Jag har en diagnos som ingen annan har, det har förmodligen du med, min diagnos är att JAG ÄR JAG & det innebär att DU ÄR DU! Vad jag menar är att dagens samhälle är uppbyggt på diagnoser för att vi ska visa respekt & hänsyn till varandra som tex "jaha han/hon har adhd, då förstår jag". Vad är detta? Jag menar inte att det är något fel på diagnoserna i sig, det är super att vi alla kan få hjälp & förståelse för hur vi agerar & vad det beror på MEN det innebär att vi har slutat acceptera & respektera varandra för de vi är. JAG ÄR JAG! JAG ÄR MICHAELA med eller utan diagnos.

Jag fightas med mig själv varje dag, jag vaknar med en inre stress flyger upp ur sängen, är hyper aktiv några timmar, idéerna sprudlar, tankarna går på högvarv, jag får extremt mycket gjort för att sedan BOM! Supertrött, det är som att gå in i en vägg! Då vill jag bara stänga av allt, har ingen motivation, får inget gjort & vill helst bara låsa in mig i ett rum tills dess att jag är redo att komma ut igen & det är just då jag hade behövt den där flaskan med brännvin en penna & ett block.
Brännvin, för att fly omvärlden, släppa på trycket & låta tårarna komma. Penna & block för att kunna bearbeta & få ur mig allt det som jag håller inne men aldrig säger vilket är framförallt ilska.

Jag har ett fantastiskt liv, jag har min man, mina hundar, min familj, vänner, företaget & mer därtill. Utvecklingen de senaste åren har varit enorm, från en missbrukande trasig själ utan hopp om livet till ett liv där endast jag sätter mina gränser om hur långt jag vill gå, steg för steg bockar jag av mina mål som i rasande fart även de blir fler & fler.

Men just nu är varendaste jävla dag en kamp, jag har tidigare kunnat hantera mitt katastrof tänk & hålla det i schack, men nu är jag livrädd för näst intill allt. Jag vet vad det beror på, så även ni om ni hängt med sedan start. Min pappa har cancer, steg 4. Jag är så jävla rädd att förlora honom, jag tillåter det inte. Han är min superhjälte på alla sätt & vis. Jag ser hur han kämpar, jag ser hur han omfamnar livet & tar till vara på allt som kan ge minsta lilla chans till förbättring. Jag ser honom kriga & det gör mig så stolt! Jag älskar honom mer än ord & handling någonsin kan beskriva!
Men det tar inte bort min rädsla, oro & ångest utan den växer sig bara starkare.
Rädsla över att det ska hända dem jag älskar något, ångest över att inte räcka till, konstant oro som gör att en god natts sömn är omöjlig att uppnå.

Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, mer än att bara finnas där. Jag önskar att jag hade någon övernaturlig makt som gjorde att denna mardröm gick upp i rök för ingen förtjänar att gå igenom det som min pappa just nu går igenom.

Samtidigt som detta sker måste livet fortlöpa, företaget ska rulla, familjen ska fungera & man måste hitta ett sätt att kunna koppla bort, stänga av & samla tankarna. Mitt sätt är att ta med mig mina bästa vänner & ge oss ut på äventyr. Vi går in i en bubbla varesig det är i bergen, skogen, på träning eller tävling. Loke, Ymer & Diva ger mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kan ge tillbaka. Jag har sagt det många gånger förut men hundarnas läkande effekt bara genom att finnas där är otrolig, så mäktig & så stark.

Men idag vill jag få hylla inte bara min pappa utan alla ni krigare där ute som fightas emot cancern. Till alla er som vägrar ge upp. Till alla er som hyllar & omfamnar livet. Min pappa är min superhjälte, ni är superhjältar allihopa & jag är otroligt stolt över er alla!❤️

First we fight the cancer then we tell the cancer to fuck off!🖕


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Tränig & Tävling, Ymer

Två veckors ledighet är över, julen har åkt ut med huvudet före & vi har traskat in i det nya året, 2018. Jag skulle skrivit detta inlägg redan i fredags men det har behövts några dagar att släppa lite på trycket & analysera vad som egentligen skedde & sker varje gång nordens största hundmässa går av stapeln.

