrivit ett tillsvidare kontrakt. Så jag tror nog inte hon har några som helst funderingar på att bo här på ett tag.

Gudmund började så klart att ställa en rad olika frågor. Som tex hur dom betalar hyran och vad dom fått för telefonnr för att kunna felanmäla om nu det behövdes.

-Ingen aning, svarar mannen det får du ta med Frugan, det är hon som sköter allt det där praktiska. Jag fixar med bilarna och arbetet.

Gudmund får prata med frun och får då höra att Ingeborg tagit jobbet som hon blivit erbjuden oxh farit i väg utomlands på obestämd tid för att arbeta.

Allting bara snurrade för Gudmund. Utomlands? Arbete? Men varför då? Utan att säga något till mig?

Jag som trodde något hänt och att hon blivit bortrövad, för det hörde ju inte till normaliteten att Ingeborg inte hörde av sig så där.

Gudmund satte sig i bilen igen. Han la i tvåan och körde i väg i en långsam fart. Han satte huvudet mot ratten och bara grät. Tårarna rann nerför hans orakade kinder.

Varför? Eller är det något som hänt, någon som gjort detta emot hennes vilja?

Frågorna var miljontals.

Dom som var så lyckliga och hade det så bra, verkligen på alla plan.

Han kunde inte förstå ett dyft.

Han arbetade dagar och nätter igenom, allt för att lyckas hålla sig sysselsatt så ensamheten inte skulle vara så total, som den ju faktiskt egentligen var.

De få timmar han lyckades sova så grät han sig till sömns.

Han funderade och funderade. Han frågade även runt lite i stan om det var någon som något visste. Han försökte leta upp Ingeborgs barn, men också där gick han bet.

Veckan innan jul så låg Gudmund i sängen ett slag på dagen då han var totalt utarbetad. Han låg och kollade upp i taket när han plötsligt kom på en sak som Ingeborg sagt under deras resa.

Han for upp ur sängen, klädde sig snabbt för att snart sitta i sin bil på väg till stan.

Efter bara en timma så kommer han åter hem igen. Far upp i lägenheten och packar sin väska.
Knackar på hos Gunnar, som är hans granne men också en god gammal vän.

Han ber honom sköta om allt i hans lägenhet bland annat medans han är borta.

Sedan så far han upp till Stockholm.

-Tack för att ni har flugit med oss, säger Stewarden i högtalaren.

Gudmund reser sig upp, öppnar facket ovanför sitt huvud för att ta fram sitt handbagage.

Han vandrar ut genom dörrarna på flygplatsen och går ut på taxiparkeringen för att vinka in en bil.

-tooososend bath pleees, säger taxichauffören.

Gudmund räcker över pengarna, samtidigt som han ser en färja stå där vid piren och vänta.

Han skyndar ut och sliter snabbt ur sitt bagage.

Kommer fram till kassan där man köper biljetter till färjan. Där sitter det en man med walkie talkie. No no, no ferry yet.. We waiting for bus föst. Yo can sitt heje oh wait. 200 bath plise.

Men ååå, inte nog med att man knappt förstår vad som sägs, så ska jag behöva sitta här och vänta alldeles för länge på någon jäkla buss.

Han känner hur något kittlar honom i håret. Han sneglar upp för att snart möta ett monsunregn.

Ja men jippie, jag som redan är så less på allt, ska jag behöva sitta i spöregn och dessutom vänta på en dum gammal buss, som inte behagade komma i tid. Morr, var det enda ord han kunde komma på i detta nu.

Efter mycket om och men så kommer där en buss. Vänta! Det kommer en till och en till. Oj, det var TRE bussar som kom.

Tre bussar fulla med Japaner!

Jäklar vad dom tjattrar. Om man tycker att någon man känner pratar mycket och snabbt så törs nog Gudmund säga att det inte är ett dugg att jämföra med, nu när man hör alla dessa fantastiska Japaner.

Han undrar lite vad det är dom säger. Kan man verkligen ha så mycket att säga på en gång? Ja dom är ju verkligen främlingsmottagliga i alla fall, kan han lova.

Regnet bara öste ner på båten, men dom var snabba att ta fram plastponchos som dom hjälptes åt att hålla över Gudmund.

När dom kom fram till hans stopp, så var han snabb att hoppa av.

Han slet verkligen med sitt tunga bagage i sanden. Det var natt nu och det fanns ingen som kunde hjälpa honom för det var bara han som skulle av just där.

Han kommer in i receptionen. Han får där en handduk att torka sig med. Han pratar med tjejen vid datorn och ber om ett rum.

Det tar bara någon minut så har han både nyckel i sin hand, men också en kille som snabbt springer med honom och visar vägen i spöregnet.

