Hej hjärtan!

Hoppas det är bra med er? Med mig är det helt bra. Jag har haft mycket ogjorda skolgrejer som har tagit min tid men nu är allting som ska vara inlämnat äntligen inne. Känns så skönt, YAAS!

Jag var för ett tag sen på sjukhus igen. Hade inga krafter och var trött hela tiden så jag bestämde mig för att ta en paus från skolarbetet oberoende om jag har bara den här perioden kvar och sen är det sommarlov, ( eller vad man nu ska kalla det, snön täcker marken utanför mitt fönster). I varje fall jag fick en känsla av att jag var misslyckad och ångest av att allting var ogjort så jag jobbade under helgen mig i kapp med allt arbete vilket verkligen tog LÄNGE.

Men det positiva är såklart att nu är det gjort. Som jag har berättat tidigare så gillar jag att studera och läsa så jag funderar ifall det skulle vara en bra tid att börja läsa till höstens studentskrivningar - skulle iallafall behöva repetera lite spanska som jag inte har läst på flera år.

Har lätt till tårar just nu efter att ha scrolla bilder på instagram och insett att det är den internationella dans dagen. Min dator får väl visa att jag alltid kommer åtminstone innerst inne att vara en dansare och sakna det.

Jag hittade en text från min telefons anteckningar som jag har skrivit 20.11.2018 som jag tänkte dela med mig.

Jag har älskat att dansa sen jag fyllde två år om inte redan tidigare, hihi. Det betyder allt för mig. Dans finns i mitt hjärta, det är en av mina största drömmar. Jag lever för att dansa, jag äter och andas för att fortsätta dansa och bygga en karriär. Det är mitt självförtroende och min personlighet. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade börjat i Operans balett. Dans är allt jag har haft då jag var mobbad, då jag inte kunde sätta känslor till ord, det var det jag gjorde och tänkte på minst 8 timmar per dag. Dansen har lärt mig så otroligt mycket om mig själv men också hur man är mot andra. Att dansa är eller var lika naturligt för mig som att andas - i alla fall nästan. Att stå på scenen och ha en uppvisning är bara så fridfullt och lugnande. Jag som alltid har haft svårt att uttrycka mina känslor i ord och som gärna också döljer det mesta har kunnat med hjälp av dans och rörelser göra det. Jag stod senast en månad sen och dansade och jag kan först nu inse hur viktigt det är för mig, hur mycket jag saknar det. Just nu rinner tårarna men jag tappar inte hoppet om ett år är jag ändå senast tillbaka på dansgolvet- jag har bestämt det.

De snart valborg har någon där ute några planer eller tips, vad skulle jag kunna göra? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra att hitta på något skoj.

Ha en trevlig kväll, KRAM!

Hej hjärtan! Vill dela med mig om hur jag tänker eller åtminstone försöker tänka nu under korona tiderna.

Ett citat som ger krafter och hopp åt mig.

"Difficult times provide us with an opportunity to grow. Hopefully we all will learn something from it".

Alla vi upplever både positiva och negativa situationer i våra liv, och medans det är lätt för oss att klara av de goda och roliga dagarna, så är de svåra betydligt mycket svårare och jobbigare. Det finns även sätt hur vi klarar och kommer igenom de sämre och svårare stunderna. Vi kan göra det allra bästa i stunden!

Det första är att acceptera, att acceptera att det kanske inte finns någonting du kan göra i stunden men att du kan ändra på hur du tänker om helheten. Det finns oberoende massor som du kan vara tacksam för, ibland är det bara svårt att hitta saker eller stunder då man själv har det svårt eller är nere men med att tänka att det är bara en svårare period men att allting kommer att ordna sig och att vi / du kommer att klara igenom det och hoppeligen vara starkare i slutändan. Försök ta en dag i taget eller bara en stund i taget.

Ta hand om dig själv och tänk att du inte är ensam i den här situationen, vi alla är i samma båt, vi alla är rädda om våra familjer, våra släkter, våra vänner och om vår framtid.