Så här är det, jag har aldrig varit en utställnings nörd, att "ranta runt i ringen" är inte riktigt min grej men när Loke gång på gång fick kritik som att han var för smal & behövde flera kg påslag för att få komma på pallplatsen växte något inom mig. Jag har ingen som helst förståelse i hur man kan uppmana hundägare att ge en sund & väl musklad hund mer mat för att övergå i fetma vilket resulterar i stora pampiga rosetter & diverse utmärkelser. Därför bestämde jag mig, vi skulle börja ställa ut & strunta i hur de skakade på huvudet när vi kom för oavsett vad någon annan än säger så vet jag att min hund är vackrast i världen, så är det bara. Loke är inte köpt eller avlad för utställning men min tanke var att kanske, med lite tur skulle vi möta domare som börjar se det annorlunda, sund istället för rund. Skam den som ger sig & Loke har fått sitt Exellent med 1: placering men längre än så tar vi oss inte, varför, han är för "liten". För min del har det aldrig spelat någon roll då vi sett dagarna med utställning som ett äventyr tillsammans. Det handlar inte om utställningen i sig utan helheten, vi hänger tillsammans, upptäcker Sverige, får miljöombyte & viktigast av allt vi har fantastiskt kul ihop, både utanför & i ringen, att det dessutom kommer fram någon som klämmer, känner & pratar med honom är ju bara för bra för att vara sant i Lokes ögon.

Loke är en otroligt trygg kille, hänger med på allt & berörs inte av speciellt mycket, därför har detta varit något vi kunnat göra utan att behöva fundera så mycket på hur det ska gå eller om han blir negativt påverkad på något sätt. Skulle det visat sig vara så att han inte tyckte det var roligt eller kunde slappna av i denna konstlade utställningsmiljön hade jag lagt det åt sidan direkt, utan tvekan vilket var precis det som hände under My Dog.

Det var dock inte Loke som blev speciellt berörd utan vårat lilla yrväder Ymer. Till skillnad från Loke så är Ymer en känslig kille, lätt till stress & blir otroligt påverkad av andra, både människor & djur. Det är en fantastisk liten kille men man får hela tiden vara med & hjälpa honom för att han ska slippa onödiga stresspåslag. Vi har under sommaren & hösten ställt ut på mindre utställningar & tränat ett flertal gånger i större utställnings grupper vilket varit fantastiskt kul då han liksom Loke går in i en liten träningsbubbla där vi inte ser någonting annat än varandra, detta är då endast så länge jag har fullt fokus på honom & ser till att bubblan är hållbar tills dess att träningen är slut & vi sätter oss i bilen hem. Detta innefattar även annan träning men skillnaden är att under noseworken eller viltspåret när nosen är påkopplad kan jag automatiskt backa till dess att han funnit källan eller klöven.

Men nu till vår första dag på My Dog vilket var torsdagen. Som vanligt är vi ute i god tid & står redo utanför portarna när det öppnar, allt för att vi ska kunna gå in i lugn & ro, traska runt & känna av miljön innan mässan börjar fyllas av människor & hundar. Allt gick kanon, han var nyfiken men absolut inte stressad, vi körde vårat race i ringen & jag kan inte vara annat än stolt över denna lilla pralin. Fullt fokus utan minsta intresse för alla som var runtomkring oss tills dess att vi gick ur ringen & det var Lokes tur att göra sitt. Kort sagt Loke fick sin bedömning & vi gick ur ringen när Ymers separationsångest gör sig hörd. Hur kan jag vara så klantig, varför tänkte jag inte på det? Hade jag tänkt efter så hade jag kunnat förutse att han skulle bli upprörd, inte bara utav att jag lämnade honom, jag gjorde det dessutom med Loke. Att Jimmie var med honom spelade i detta fallet ingen roll.

Vi bestämde oss direkt för att ta oss från den trånga miljön runt ringen & gick för att sätta oss på ett lugnare ställe, dricka lite vatten, ge Ymer utrymme & varva ner innan vi skulle gå upp till våning två & ladda inför eftermiddagens nosework tävling. (Så här i efterhand kanske jag borde gjort annorlunda & tagit han från situationen direkt men samtidigt ville jag ge honom den där goa härliga känslan & inte lämna mitt i det känsliga läget.)