Ja vatten överallt. Det var uppförsbacke till rummet och där var det som en fors. Så det var tur att han tagit av sig skorna redan i båten.

Väl inne på sitt enormt stora rum så slänger han av sig sina kläder. Han sätter igång vattenkokaren för att snarast fara in i en dusch.

När han duschat klart så ställer han sig vid skrivbordet där vattenkokaren står. Han sliter upp tepåsen och häller snabbt i ett rör med socker. Åh, det där behövde jag verkligen. Sedan så sjunker han ner i en av dubbelsängarna som står där nybäddad.

Morgonen håller nästan på att bli lunch när han vaknar i en hast. Frukost, jag måste hinna äta frukost. Det var många timmar sedan som Gudmund åt något. Så snabbt som ögat så hoppar han i linne och shorts som han packat ner.

Han går ner till restaurangen, visar upp sin biljett att han tillhör detta hotell och detta enorma frukostbord.

Han står vid en spis och väntar på sin omelett när han hör ett ord han känner igen. Snorkla! Det är någon svensk här, reflekterar han direkt.

Han vänder sig mot trappan där han hörde dessa två tonåringar samtala.

Han kan bara inte tro sina ögon.

Där stod, Göta och Sture.

Sen ser han precis bakom dom...

INGEBORG! Han rusar fram till henne och hon står där med en vidöppen mun som bara väser Gudmund!

Vad gör du här? Frågar hon Gudmund? Hur hittade du oss?

Gudmund klarade inte av att hålla tårarna tillbaka, utan han grät som ett nyfött litet barn. Han omfamnade henne med tårar på kinden och snor runt munnen.

Vad har hänt? Frågar han högt.

Kom, sa Ingeborg. Vi går till min bungalow och pratar.

Gudmund kan inte riktigt förstå vad det är som precis har hänt. Men att han följer med henne som en hund i koppel, det är han fullt medveten om.

Väl inne i bungalowen så sätter han sig i en stol och håller händerna för ögonen, samtidigt som han börjar att prata.

-Jag trodde att du var försvunnen, död, borta från mig för alltid.

-Tyst, sa Ingeborg. Så här ligger det till.

Hon fortsatte att prata, ja i timmar för att vara exakt.

Ingeborg var alldeles för rädd för lyckan och kärleken. När allt kändes så bra och hon blev på tok upp över öronen förälskad, så kom rädslan och knackade på.

Hon skulle då ALDRIG klara av att bli lämnad, hon skulle aldrig klara av att leva ensam igen efter att ha blivit sviken.
Allt kändes bara för bra och hon trodde inte att Gudmund skulle vilja leva i hop med henne hela livet då hon hade två barn medans han inte hade några barn alls.

Så hon tog tag i allt därhemma och hyrde ut hus, såg till så hon kunde arbeta därifrån, på halvtid. Ja för mer behövde hon inte arbeta då hon drog in resten på att hyra ut huset. Barnen gick på en Svensk skola som låg bara två minuter därifrån. Hon fick hyra en väldigt stor bungalow till ett pris av 1500:- i månaden.

-Jag skulle helt enkelt inte klarar av att bli lämnad, förklarar hon vidare. Jag var tvungen att fly. Fly, självmant.

Men kära kära Ingeborg, fortsätter Gudmund.

Jag blev så förälskad i dig, jag hade till och med föreställt mig ett liv med dig. Ja, ett liv där jag kunde bli gammal MED dig. Jag ville räkna med dina barn i allt, och jag kunde också tänka mig att få ett gemensamt barn. Men sen var du bara borta och jag var helt förtvivlad. Jag åt inte, jag drack inte. Jag arbetade bara och försökte kunna komma på vad som hade kunnat hänt dig.

Till en början så trodde jag att du hade så mycket arbete så att det var därför du inte hörde av dig.

-Älskling! Säger Ingeborg. Älskade älskade Gudmund, nu är du här. Nu är VI här.

Menar du verkligen att du är beredd att leva ditt liv med mig?

Ja Ingeborg, JA. Oavsett vad, så kommer jag alltid att vara vid din sida. Jag vill aldrig mer förlora dig. Jag vill aldrig mer vakna utan dina andetag vid min sida.

Gudmund torkar sina tårar och faller sedan ner på sina bara knän.

-Ingeborg, Cecilia, vill du gifta dig med mig?

-JA, JA, JAAAAA, ja men det är väl klart att jag vill, svarar Ingeborg.

Hur många skulle åka till typ andra sidan jordklotet för att leta efter någon?

Hur sjutton visste du att jag var här? Frågade Ingeborg.

