Ätstörningar, destruktiva beteenden, crohns och min livshistoria

Crohn's, Om mig, Träning & Hälsa, Vardag

Jag har under så många år misshandlat min egna kropp på flera olika sätt. Allt började med en ätstörning i 9 års ålder. I 14-19 års års ålder varvade jag 4-5 dagar helt utan mat med hetsätningsattacker. Jag åt inte många mål mat under de här åren, utan när jag åt så var det enbart godis, kakor eller glass. Under 10 års tid drack jag inte en droppe vatten (gillade inte smaken) utan enbart lightläsk (99%) cola. Jag valde även att spy upp maten vid flera tillfällen under mina senare tonår. Under denna period tränade jag även maniskt. Ridning, löpning, styrka och cheerleading. Rökte även under alla de här åren och drack sjuka mängder energidryck. Jag hatade livet. Jag hatade mig själv. Över allt annat. Och på grund av detta så levde jag i väldigt destruktiva relationer.

Jag har levt hela min tonårs tid och tidiga 20-års ålder med psykisk ohälsa. Jag har skurit mig, slagit mig själv, hatat och försökt ta mitt liv..

När jag ser tillbaka på de här åren med dålig kost och psykisk ohälsa så kan jag verkligen förstå varför jag fått min sjukdom. Jag har verkligen misshandlat mig själv och min kropp på alla tänkbara sätt. Bara tanken på de här får mig att må dåligt.

Min kropp har varnat mig hela vägen. Jag har hostat blod, kräkts blod, haft blod i avföringen, svimmat, haft domningar, haft 3 allergiska chocker som krävt akutvård på sjukhus (trots att jag inte är allergisk mot något) osv.. men jag har bara valt att inte lyssna. Blundat. Jag har i princip alltid haft dubbla jobb och flera sido aktiviteter som att träna andras hästar eller pluggat. Jag har ibland struntat i att sova vissa dygn för att jag tyckt att det varit slöseri med tid. Jag gjort allt för att inte behöva lyssna på min egna kropp. För att inte behöva tänka och känna.

När jag fick min sjukdom och läkaren sa att jag omgående måste sluta dricka cola, dricka enbart vatten, och börja äta mat regelbundet började jag gråta. Det var helt otänkbart för mig. I två veckor låg jag hemma i sängen och bara grät. Dels för att jag måste ta tag i alla hjärnspöken vad gäller mat och undan tryckta känslor, men kanske framförallt för vad jag gjort mot mig själv. Hur kunde jag? Vid det här laget hatade jag mig själv ännu mer. Detta var även början på ännu en tung depression och många timmar tillbringade på psykiatrin.

Det har varit en lång och krokig väg att ta tag i det här. Både fysiskt och mentalt. Jag har trillat många gånger och haft en del återfall i diverse destruktiva beteenden (och även skov pga av detta). Idag mår jag hyfsat bra, jag har återhämtat mig hyfsat efter vinterns 6-månaders skov och kommit igång med träningen. Jag är långtifrån där jag vill vara både fysiskt och mentalt, men jag är på väg.

Det jag insett nu de senaste dagarna är vad jag fortfarande känner mot mig själv för allt det här, och hur det än idag speglar mina beteenden och tankar, om än i mycket mindre skala. Jag har så svårt att förlåta mig själv för allt jag gjort mot mig själv. Och andra i min närhet givetvis. Det gör fruktansvärt ont. Jag måste börja försöka släppa det och gå vidare. Jag vill bara må bra och vara tillfreds i min egen kropp. Hur kan det vara så svårt?

På sätt och vis så känner jag att min sjukdom räddat mig. För utan den hade förmodligen min livsstil dödat mig innan jag fyllt 30. Jag behövde verkligen ett Wake Up Call.

Det här är delar av min historia, och också anledningen till att jag valt att starta den här bloggen. Något som är väldigt viktigt för mig i livet är att hjälpa andra, och om min historia kan hjälpa en enda person så är jag nöjd.

Det jag hoppas på att kunna förmedla med min blogg är att man alltid har ett val. Hur jävligt det än är. Det kan alltid bli bättre, även om det inte blir som du tänkt eller vill. Att lägga om kosten och att jobba med mig själv har öppnat ett nytt liv för mig. Det har gett mig mitt liv tillbaka. Det är än idag en kamp, men det blir bättre. You always have a choice...

Gillar

Kommentarer

Instagram @choices_4_life