Ja, vad ska jag säga, miljön, hanteringen av hundarna, förståelsen & den hänsyn man visar till varandra är något helt annat i denna fantastiska Nosework värld på våning 2 än det som sker en trappa ner. Det finns en annan förståelse för om du har en hund precis som Ymer, utåtagerande & lite högljudd men du är lika välkommen ändå. Det finns ett annat tänk kring hundens behov, man arbetar med positiv förstärkning & sätter sin bästa vän på en pedistal där vi som ägare blir mer passiva & låter våra hundar arbeta & skina som de stjärnor de är med oss i bakgrunden för att stötta upp i de situationer där de behöver en hjälpande hand. Att det finns en större medvetenhet i Nosework världen är ett faktum & egentligen inget nytt. Det har jag nog alltid vetat men denna gång på My Dog har jag sett utställningsvärlden med helt andra ögon.

Jag har aldrig tidigare riktigt brytt mig om vad andra gör eller inte gör så länge det inte påverkar mina hundar men ju mer man läser desto mer påverkad blir man & de senaste åren av studier där hundens beteende är på tal hela tiden så blev jag mörkrädd av vad jag såg detta år under My Dog. Jag såg hundar som släpades in, med svansen mellan benen, ögonvitorna så stora att pupillen knappt syntes till. Hundar som låg i burar hela dagen med enda chans att komma ut när de skulle visa upp sig med ett tunt snöre runt halsen. Att vi dessutom fick bevittna slag mot en hund av familjens barn där föräldrarna inte gjorde någonting gör mig mörkrädd. Stress, rädsla, ångest & oro var vad jag såg. Självklart vill jag understryka att detta inte gäller alla. Det finns fantastiska människor på våning 1 i de blåa ringarna som även de sätter sin bästa vän i första rummet men helheten i denna konstlade miljö påverkade Ymer så pass mycket att jag valde att stryka oss helt från utställningen under fredagen eller rättare sagt utställning helt & hållet. Vi kommer kanske fortfarande att åka på utställningsträning just för hanteringsträningens skull men det har fått mig att tänka inte bara tre steg framåt utan tio steg framåt. Ymer är en superkänslig individ & det är mitt ansvar att se till att han inte ska utsättas för sådana situationer igen.

Men om vi återigen går en trappa upp till våning 2 & släpper allt vad utställning heter så fick inte bara Ymer utan även Loke såpas med ro & utrymme att de lade sig tätt ihop & somnade efter att de tuggat i sig varsitt ben. När det sedan var dags för mig & Loke att köra igång tävlingen tog Jimmie med sig Ymer & tillsammans gick de & satte sig i bilen & väntade tills dess att vi gjort våra sök & var redo att åka hem. Väl hemma var det två trötta praliner som direkt efter matintaget gick direkt till sängen efter en tuff men lärorik dag full av insikt för oss allihopa. Att fredagens utställning ställdes in gav även Ymer möjligheten att slippa mässan helt & hållet, han stannade istället hemma med Jimmie & Diva medan jag tog med mig Loke för att bege oss till tävlingsdag nr 2.

Fredag på mässan blev något helt annat, bara jag, Loke & vår lilla bubbla tillsammans med våra härliga vänner på våning 2. Vi tog ett varv igenom mässan, plockade med oss några goodiebags & hälsade på hos Lokes alla favoriter i montrarna men vi höll oss så långt bort från "våning 1" som möjligt. & gick sedan rakt upp för att bara vara innan banvandring & en fantastisk eftermiddag som resulterade i 3 av 4 godkända sök med två Sse & jag kan inte vara stoltare över denna fantastiska "lilla" pralin. Jag känner mig så lyckligt lottad & ser fram emot vad 2018 har att erbjuda oss, målen är satta men det är ett helt annat inlägg.