-Jo, svarade Gudmund. För när vi låg i vattnet och plaskade den där dagen när den där båten fastnade i revet som vi skrattade åt. Så sa du att om du någon gång råkade ut för några tråkigheter eller om du bara ville börja om, så var det hit du skulle fly.

-Då tog jag den sista chansningen jag kunde komma på och kände att det får BÄRA ELLER BRISTA! Jag har inget att förlora, är det meningen att det skall bli vi så är det så. Annars så vet jag att jag hade fel och då skulle det nog vara lättare att bara gå vidare. Efter att jag verkligen gjort ALLT mitt yttersta. Och se hur det gick!

Jag fick en fästmö och även två underbara extrabarn.

Fortsättningen om Gudmund och Ingeborg kommer nog säkert någon annan dag.

Men det jag ville förmedla i detta är.


Var INTE rädda för kärleken! Du kan inte gå där och måla fan på väggen. Du kan inte vara rädd för att bli sårad. Då kommer du för alltid att leva ensam.

Vi har bara ett liv, gör det till det absolut bästa som du bara kan.

Vem sjutton vill inte sitta där på altan tillsammans med någon och svära över det ruttnande trät i bänken ni sitter på. Tänka tillbaka på julafton som var för tre år sedan när ni bara var magsjuka och ingen ville umgås med er. Eller när ni mitt i natten får för er att ta ett jäkla glas vin till och fortsätta skratta åt alla roliga pranks som ni kollar på.

Förstå att alltid kunna vara två. En som fixar ner alla sopor i soppåsar och en annan som åker till tippen, eller en som kör bilen och den andre som fixar däcken, eller en som fixar maten och den andre disken.

Jag citerar den finaste älskade LillBabs, som jag önskar så att jag fick träffa på innan jag möter farbror döden.

"VÄNTA INTE MED ATT ÄLSKA TILLS DU BLIR GAMMAL
FÖR I SÅ FALL SÅ KAN DET HÄNDA SIG ATT DU DÖR
INNAN DU ÄLSKAT EN ENDASTE GÅNG"

Var rädda om varandra och våga tro på kärleken, även om ditt hjärta tvivlar.

För se nedan hur fin kärleken verkligen kan bli..

Glöm inte bort att TILLSAMMANS är vi starka. Jag har 7 barn och en man som jag älskar mer o mer för var dag och det är verkligen sant! Vi grät när vi var ifrån varandra bara för en natt när jag var på sjukhuset med vår lilla prematurfödda Jaylie (nr 7 som min syster kallar henne) som i dag är hela 3 månader

Många kramar Från "Clådan" Claudia Holmsell


Likes

Comments

Att hjälpa andra människor anser jag är en god egenskap. Att bli bränd och utnyttjad gång på gång, är det då man ska inse att man är korkad och borde ge upp?

Ja, kanske. Men jag vägrar. Vill man utnyttja och lura en person som står där och faktiskt vill hjälpa till så tycker jag att det får vara denne personens samvete.

Jag fick verkligen en idé i dag. En otroligt bra idé, en väldigt bra tanke, om jag får säga det själv. Detta skulle verkligen kunna bli en enorm succé för många av oss. Då pratar jag inte om att sitta som herre på täppan och tjäna en massa pengar

Nej snarare tvärtom. Och jag VET att många skulle bli så glada av det.

Skulle göra många Nyköpingsbors dag törs jag lova.

Måste bara få hjälp från tidningen, i detta fall så är det SN Sörmlands Nyheter och ett företag eller kanske några stycken företag.

Ja det är väldigt lätt att ordna, måste bara komma på vilken tåt jag ska dra i först. Att man inte kommit på detta tidigare.

Ta hand om varandra och ha en underbar helg. Bilden är på min lilla bebis Jaylie och mig. 💓

Kramar från Claudia Holmsell


Likes

Comments

Du lyckades göra någon gravid. Du lyckades sätta ett liv till Världen.
Du kanske INTE satte ett liv till Världen men lever tillsammans med barn ändå.

Tror tyvärr att det är många föräldrar där ute som inte förstår vad som händer på era barns förskola.

Om jag hade varit kapabel att ordna, så hade jag sett till att göra en stor manifestation för all, ja på mitt språk dagispersonal.

