Sunny Sunday

Alltså ÅH vad det har varit fint väder idag, det har inte funnits ett moln på himlen och solen har mer eller mindre varit framme hela dagen. FANTASTISKT!! Men, när det sedan kommer till hur min dag har varit så vet jag egentligen inte varför jag har varit så optimistisk? I grund och botten är jag en pessimist, och även denna dag skulle min oväntade optimism få sig en rejäl turn. Hela denna vecka har varit jättetuff. Jag har jobbat fem dagar i rad, tränat, pluggat, fyllt år, pluggat ännu mer samt spelat en match. Mitt i allt detta ska jag dessutom försöka ta det lite lugnt och låta kroppen, och framför allt hjärnan, återhämta sig... och hur tror ni att det har gått? Käpprätt åt helvete, om man nu får uttrycka sig på så vis. Jag är helt slut för tillfället, och imorgon börjar ytterligare en ny vecka. Yey me! Det har blivit en 100-vecka, som inte har haft något som helst stopp. Nej fy.

Under förmiddagen fällde jag än en gång tårar över att min hjärna var full av skräp. Jag satt med mattetalen och kunde verkligen inte förmå mig att förstå, eller ens försöka förstå. Det gick en stund, men sedan kom hjärnan och satte stopp för mig igen. Klockan tickade och allt jag kunde höra var ljuden av visaren, bilarna som åkte förbi utanför huset och hur kylskåpet förde liv. Dessa saker förde inte alls liv, och hade förmodligen inte stört någon annan, men det var allt jag hörde. Orden och siffrorna på alla papper jag hade flöt ihop, åkte omkring och var allt annat än tydliga. Det gjorde så ont i mig. Jag var så arg. Jag var elak. Jag var irriterad. Helst av allt hade jag velat slå sönder någonting, bara för att få utlopp för det jag kände inuti mig. För jag kände så mycket, men samtidigt kände jag ingenting alls. Jag vet inte hur många gånger jag torkade tårarna, men det spelade ingen roll, de slutade inte rinna. Jag tvättade av ansiktet två gånger, men det slutade bara med att jag blev ledsen, än en gång. Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt när jag reagerar på detta sätt, det är som om att det är någon annan som kommer och tar över, det är någon som styr mig och jag kan verkligen inte hantera det jag känner eller tänker. Jag behöver verkligen hjälp med detta, och det omgående, för det är varken bra för mig eller mina nära och kära att det blir såhär.

När jag, en gång för alla, lyckats samla mig åkte jag och mami bort till bapi där vi lämnade lite käk, för att sedan ta en prommis i det vackra vintervädret. Det var SÅ SKÖNT! Solen värmde och jag fick en massa ny energi av att låta strålarna träffa mig, underbart! Nu ska jag inte vara så optimistiskt, eftersom att det inte gått speciellt bra den senaste tiden, MEN jag hoppas innerligt att den kommande veckan har en liten bättre sinnesstämning att erbjuda. Tack och hej. Puss & kram skumbanan!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229