Men vad ville jag då uppnå med detta inlägg? Någonstans inne i mig så påverkar & berör det mig att det är så otroligt mycket okunskap under ett & samma tak, trotts att hälften av alla människor går med en trofast vän i kopplet. För oavsett vad som än sker på mässan (eller var som helst för den delen) så kommer din hund att älska dig även när den invändigt skriker i hjälp på att ta sig därifrån. Att en sån stor mässa inte har mer kunskap att delge, information eller föreläsningar om hundens behov samt att man bör tänka en extra gång innan man tar med sin hund är ju en gåta. Nu inser jag att jag antagligen kommer få skit för detta men jag säger inte att man inte ska ta med hunden, det är ju ett fantastiskt tillfälle att miljöträna om man gör det på rätt sätt & med sunt förnuft men att släpa in en rädd individ för att sedan lämna denna stackars älskvärda varelse i en bur medans man själv springer runt på mässan är inget jag kan förespråka. Jag hoppas att dessa människor är omedvetna om vad de gör & att det beror på okunskap för allt annat vore allt för fruktansvärt för att förstå. Att jag tar avstånd från utställningsvärlden beror först & främst på att min hund inte klarar av den miljön & det enda jag hoppas är att fler hade sett det jag ser i deras hundar & ger dem en möjlighet att få skina på något annat sätt.







Likes

Comments

Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Tränig & Tävling, Ymer, Utbildning

Precis som rubriken säger så har 2017 stått för ett fantastiskt underbart jävla skitår.
Fantastiskt på så otroligt många sätt, vi har bockat av det ena efter det andra på vår måltavla, jag har vuxit & utvecklats på många sätt, björnbröderna & Divan lika så men ändå kommer jag minnas 2017 som ett år då ångest, oro, ilska, sorg & rädsla gjort sig påmint.
Jag har nog aldrig tidigare känt det så starkt & tillåtit mig att känna det utan att ta till diverse läkemedel eller själv medicinera, 2017 har helt enkelt varit ett år där jag bestämt mig för att dela med mig & acceptera det förflutna på ett annat sätt än tidigare. Jag har börjat tömma ryggsäcken & delar med mig av mina erfarenheter, både positiva & negativa vilket leder in till årets personliga nyårslöfte.

2018 års löftet - Jag ska börja skriva mer!

Ja, där har ni det, årets löfte är att just skriva mer. Varför? Svaret på det är att jag älskar att skriva, det är lugnande, det hjälper mig att kontrollera & sortera tankarna samtidigt som det har en läkande effekt & når ut på ett annat sätt än vad jag skulle kunna förmå i tal.
Vad menar jag då med personligt löfte? Det är ett löfte där enbart jag är involverad, där jag sätter mig själv i första rummet, ni vet de rummet som behövs för att kunna uppnå alla andra drömmar, löften & mål jag har, för det är ju ingen hemlighet att mina mål & drömmar skulle kunna fylla en bok tjockare än Sveriges lagstiftning. Om jag dessutom ger mig själv några minuter om dagen att bara sortera tankarna genom några fingertryck på tangenterna så kommer jag kunna ge så mycket mer av mig själv till dem i min närhet. Jag kommer bli en bättre hundmamma, en bättre fru, syster & dotter, en bättre företagare & chef osv.
Jag ska skriva för att dela med mig av mina känslor, mina tankar, min lycka, mina framgångar men även av det som sakta men säkert gror fram under det där djupa, såriga ärret. Hemligheterna som inte är så hemliga men ett mörker som jag aldrig kommer återvända till. Första halvåret på 2018 är fullbokat med mål att bocka av, fullbokat med både stora & små delmål varav några jag hoppas kommer bli början på något större, inte bara för mig utan för att kunna hjälpa andra som känner igen sig i min resa.
Men nu vill jag börja årets första dag med ett mörker utan istället belysa några höjdpunkter från vårat 2017 utan inbördes ordning.

*Loke började tävla officiellt i Nosework.
*Loke gjorde anlagsprovet & blev Svensk Viltspårschampion under springernatta.
*Vår familj blev större när älskade lilla piraya Ymer flyttade in.
*Helgerna i Mullsjö med HELA familjen tillsammans med Attityd Hundkunskap.
*Kiss på Skandinavium.
*Loke tog sin excellent titel i utställningsringen.
*Divan växer, blir modigare & får tårarna att rinna på utbildningen.
*Husköp.
*Vi firar ett år som gifta.
*Företaget utvecklas med kurser, föreläsningar, butik & tävlingar.
*Ymer tar hem både BIR & BIM med HP under sina första utställningar.
*Loke tävlar i Labväst viltspårsmästerskap & får 1:à pris.
*Enorm utveckling i Noseworken tack vare sena fredagskvällar med träning ihop med Sara & coachning gruppen på Hundspektra.
*Team Monster Mash tog hem vinnartiteln i Halloween nosen.