Dom är så sjukt underbemannade. Fick höra hur 2 TVÅ personer tog hand om en hel avdelning med 14 st barn. Vad dom då gör är ju bara (med gråten i rösten säger jag) HELT FANTASTISKT. Dom klagar inte, dom påpekar det inte ens utan dom bara säger att "detta har vi gjort förut och det kommer gå hur bra som helst. ( Med värme i rösten.) Och fortsätter att klä på alla barn som ska få komma ut och leka på gården. 💓

Kommer dom på morgonen så vet dom inte om det kommer någon vikarie , för att hjälpa dom om dom är just underbemannade. Är det så att det kommer någon så är det verkligen bara ett plus. För att om det ska komma någon extra är verkligen INGEN självklarhet! :-(

Jag menar, dom gör halva utvecklingen hos våra små mirakel ja om inte mer. Jag menar inte att du som förälder inte kan, nej nej utan när du är där ute och arbetar för att kunna försörja dina små, så har vi dessa underbara människor som gör allt för att dom skall utvecklas.

Det har hela tiden varit tal om våra fina barnmorskor i Landet. Allt dom gör och att dom är just både underbemannade och för lågavlönade. Jag är den första att hålla med. Där har vi steg ett i livet... Att födas!

Missförstå mig rätt MEN jag tycker verkligen att vi ska ge vår fina barnomsorgspersonal en hel hög med fina tankar och även ett extra, eller snarare ett rejält extra klirr i kassan även för dom, för där har vi steg TVÅ i livet! Dom är och gör jordens framtid, det är dom som utvecklar våra barn med den förlängningsarm som vi tyvärr inte har råd att bistå med, då vi föräldrar måste arbeta och tjäna pengar för att kunna leva ett familjeliv.

Tänk om man fått betalt för att vara hemma och undervisa, utveckla sitt barn. Vem sjutton hade inte tackat ja till det? Våra barn är trots allt framtiden, det är dom som skall snurra jordklotet vidare. Så varför inte hjälpa till att få ett fortsatt snurrande jordklot med det enklaste som finns. En rätt lön till de som faktiskt lär våra barn vad en framtid är till att börja med.

Ja det är dom som lär våra småttingar att kunna texten till lucia, dom lär dom vad som är rätt och fel, dom lär dom gå på toa, dom lär lilla Jeline hur man ska hålla i Gaffeln på rätt sätt och dom lär dom utvecklingen som FÖR dom framåt på alla de vis. Ja det är så man blir mörkrädd när lilla Jordan 5 år kommer hem och förklarar hur elen fungerar. :-)

Även att du faktiskt har rätt till förskola och du verkligen vet att det finns någon där som tar hand om ditt barn på dagarna, så törs jag lova att vi tyvärr tar dessa underbara människor för givna. Oavsett om du har dom där en timma eller 8 timmar så lovar jag dig att dom lärt sig något nytt för var dag dom varit där!

Hur många gånger har du faktiskt vänt dig till en personal och verkligen sagt "tack"?

För jag kan slå mig i backen på att när du har en kvällsbarnvakt så kanske du till och med betalar denna och du säger även när du kommer hem att "tack så jättemycket" Då kan jag nog också påstå att denna barnvakt bara väntar på att ungen/ungarna skall somna så att man kan ta fram allt gottis och även sätta på ett nytt avsnitt av Svartsjön. :-) När då våra dagisfröknar gör precis motsatsen. Dom säger kom nu så ska vi dansa och sjunga, här ska skapas, vi målar, bygger, sjunger, lär oss om skog och miljö och så mycket mer.


Dom gör verkligen så mycket med både kropp och själ.


Så är det några som absolut borde ha högsta löneförhöjningen detta år så är det all vår kära dagispersonal. För dom arbetar verkligen med framtiden. Ja för våra barn är ju faktiskt dom som är vår framtid.

Även om våra politiker inte har egna barn så tycker jag att dom ska tänka på just, vår världs framtid!

Tänk på det nästa gång ni hämtar på dagis. Vänd dig om till personalen och säg ett tack!! Jag lovar att det kommer betyda såå mycket för denne. Ta dom inte för givna utan tänk på och kom ihåg vad dom faktiskt gör med utvecklingen hos just ditt/dina barn! Fasen, kan man dricksa på krogen så tycker jag absolut att man borde dricksa på dagis... :-)

Jag har haft sån enormt stöttning och hjälp från förskolan då jag föll och bröt min rygg, när man i samband med detta hittade en bebis i min mage så blev jag tvångssjukskriven. Jag har fått fem barn på fem år men har alltid velat arbeta snart därefter. Nu med den sista graviditeten med trasig rygg så är man tvungen att förlösa mig tidigare, i vecka 34. Jag födde på 2 minuter men min trasiga rygg gick sönder återigen under förlossningen. Jag fick inte ens bära min nyfödda dotter, jag var också tvungen att få hjälp hemma. Tack och lov så fanns det förskola för våra barn. Jag grät varje morgon min man skjutsade dom dit, för jag hatade verkligen att vara ensam hemma. Visst jag hade min bebis med mig, men önskade så att jag kunde få ha mina andra barn hos mig.