Komihåg att det är oberoende okej att känna rädsla, ilska och de andra känslorna. Det är också okej att fälla en tår, men be om hjälp om det känns överväldigande för vi alla finns för varandra <3

Ha en trevlig fortsättning på dagen och kom och diskutera om det här väckte tankar och funderingar hos dig!

Som jag lovade när jag startade min blogg så ska jag berätta vad som blev annorlunda. En dag i början av november dvs för åtta månader sedan var jag helt normalt i skolan och efter det var jag på kvällen på ett café med en vän. På kvällen när jag gick och lägga mig kände jag inte heller något ovanligt. Nästa dag när jag vaknade så mådde jag skit, jag hade ont i huvudet jag kallsvättades, min kropp kändes konstig och jag kände mig snurrig. Det kändes skrämmande och sen minns jag inte mera något innan mamma sen kom och väckte mig från golvet...

Jag var på meilans sjukhus där man gjorde alla möjliga undersökningar och behandlingar samt allt annat som behövde göras.

Men iallafall jag hade så mycket planer till den helgen och kommande veckan. Jag skulle ha dans, fara på en middag med en kompis och sen skulle jag öva på prov för den inkommande provveckan. Jag fick ingen varningssignal att jag skulle från att motionera dagligen och dansa plötsligt sitta i rullstol och öva på att gå samt att lära mig att skriva igen. Allt kändes annorlunda, förändrat, förstört och det kändes som att det inte mera fanns någon idé med någonting. Jag ville bara tänka att allt var en mardröm och att det inte var sant, att jag inte hade upplevt det.

Jag kände sån ilska, svaghet och skyldighet samtidigt som jag var arg och funderade på hur fan det här kunde hända åt mig; varför jag, vad hade jag gjort för att förtjäna det och att var det faktiskt gudsplan för mitt liv. Jag tänkte mycket på hur fan ska jag klara mig från en dag till följande när det som varit en självklarhet tidigare var borta och hur skulle jag hitta motivation för rehabilitering och att se andras känslor och reaktioner till min situation.

Jag kände mig skyldig för nu kunde jag inte hjälpa mina syskon på samma sätt som tidigare eller göra det som var min del att sköta i hushållet, jag kunde inte hjälpa andra när jag inte ens kunde duscha mig själv. Plötsligt var jag beroende av andra människor, jag som alltid hade varit självständig och åkte till och med tåg som åtta åring.

Idag är jag på en lång rehabiliteringsresa med neurologisk fysioterapi, ergoterapi och en massa annat. Jag vet att vägen framför mig är fortfarande lång och ibland känns den oändlig men jag vet också att den går att klara av bara jag kommer ihåg att det viktigaste är att aldrig ge upp. Jag kan fortfarande heller inte säga att jag har accepterat min situation eller fattat svar på frågorna som snurrar i mitt huvud men jag mår ändå bättre än vid startpunkten.

Med min story vill jag säga att jag vet att livet inte alltid känns eller går perfekt men man kan påverka hur man tar emot hindren och det som inte var planerat. Komihåg att tänka på det fina och vackra som du har och det som du är tacksam för, för oftast när man mår dåligt så tänker man bara på det sorgliga och det negativa men det finns så mycket mera som man bara inte ser i stunden. Jag behövde lära mig att se saker på ett annat sätt och att tro på mig själv. Nuförtiden kan jag tänka på det som jag kan göra och visa hur tacksam jag är för det som jag har. Mitt sätt att se på livet har ändrats väldigt mycket. En kommentar som många av mina nära säger åt mig är att ”du är Cina så jävla envis i många saker så om du är lika envis i det här så kommer du snart att stråla igen.” Komihåg att det är alltid värt att hålla hoppet uppe och kämpa på även när man har en jobbig livssituation.

Bevisa att problem finns för att lösas!

KRAM <3