Pussel

Gårdagen var verkligen hemsk, no kidding. Jag har inte mått så dåligt på himla länge. Allt gjorde ont. Precis allt.

Mami var med till sjukhuset på morgonen och det var så himla, himla jobbigt. Jag mådde inte bra innan men det var väl det som satte bollen i rullning om man säger så. Allt blev bara fel. Jag var som sagt ledsen och nere redan innan, mest rädd för den där jävla vågen. Jag vet ju att det är så mycket som spelar in och att vikten kan diffa med flera kilon under en hel dag, men det går liksom inte att släppa alla tankar i huvudet. Väl hemma lade jag mig på soffan och bara var, jag stängde av telefonen och stirrade rakt ut i tomma intet. Jag var helt lost. Mitt huvud värkte som aldrig förr. Jag visste inte var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra.

Vid elva fick jag något ryck och började packa allt till bapi, klädde därefter på mig och gick hem till honom. Ja, jag gick. Får jag gå så långt? Nej. Men ja jag gjorde det ändå. Jag kom ju fram. Jag klarade det ju. Det hände inget. Hos honom däckade jag i soffan, låg där från typ halv tolv till sex. Jag mådde SÅ dåligt. Alltså på riktigt. Det värkte i varenda liten del av mig. Precis överallt. Febern kom och gick men huvudvärken satt i, stenhårt. Det psykiska var däremot värre, mina tankar åt upp mig utifrån och in och jag det går inte ens att beskriva hur jag kände mig.

Pappa väckte mig vid sex då det var dags att försöka ta tag i middagen. Jag hade inte ätit någonting på tolv timmar. Sju åt jag frukost med mami men under dagen var det totalstopp. Innan vi for på affären var jag tvungen att byta om, hade inte sett mig själv i spegeln på hela dagen då det var något jag undvek för att slippa bryta ihop. Hade de senast inköpta jeansen hos mami så jag tänkte att jag bara kunde ta något av de hundra paren jag hade hos bapi. Sagt och gjort. Jag tog fram ett par och satte på mig dom, märkte däremot att de satt som en sopsäck men tänkte att de måste ha blivit feltvättade eller något. De satt ju inte ens uppe. Slängde in dom i garderoben igen och tog nästa par. Så höll det på tills jag gått igenom alla par håg hade där. Inte ett enda passade och det gjorde väl inte saken bättre. Jag kände mig värdelös, hemsk och äcklig. Ja det var så det kändes.

Jag tog mina tårar och drog på mig något innan vi for till Maxi. Där gick vi ett tag. I mitt huvud kändes det som att det pågick ett krig, det gjorde så jävla ont.

Efter middagsförsöket landade jag i soffan igen. Död. Både på in- och utsidan. Har inga ord. När bapi gick och lade sig försökte jag med en questie.

​Själen kändes nedbruten och ungefär som om någon dragit varje del av mig i tusen bitar. Jag var som ett pussel, bortsett från att ingen del var ihopsatt med någon annan. Jag började skriva lite, knåpade ihop ett mail till mami angående det ena och det andra. Försökte förklara lite grejer och skickade sedan iväg det. Bara sådär. Det gör så ont i mig att se hur jag bryter ned både henne och bapi för varje dag som går. Igår gick hon exempelvis inte på sin kör för att hon inte orkade. Och varför orkade hon inte? Jo, pga mig såklart. Jag tar så mycket energi från dom.

Jag gick i vilket fall och lade mig riktigt tidigt igår och tur var väl det. Jag ställde inget alarm utan tänkte att jag fick vakna när jag kände för det. 

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229