Det gick inte då jag bara föll till golvet helt plötsligt.


Hoppas innerligt att mitt budskap sprids... För detta inlägg är verkligen skrivet från hjärtat...

Många kramar från 7-barnsmamman Claudia Holmsell :-)

Här nedan ser du några underverk som haft just underbar förskola OCH även skola.

Och stolta föräldrar!

Ha det gott.


Likes

Comments

Som rubriken lyder så är det verkligen MÅNGA frågor som rullar runt.


Jag ångrar inte mina barn. Snarare tvärtom. I dag när jag har min "starka" ålder så önskar jag att jag kunnat göra annorlunda för mina två som jag fick i tidiga år.

Varför då, undrar ni nu. Jo, jag ska vara HELT ärlig och öppen i vad som hänt men i korta drag.

Året var 2000, jag var 20 år och arbetade som Undersköterska på Nyköpings Kommun. Jag älskade att arbeta och kunna göra något för någon. Ja tro det eller ej, men jag hade faktiskt det tänket trots min då unga ålder. Jag var i det läget i hop med en hmm, man? Nä! Kille? Nä! Snubbe? A det måste jag ändå få kalla honom.

Han var 11 år äldre än mig. Hans vänner, framförallt av det kvinnliga könet ifrågasatte hans val av ålder på en tjej. Fick höra detta massvis med gånger utan att dessa personer aldrig ens hade träffat mig.. (vilket jag förstår)

Fråga mig inte varför, men jag älskade att klä mig "äldre" Blev superglad när folk trodde att jag hade en högre ålder än vad jag egentligen hade.

När vissa av hans vänner träffade mig första gången så förstod dom inte att det var jag som var flickvännen. Ska tillägga att detta var på en pub som jag träffade dom. Och då är man liksom lite tillfixad. När dom då fick veta att det var jag, jag som kom in där i kostym, Kjol och kavaj som var just flickvännen, så gapade de bara.

Skitsamma ändå, men denne "snubbe" han var fast beslutsam att vi skulle gifta oss och skaffa barn. Han sa alltid att jag var hans liv och att det var meningen att det skulle vara vi.

Han undrade varför jag inte blivit gravid efter typ 3:e försöket.. Jag blev jätterädd att något var fel och frågade genast min gynekolog om något var fel om man inte blivit gravid när man försökt huuur många gånger som helst.

Han skrev då ut något slags hormon kommer jag i håg. Pergotime. Jag åt dom där tabletterna som jag skulle. Han bokade även in oss på nån slags infertilitetsutredning.

Bara det att dagen innan vi skulle på något möte på den där utredningen så sitter jag på jobbet och mår så superdåligt då jag kräktes när jag tog hand om en patient.

Sprang ner till apoteket, efter att en kollega bett mig göra det. Ja, jag köpte ett gravtest.. Jag var gravid!

Jag födde min älskade lilla flicka då jag var 20 år gammal och livet var en saga. Trodde jag!

Dag ut och dag in så var där svartsjuka, frågor, anklagelser och mycket mer. Han gillade det där som kallas alkohol, han var aldrig hemma. Han gick till och med ut med sin dotter i vagn 3 månader gammal när han var jätteberusad. Han somnade med en bebis gråtandes vid sin sida, en mamma som blivit utelåst som bankar på dörren men som inte kommer in.

Pengar jag fick av min mamma för att leva för ( ja jag hade det bra som hade en mamma som hjälpte mig ekonomiskt ) Dom pengar som min mamma gav mig tyckte han att han skulle ha hälften av, så han köpte en hel del nya kläder för dom. Han tog mitt bankomatkort och tog ut pengar glatt. Måste försvara honom ändå att jag efter några ifrågasättanden bara gick med på det.

Jag bestämde mig en dag att jag skulle fara på en kryssning och bad att pappan till min dotter skulle flytta under tiden från min lägenhet. Jag ville separera.

Där började hatet. Ilskan och kontrollerandet var liksom en vanlig dag för mig.

Efter ett halvår så träffade han en ny tjej. Ja tjej och tjej. Hon var hela 12-13 år äldre än mig, så jag tyckte nog att hon var lite mer mogen än att vara just bara en tjej. ;-)

Pappan till min dotter ringde mig dagligen. Han berättade vad hans flickvän kallade mig. Hon hade frågat honom hur sjutton han tänkte. Jag var ju då för ung för att kunna uppfostra både man och barn.

Vänta nu! Uppfostrar man mannen? Ja det kanske man gör, men bara i smyg! Hihi nä jag skojade. Jag har aldrig fattat vad hon menat med de orden.

