Äntligen ett friskt lussebak

Vårt årliga lussebak förra söndagen fick mig att börja reflektera över tidigare år, vilket både kändes bra och dåligt. Jag minns egentligen inte speciellt mycket från de senaste tillfällena, men i och med att jag råkar vara obsessed av att fota och dokumentera, så finns allt såklart ändå där. De senaste två årsbaken har varit katastrofala. Förra året var jag inte alls speciellt pigg, jag hade återigen fallit och sjönk bara för varje dag som gick. För två år sedan var jag en levande död. Jag var så illa däran och sjukdomen var det enda som fanns inom mig. Jag hade tappat mig själv för länge sedan. Sjuka tankar var det enda som kretsade i min hjärna, jag struntade väl i om det snöade ute, vilken musik vi lyssnade på eller hur det gick för svenskarna i den alpina världscupen. Hade jag två olika strumpor? Ja, så var det säkert, det hade lika gärna kunnat vara världskrig... jag hade inte tid att tänka på sånt. Där och då gjorde allt så himla ont, och det fanns liksom inte en tillstymmelse av glädje. Det var bara falskt, ett minspel helt enkelt.

Euforin över den fantastiska butterkakan

I år var det en sådan skillnad. Fick jag fyllning på handen så åt jag upp den, istället för att släppa allt och genast torka bort det. I år var jag ivrig att smaka bullarna vi gjort, för att jag ville veta hur det kändes när man njöt av en lussekatt. I år blev jag så glad över resultatet, jag var euforisk över att se vår butterkaka så fint gräddad, istället för att i smyg hoppas att den skulle bli bränd och därmed oätbar. Jag var 100% delaktig, och försvann inte sådär som jag så lätt kunde göra förr. Jag hade inte ont i magen flera dagar innan, trots att jag inte hade bunkrat med ursäkter till varför jag inte skulle smaka. Lunchvalet gjorde jag inte mer komplicerat än det var. I år bestämde vi tillsammans, och den där pizzafesten hade de inte ens behövt fråga mig om. I år hade de egentligen kunnat ta det för givet. Det är sådana skillnader. Det är så pass annorlunda nu. Människor jag möter scannar mig inte längre från topp till tå, mina föräldrar behöver inte ha kontakt med vänner/ andra i min närhet utan att jag vet om det och jag får göra precis vad jag vill. Ingen ska behöva vara orolig för mig på det sättet igen, aldrig någonsin. Aldrig ska någon ägna en tanke åt att förlora mig på grund av sjukdomen Anorexia Nervosa. Aldrig mer ska jag göra mina yngre kusiner oroliga för huruvida jag klarar mig igenom dagen eller inte. Aldrig mer ska de behöva titta på mig, vara oroliga och må dåligt å mina vägnar. Jag valde inte att få en ätstörning, och jag valde heller inte att bli dödligt sjuk... det jag däremot valde, var att bli frisk.

Att ha kraft, ork och styrka i kroppen är fantastiskt, att kunna vara glad på riktigt är underbart och att kunna njuta av livet istället för att knappt överleva, det är obeskrivligt. Kära vänner, och alla jag inte känner, livet är otroligt och jag är så tacksam att jag låtit mig själv komma såhär långt. Tack till människorna i min närhet, tack till er & tack till mig själv!

Gillar

Kommentarer

Karin
Karin,
wow, alltså du 😍 och tack för inspirationen!! perspektiv.webblogg.se
cjulias
cjulias,
Ida
Ida,
Så underbart att läsa 😊
onlyonewaytogo.blogg.se
cjulias
cjulias,
Tack!! Kramisar! nouw.com/cjulias
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229