Rädd för existensen

Jag skrev mitt senaste inlägg här på bloggisen för ungefär en och en halv månad sedan, men under denna tid har det ekat tomt. Det har hänt så mycket på så pass kort tid, även om det egentligen hållit på ett bra tag. Det är så svårt att sammanfatta vad som hänt, hur mycket jag än önskar att jag kunde det.

Jag har jobbat, tränat fotboll och spelat min allra första inomhusmatch på över två år. Jag har varit glad och varit ledsen, jag har gråtit och haft ångest, jag har skrattat och haft kul. Jag har träffat min andra halva, åkt på ett dagsäventyr med henne och Agge, myst med dom en hel helg. Jag har sett otroligt många avsnitt av serier och program. Jag har handlat presenter, julklappar och även slagit in alltsammans. Jag har fixat och trixat hemma, köpt lite inredning, blivit missnöjd och lämnat tillbaka, för att sedan leta vidare. Jag har placerat "peppande" ord/citat/bilder på väggen för att försöka ta någonting till nästa nivå. Jag har lyssnat på poddar och läst flera böcker. Jag har tagit bilen och bara åkt, kört utan ändamål och haft musik som jag både skrikit och gråtit till. Jag har råstädat vartenda utrymme i mitt rum för att stöka ned det lika fort som vanligt. Jag har tänkt på kommande år, funderat på vad jag ska göra, och framför allt, vad jag VILL göra. Jag har skrikit på mami och skrikit på bapi. Jag har jobbat ytterligare, hängt med farmor och löst ett x antal korsord. Ni förstår, listan kan göras så, så lång. Men under tiden jag gjort allt detta har jag även fallit, inte bara djupare ned i depressionen, utan anorexin har tyvärr, fått ett och annat finger med i spelet igen. Och nu på slutet har det gått fort, för fort för mig att hantera.

I somras var det skillnad, i somras mådde jag bättre än på länge och jag kände mig mer fri än jag gjort på flera år, men sedan kröp det fram igen. Sakta men säkert togs jag återigen över av någonting som egentligen inte hör hemma inom mig, eller inom någon annan människa för den delen. Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på det, för jag ville så mycket, jag ville lämna det för all framtid, men jag lyckades inte. Det om någonting tär så mycket på mig, det gör så ont i mig när jag inser hur mycket mentalt jag tappat. Det syns inte, vilket är någonting jag bara ska vara glad för. Jag ska vara tacksam över att jag inte förlorat så pass mycket fysiskt, då det kommer att innebära att vägen tillbaka inte blir lika lång som förra gången.

Vägen tillbaka ja. Jag är fast beslutsam om att göra någonting åt saken, jag är fast beslutsam om att bli frisk, det är det enda jag vill. Jag vill inte spendera mitt liv som sjuk när det finns så mycket möjligheter, när jag i princip kan göra vad jag vill. Men det blir en sådan ambivalens när sjukdomen är så stark, när det som försiggår på insidan av mig inte går att sätta ord på, när jag inte vet vad jag ska göra för att ta mig hela vägen in i mål. Alltför ofta gör det för ont, det gör så ont att bara existera, och det är det som gör mig så rädd. Jag vill ha hjälp, riktig hjälp, för jag vägrar att ha det såhär när jag vet hur mycket bättre jag skulle kunna ha det. Det finns så mycket för mig att upptäcka, både ute i världen men även inom mig själv. Jag klarar inte av att bära på någonting som förstör för så många andra än mig själv. Jag varken klarar eller vill det.

Jag vägrar att hamna där igen, jag vägrar att vara dagar ifrån att dö, jag vägrar. Men det är svårt att bära på en sjukdom som uppenbarligen inte visar all skada den faktiskt ställer till med, det är svårt. Här är det är svårt... näst intill omöjligt, att få hjälp när man inte är gravt underviktig. Här ser man saker och ting på ett annat sätt, här är det vikten som definierar en. Så, återigen... ambivalensen, ni vet.

Gillar

Kommentarer

Ida
Ida,
Massa kramar ❤ onlyonewaytogo.blogg.se
wiklundhanna
wiklundhanna,
❤️❤️ kämpa!!nouw.com/wiklundhanna
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229