Hon upprepade gång på gång vilken hårfärg jag hade och att jag hade faketuttar. Och DET var ju inte alls bra, det kan man ju inte ha om man är mamma.

Ja väldigt mycket handlade om mitt utseende, inte min roll som mamma.

Jag umgicks med mina barn på dagarna och arbetade på kvällar. Min dotters pappa sa att hans sambo inte tyckte att det var bra att jag inte hade dagis till barnet och att jag borde arbeta mindre.

Hon rev sönder teckningar som min dotter ritat, bara för att där stod mitt namn.

Hon tog min dotters telefon så hon inte kunde kontakta mig. Hon lät min dotter sitta nere i källaren i sitt rum då pappan inte var hemma. Denne "plastmamma" arbetar på socialen kan jag tillägga, med Familjer som har det svårt 😱

Lång historia men jag blev hela tiden ifrågasatt som mamma av dessa två. Jag glömmer aldrig när jag kommer hem efter en utlandsresa och jag ringer till min dotters pappa och frågar om jag kan få träffa min lilla flicka då jag saknat henne. Måste tillägga att detta är i juli.

Jag ska fråga först får jag till svar.

Suck! Vem är det som bestämmer det tänker jag, men ja ja ok. Vi bodde trots allt grannar så jag trodde verkligen inte att det skulle vara några problem att jag träffade min dotter en stund.

Glöm det! Svaret jag fick på telefonen var att. Nä hon är blöt i håret och måste vara inne det passar sig inte nu. Du får se henne på "dina" veckor.

Jösses.. Ja men som ni vet, just detta har jag skrivit om i andra inlägg.

Sen hade jag ju då en pojke också född 03. Honom fick jag med en totalt ovetandes om verklighetenperson. Mina egna ord men tror ni fattar. Han trodde tex att om man la tillräckligt många räkningar på hög bakom en tv så kanske dom betalade sig själva efter ett tag. Han trodde också att om man inte hade någon lust att bli åtalad för bedrägeri och förskingring mot både sin så kallade partner men även "bästa" vänner så var det ju bara att hålla sig undan. Det är väl ingen som vet vem jag är.

Vadå kan jag inte skriva min sons mammas namn på en massa saker? Joho, för då slipper ju JAG betala. Har faktiskt fungerat hur många ggr som helst. Superbra. Jag kan spela hur mycket poker jag vill, med HENNES kortnr.

Vi arbetade också ihop och hade restauranger ihop. Allt i mitt namn så klart då han inte fick stå på något. Då var det ju passande att se till att Kopparbergs bryggerier slängde in en extra slant i bolaget, ELLER på ett PRIVAT konto som var öppnat i Nyköping i hans namn. Lång historia, men jag åkte utomlands i en månad och kommer hem till en RAD olika räkningar och fordringar. Kopparbergs bryggerier ville bekräfta en insättning och ett år tillagt samarbete. Ja man liksom förlänger avtalet och får i sin tur en ökad kontantsumma för det.

Ringer upp denna kille som jag har restaurang och även son med och frågar varför dom satt in en större summa på HANS konto? Med MIN underskrift?

Nej nej dom ljuger det har dom inte gjort. LJUGER Kopparbergs bryggerier om att dom satt in 166 000 på DITT konto? Frågar jag. Ja ja ja det gör dom jag har absolut inte fått in dom pengarna på mitt konto.

Eller när sonen blir nekad att spela match då spelavgiften inte var betald, troots att man lovat mamman att detta var betalt. Eller när man lurar sin son att han inte var uttagen till en cup, så han var tvungen att stanna hemma. Pojken som berättar för mamman att han blir ledsen att han inte blivit uttagen, får ett stort gap till svar. Mamman kollar upp detta och det visar sig att pappan INTE betalt, så pojken kan inte få följa med. När mamman får vetskap om det så ringer hon runt en hel dag för att försöka lösa detta.

Varför har inte mamman då inblick i sporten undrar ni säkert då.
Jo för att pappan som haft det lite struligt när han haft pojken hemma hos sig. Han har varit "tvungen" att lämna pojken ensam i sin lägenhet i Sthlm en hel natt 10 år gammal. Han blev jagad med "discoljus" som pojken sa inte bara en gång. Så pappan fick ha umgänge med sonen då det var sport och BARA under dagtid. Han lovade dyrt och heligt att han kunde sköta detta, då han själv var väldigt insatt i sporten.

