Jag fick såklart en grav längtan till Kapstaden när jag läste om och såg bilder från det brittiska kungaparets (det lär inte dröja länge innan jag börjar prenumerera på Svensk Damtidning) besök där i förra veckan. Det är få platser jag besökt som satt så djupa spår som just den staden, trots att det samtidigt var en ganska tuff period i mitt liv eftersom att jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. På något vänster påverkade inte det mitt intryck av Kapstaden utan det är fortfarande ett av mina favoritstäder i världen. Jag funderar förresten på att skriva någon slags Kapstaden Guide. Det har jag faktiskt aldrig gjort, även om jag sedan tiden jag var där publicerat en del tips här på bloggen. Kanske vore det intressant med ett samlat inlägg? Jag får nog googla lite också så att allt fortfarande finns kvar.

Dessa bilder är från min näst sista söndag innan jag flyttade hem till Sverige. Jag strosade då runt i Bo-Kaap tillsammans med Eva och Jankel, som var två fina personer som tog mig under sina vingar den tiden jag var där.

Husen i Bo-Kaap är målade i alla regnbågens färger. Vissa av dem är ståtligt renoverade med vackra detaljer och fläckfri yta, medan andra ser ut som på bilden till höger. Nedgångna, igenbommade och lämnade till sitt öde.

Jag gillar verkligen det här fotot på Jankel och Eva med berget Lion's Head i bakgrunden.

Här ser du Table Mountain med ett molntäcke över toppen. Det här var i början på april och alltså under deras höst, vilket går att se lite grann på träden i bilden vars löv börjat skifta till gult.

Fast för det mesta var alla träd och buskar gröna trots att det hade hunnit gå från högsommar till sensommar.

Tänk att jag har gått ner för samma trappa som Harry och Meghan? Kolla här bara. Kanske har till och med Mandela gått ner för samma trappa.

Såhär ser det ut om man backar ett kvarter bort. Bo-Kaap har en historia som utgör en stor del av Kapstadens utveckling sedan apartheiden. För den som är intresserad så går det att läsa om det här: http://www.bokaap.co.za/history/

Den där kjolen var den dyraste materiella saken jag köpte där nere. Den kostade ungefär 600 spänn vilket är vad vissa i sydafrikaner tjänar på en vecka. Det ger lite perspektiv, eller hur?

Sydafrikaner älskar Coca Cola. Plus McDonalds och Kentucky Fried Chicken. Det finns lika mycket av det som Sverige har könummer-system.

Ser du vad det står på skylten bredvid garageporten? "Armed response". Ifall en blåögd vit, skandinavisk kvinna som naivt flanerar omkring i området med en dyr kamera, och blir rånad. Sånt händer ju.

Jag har gått loss med VISA-kortet idag på en shoppingrunda men jag är så galet nöjd med mina köp så jag verkligen längtar efter att få vakna i morgon och klä på mig. Det finns dock en risk att jag dementerar det yttrandet i morgon bitti när jag inser att det är måndag och att regnet öser ner.
Utöver shoppingen så hann jag ha en riktigt mysig eftermiddag med min syster och nu tänker jag fixa lite mat följt av en film på Netflix. Jag hoppas bara inte att jag gått och blivit förkyld för just nu är min näsa totalblockerad av snor. Ni vet när man är så täppt att näsan rinner utan att man kan kontrollera det? Sådan är lägesrapporten för tillfället.

Vissa minnen från tiden i Kapstaden kan jag inte riktigt bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till. De där erfarenheterna som format mig till den jag är, som jag lärt mig från men som samtidigt får magen att dra ihop sig av obehag. Bilderna här visar en vacker miljö och får mig att minnas den oslagbara naturen jag fick uppleva under just den här söndagen i februari 2017, men omständigheterna var inte lika fagra. Den andra personen i bilen visade sig inte vara riktigt så bra som jag först trodde och på grund av en låg självkänsla lät jag det påverka mig mer än jag borde ha gjort.

Samtidigt är det en del av min historia. Den som finns där i backspegeln och gett mig reflektion över vad som är viktigt i livet. I mitt liv. Det jag är värd och det inte ska tolerera, Alla dåliga erfarenheter leder till någonting gott även om det inte alltid känns så just då. Alla relationer lär oss någonting om oss själva, så även de destruktiva.

