Plötsligt var allt annorlunda

Som jag lovade när jag startade min blogg så ska jag berätta vad som blev annorlunda. En dag i början av november dvs för åtta månader sedan var jag helt normalt i skolan och efter det var jag på kvällen på ett café med en vän. På kvällen när jag gick och lägga mig kände jag inte heller något ovanligt. Nästa dag när jag vaknade så mådde jag skit, jag hade ont i huvudet jag kallsvättades, min kropp kändes konstig och jag kände mig snurrig. Det kändes skrämmande och sen minns jag inte mera något innan mamma sen kom och väckte mig från golvet...

Jag var på meilans sjukhus där man gjorde alla möjliga undersökningar och behandlingar samt allt annat som behövde göras.

Men iallafall jag hade så mycket planer till den helgen och kommande veckan. Jag skulle ha dans, fara på en middag med en kompis och sen skulle jag öva på prov för den inkommande provveckan. Jag fick ingen varningssignal att jag skulle från att motionera dagligen och dansa plötsligt sitta i rullstol och öva på att gå samt att lära mig att skriva igen. Allt kändes annorlunda, förändrat, förstört och det kändes som att det inte mera fanns någon idé med någonting. Jag ville bara tänka att allt var en mardröm och att det inte var sant, att jag inte hade upplevt det.

Jag kände sån ilska, svaghet och skyldighet samtidigt som jag var arg och funderade på hur fan det här kunde hända åt mig; varför jag, vad hade jag gjort för att förtjäna det och att var det faktiskt gudsplan för mitt liv. Jag tänkte mycket på hur fan ska jag klara mig från en dag till följande när det som varit en självklarhet tidigare var borta och hur skulle jag hitta motivation för rehabilitering och att se andras känslor och reaktioner till min situation.

Jag kände mig skyldig för nu kunde jag inte hjälpa mina syskon på samma sätt som tidigare eller göra det som var min del att sköta i hushållet, jag kunde inte hjälpa andra när jag inte ens kunde duscha mig själv. Plötsligt var jag beroende av andra människor, jag som alltid hade varit självständig och åkte till och med tåg som åtta åring.


Idag är jag på en lång rehabiliteringsresa med neurologisk fysioterapi, ergoterapi och en massa annat. Jag vet att vägen framför mig är fortfarande lång och ibland känns den oändlig men jag vet också att den går att klara av bara jag kommer ihåg att det viktigaste är att aldrig ge upp. Jag kan fortfarande heller inte säga att jag har accepterat min situation eller fattat svar på frågorna som snurrar i mitt huvud men jag mår ändå bättre än vid startpunkten.

Med min story vill jag säga att jag vet att livet inte alltid känns eller går perfekt men man kan påverka hur man tar emot hindren och det som inte var planerat. Komihåg att tänka på det fina och vackra som du har och det som du är tacksam för, för oftast när man mår dåligt så tänker man bara på det sorgliga och det negativa men det finns så mycket mera som man bara inte ser i stunden. Jag behövde lära mig att se saker på ett annat sätt och att tro på mig själv. Nuförtiden kan jag tänka på det som jag kan göra och visa hur tacksam jag är för det som jag har. Mitt sätt att se på livet har ändrats väldigt mycket. En kommentar som många av mina nära säger åt mig är att ”du är Cina så jävla envis i många saker så om du är lika envis i det här så kommer du snart att stråla igen.” Komihåg att det är alltid värt att hålla hoppet uppe och kämpa på även när man har en jobbig livssituation.

Bevisa att problem finns för att lösas!

KRAM <3

Gillar

Kommentarer

celinelundqvists
celinelundqvists,
Vilken jäkla omställning! Tack för att du delar med dig <3nouw.com/celinelundqvists
cinalaurla
cinalaurla,
Angelica
Angelica,
Vad stark du är!!angelicawahlin.se
cinalaurla
cinalaurla,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229