Lägenheten jag stod på åt honom för att vara snäll fanns det 5 st obetalda hyror på till en början PLUS el. Men när elbolaget stängde av elen så tog killen snällt hjälp från en gammal tant som han hade till granne. Han kopplade ihop dosor så att han kunde få el i sin lägenhet från henne. Nej nej inte bara för en dag, utan för TVÅ månader. När jag sa upp lägenheten så vägrade han flytta ut, så dom fick ta beslut via tingsrätt att få byta lås på lägenheten.

Glömmer aldrig när pappan till min son ringer mig, minns inte vad vi pratade om men helt plötsligt så säger han att han ser massa "krimmare" utanför och han säger att det ser ut som värsta Wallander. Oj säger jag, undrar vad som hänt.

KNACK KNACK hör jag. Det knackar på dörren säger han... AAA Jag undrar vem det var.. Jösses, ja det kommer killar in genom dörren som har typ halsband med sina kort på, säger han.

Du vi lägger på, säger jag, så får du ta och snacka lite med dom.


Efter den dagen så har BÅDE min son och dotter blivit stoppade av polis ett flertal gånger i min sons pappas bil.

HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA ATT VARA ICKEKRIMINELL när man har en son som man faktiskt älskar och bryr sig om.

Eller som när sonen får en summa pengar av familjen och pappan tar pengarna till sin egna ficka för han inte har några pengar just då.

Ger sonen märkeskläder som verkligen INTE är införskaffade på ärligt vis. Ja, man försöker till och med få mamman, hennes man och vänner att köpa dessa olagliga märkeskläder. Skamligt!

Måste ändå berömma honom som faktiskt gör nästan allt för sin son, men han har lite otur när han tänker, a och agerar. Nu kanske ni tycker att jag hänger ut någon, men vet ni. I dont give a shit. För sååå många gånger som JAG fått städa upp allt och även betalat saker som ändå är till barnen. inga stora summor, eller ja 1,4 miljoner var en ganska stor summa som jag faktiskt åkte på. Men där är barnen inte inblandade tack och lov. Men sonens pappa levde lyx alldeles för länge på min bekostnad. 😥


Jag menar jag har en mamma som ALLTID pratat om att föra sin egna ekonomi väl. Visst att min mamma gav mig en massa pengar men hon lärde mig då fasen att göra rätt för mig det vill jag lova. Jag har då alltid skött detta, jag har alltid arbetat lite mer än nödvändigt, tyvärr har jag trott att fler än bara kossorna i hagen varit snälla och blivit så medbjuden på en skitdans jag inte ens vetat om.

Vad vill jag förmedla med denna obehagliga delgivning då?

Jo, att skaffa barn som ung är säkert jättegulligt och roligt. Men tro mig när man är så pass ung så uppstår oftast, jag säger oftast då det inte är alltid, en massa konflikter. Du är ung och lite rädd för att ta just konflikter. Jag kan säga att hade detta varit när jag var runt 30 år när jag hade lite mer visdom, mod och inblick, så kan jag lova att barnen inte hade tagit så pass stor skada av deras pappors agerande.

Jag hade inte behövt ha en dotter som satt och grät vecka ut och vecka in bara för hon ville vara hos sin mamma. Med en pappa som stoppade allt som han kunde då flickan ville vara med sin mamma mer, helst bo där.

Jag var så rädd för konflikter, jag ville bara behaga och la mig i platt fall, för det var det jag trodde var det bästa.

Hade det varit i dag. Oj oj oj, då hade min lilla flicka ALDRIG behövt sitta på sitt källarrum hos sin pappa och gråtit, luktat på kläder som kom från mig eller funderat ut ett sätt att fly därifrån. Nej nej då hade hon haft det liv hon själv önskat. En trygghet fram för allt.

När man är så pass ung, så vet man inte riktigt hur det borde se ut eller hur man borde ha det i en familjesituation. Man liksom bara ser det där mysiga. Ta inte illa upp om du är ung och läser detta. För jag LOVAR dig att jag vet vad jag talar om.

Sitter en hel del ungdomar i dag i ett "hem" där dom blir sååå både kränkta och orättvist behandlade. Jag har sett det allt för många gånger tyvärr. Ungdomarna är som sagt unga och dom vågar helt enkelt inte sätta sig emot en vuxen. Dom sitter där dag ut och dag in och bara tar emot skit, helt enkelt. Slag, skrik, och en väldans massa mer. Dom tror att om dom "skvallrar" om detta så kommer dom bara få det ÄNNU värre.

Detta är INTE sanningen. Om dom vågade berätta för någon, ta tag i situationen på något sätt. Förstå att det absolut INTE är deras fel att dom får utstå detta. Så skulle dom kunna få hjälp, snabbare än kvickt.