Så jag väljer att se på det här minnet från Sydafrika med positiva tankar, hur det hjälpte mig att komma till en självinsikt jag annars kanske hade ignorerat. De vackra platserna jag varit lyckligt lottad att uppleva och se. Jag vill aldrig sluta av uppleva och se, även om ger mig ångest eller gör mig ledsen, för i slutändan är det alltid värt det.

Dessutom. Känslorna som allt det här ger är ändå det jag kommer minnas allra längst, till skillnad från de där jobbiga upplevelserna som med tiden bleknar bort och slutligen förlorat sin betydelse. Det viktigaste är de minnen som får oss att le fånigt, fnissa för oss själva eller bli alldeles varma av behag i kroppen.
Så jag väljer att släppa taget om de negativa minnena. I stället påminner jag mig själv om saltdoften från Atlanten, den oändliga horisonten och utsikten vid Chapmans Peak, kritvit sand när jag susade förbi Muizenberg Beach, den mysiga Green House-restaurangen på vingården Babylonstoren och de majestätiska bergen längs med Sydafrikas sydvästra kustlinje. Den där söndagen för 2,5 år sedan. Sådär ja, nu fick Western Cape lite marknadsföring från mig. Det bjuder jag på.

Vårvädret har skiftat här i södra Sverige och om det inte vore för att de femtio nyanserna av grönt talar för annat, så hade man nästan kunnat tro att vi hoppat fram fem månader. Det fick mig att tänka på Kapstaden för där är de just nu mitt i den sena höstsäsongen.

I Sydafrika är - som du säkert vet - årstiderna omvända. När vi har vinter här, har de sommar där och vice versa. Sedan kommer våren hos dem i slutet på augusti och när löven börjar trilla av här, blommar träden där. Sedan kommer hösten i april. Alltså nere på södra delen av jordklotet då, inte här i norr. Ja ni fattar. Det är precis tvärtom med andra ord. I början av min vistelse i Kapstaden - när jag precis hade flyttat ner dit i slutet på november - var jag så förvirrad av detta. Det kändes konstigt att säga "sommar" när det egentligen var mitt i vintern för mig.

I slutet på mars började löven på vissa träd runt om i "The Mother City" skifta från grönt till gult. Även det var lite var en märklig upplevelse för jag är ju van vid att just då vänta på att vitsipporna ska poppa upp och flyttfåglarnas återkomst. Tyvärr fick jag som sagt inte uppleva vintermånaderna där nere men jag hann ta lite foton på skiftningarna i träden.

På Steenberg Wine Estate hade bladen på vinrankorna börjat bli gula och lite smått bruna.

Troligtvis det mest höstiga jag såg innan jag åkte hem. Här fanns till och med lite löv på marken.

I mitt gamla område Observatory. Den här bilden är tagen med mobilen, därav dålig kvalitet. På grund av den höga kriminaliteten i Kapstaden vågade jag vid vissa tillfällen inte ta med kameran.

Utsikt från Kirstenbosch Botanical Garden.

Sedan fanns det vissa ställen där det inte syntes att invånarna i Kapstaden var på väg mot årets upplaga av vinter. Eller ja, vinter och vinter. Det blir sällan kallare än 10 grader under natten och kan lika gärna vara varmare än 25 grader på dagen. Man brukar säga att det kan skifta mellan alla fyra årstider under en enda dag i just den staden. Eftersom att vintern i Kapstaden inte är riktigt lika kylig som den vi genomlever här uppe på högre breddgrader, så byter inte all växtlighet färgtoner under hösten och de flesta träd är fortfarande gröna genom hela vintern. Plus att staden är full av subtropiska blommor och växter, bananträd och palmer av alla dess slag.

Waterkant Village - som jag skrivit ett blogginlägg om HÄR.

Protea cynaroides, Sydafrikas nationalblomma, som syns lite överallt i Western Cape. Den blommar även under hösten.

Det kan vara kyligt såhär i slutet på maj, men när jag kollade väderleksrapporten nu precis så såg jag att de ska få 18-21 grader hela veckan. Här ska det vara 12-15 grader och regn. Enough said.