Om ni är utomstående och inte förstår. Då kan jag säga som så här. Man börjar inte hata en närstående, släkt, bekant bara så där utan anledning. Där ligger en katt begraven törs jag påstå.

Nu är jag ingen Psykolog, men jag borde nog fasen blivit en, ja advokat också vad det anbelangar..

Barnet man får är verkligen värd så mycket mer än bråk, konflikter, skytteltrafik, och en rad fler olika komplicerade förhållanden. Visst, allt detta kan förekomma ändå så klart trots att man är betydligt mycket äldre när man skaffar barn. Men där är man äldre och kanske kan våga ta hjälp på ett annat sätt.

Då faaan att man ska behöva skriva sådana inlägg. Att barn inte bara kan få vara det första prio ett i våra liv. Morr.

Mina föräldrar har varit helt enorma mot mig måste jag säga. Dom var separerade men jag var ALLTID välkommen när och hur jag ville.

I dag när vi hamnar på sjukhus i Eskilstuna som jag kommer från, så kommer det matlådor, cigaretter, godis, skjuts och en massa kärlek frän min pappa och hans fru som är som min riktiga mamma. Dom bryr sig oavsett. Jag har även en riktig mamma som jag så klart älskar och som jag verkligen varit nära i alla år. Hon har tyvärr MS och lever dessvärre inte i nuet längre. Men hon lever och hon bara ler och njuter när hon får höra gång på gång hur många barn jag har och HUR dom kommit till. :-) Ja, alltid kan det glädja nån. :-D

Som sagt hoppas ni läser mina andra inlägg om just barn och deras välbefinnande.

Är du ung och funderar på att bli mamma/pappa. Fundera då både EN och 22 gånger till.

Så slipper ni sitta där och vara oplanerat gravida med frågorna :Vad gör jag nu och HUR gör jag nu?

Du vill festa, resa, sova och få en massa erfarenhet, TRO mig...

PS Min son och min dotter, lever på full tid sedan många år tillsammans med min man och mig och dom har det superbra. Vi lever i en Familj där ALLA är medräknade i vad vi än gör. Lagar mat, ser film, skogsutflykter, bio ja you name it... Det är både våra men även andras ungar/ungdomar som vistas i vårat hem..

Dom trivs här trots att vi inte är deras föräldrar. Låt dom få fortsätta med det. 💓

Ta hand om er och fortsätt gärna läsa min blogg....


Kram från Clådan





Likes

Comments

Helt otroligt hur detta kan fungera! Så enkelt. Trodde att nästa steg var inläggning på sjukhus! IGEN!

När man sitter där med hjärtat i halsgropen och de små hostar så dom kiknar. Slem i halsen som gör deras andningsvägar än mer trånga. Ja då önskar man att man kunde trolla ta mej sjutton.

Funderade vad jag skulle göra på lilla Jaylie då hon hade extremt svårt med slemmet i halsen när hon hostade.

Är ditt lilla spädbarn rosslig. Eller har du ett större barn med en ostoppbar hosta.

Ge då ett par droppar koksalt (Renässans)  i näsan. Ett par i munnen och genast därefter några klunkar lite varmare än ljummet vatten att dricka. Gör detta varje timma. Du kommer märka resultat ganska omgående.

Gjorde det på min prematurfödda drygt 1 månad gammal korr, som rosslade och slutade andas.

Efter bara ett par ggr så märker jag en markant skillnad.

Ser även skillnad HUR hon andas.

Har också en 2 åring som hostar jättemycket i sin säng. Går in i hennes rum och gör likadant med henne. Hon har DS och är extra känslig för torr luft.

Hon slutar även hon hosta under natten och hon störs heller inte av att jag klampar in o "stör" hennes sömn.


Först tog jag kallt vatten då jag självklart tyckte d var enligt min mening godast. Men när jag såg att d kom kräks så förstod jag att magen reagerade på d kalla vattnet. Eller rättare sagt, jag gissade att så var fallet.

Tog då vatten från vattenkokaren lite varmare än ljummet och märkte att det fick stanna kvar. Även koksaltet jag droppade in 1 sekund innan blev kvar. Om barnen är så pass stora att dom inte längre tar flaska, så ta en sportflaska, fungerar utmärkt.

Man ger liksom inte slemhinnorna någon chans att ens kunna bli torra, så då är det inget extra som retar...

Jag är i dag inne på dag två och det är andra gången jag gör detta, och det fungerar fortfarande. Dock har jag inte gjort lika ofta. Men i kväll så var lilla Jaylie slemmig igen och då gjorde jag detta på en gång och vips tjillivippen så kunde hon andas fritt och även sova gott.

Kram från Clådan....



Likes

Comments