Oj, jag känner att tangenterna skulle kunna gå varma & fortsätta hur länge som helst men här sätter vi stop då klockan börjar närma sig 10:00, magen kurrar & det är dags för frukost.

Innan vi avslutar helt så vill jag bara ta några rader att tillägna min pappa som krigar mot helvetes sjukdomen Cancer. 2017 var året då domen kom, domen som de flesta hade blivit knäckta av efter flera års kämpande men inte DU. DU fortsätter att kämpa, DU är en krigare & DU kommer vinna. MIRAKEL händer & de kommer att ske. JAG ger inte upp, VI ger inte upp!
Med det sagt får första inlägget detta år får avrundas med de sista orden en far & dotter sa till varandra innan 2017 gled ur våra händer, 2018 NU KÖR VI, RIDE ON!

Ta hand om varandra & Gott Nytt År!

P.S Glöm inte att följa vår vardag på instagram -> @chocolateboyloke

Likes

Comments

Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Ymer, Utbildning

Efter några timmars sömn ringde återigen klockan, dags att stiga upp, eller vakna iallafall. Sticker till grabbarna varsitt ben i den fina vita hotellsängen som de givetvis delar med mig. Jag betalar dessutom extra för städ så här går vi all in. Nu låter det som att vi är riktiga lortgrisar men då vill jag förklara att rummet är förmodligen renare när vi går än när vi kom, jag ser alltid till att bädda ur sängarna, smiter till städskåpet, hämtar städredskap och ser till att inga anmärkningar finns på att mina pälsade vänner varit med. Jag älskar hotellet vi bor på, de är helt fantastiska. Igår när vi kom hem efter utbildningen kom inte en utan fyra i personalen med pipiga röster, utsträckta armar och givetvis blev de överfallna av grabbarna vilket resulterade i en hög med hotellpersonal och två praliner på toppen.

Jag har pga allt runtomkring, vi kan kalla det livet, pga livet väldigt svårt att fokusera och tappar lätt koncentrationen. Tankarna hoppar från det ena till det andra vilket förmodligen är helt normalt. Att vara i Mullsjö på utbildning ger mig tid för återhämtning, även om det är utbildning så får jag komma bort från "verkligheten" en liten stund, umgås med grabbarna och helgen handlar om det jag brinner allra mest för, hund, hund och återigen hund. Det ger mig tid till att andas natur, givetvis har vi natur hemma också men här kan du gå rakt in i skogen, sätta dig på en stubbe och det enda som hörs är två praliner som susar omkring och njuter av naturen minst lika mycket som jag.

Under gårdagen besökte jag flera olika sidor för att få info, inspiration, och vägledning i hur jag kan få in mer till vår insamling och stöter då på ett forum där diskussionen urartat totalt. Man tävlar i princip i vem som upplevt det värsta avskedet, vem som inte ska klaga för de hade iallafall tid att säga hej då och så här fortsätter det. Helt sjukt och obegripligt!

Så här är det, vi vet inte vem av oss som kommer att gå först. Jag personligen är fullständig livrädd, jag vill inte dö. Inte för att jag tror att allt skulle bli svart och med döden kommer intet. Jag är inte troende men jag vet vart jag ska och där sitter de på rad och väntar på mig Hubbe, Kidden och Sigge. Kalla mig knäpp, jag kan ta det men att själen vandrar vidare är jag helt säker på.

Iallafall, när jag läste igår så blev jag helt bestört. När jag gick i mellanstadiet, hur gammal är man 12år någonstans, så omkom min mammas dåvarande man i en trafikolycka. Det var en tidig annandagsjul morgon och jag minns ännu samtalet som när luren lades ner bekräftades med meningen - Stefan har gått bort. Vi fick ingen chans till att säga hej då, han var bara borta.
Nu är vi i en annan sitts där sjukdomen ger tid till att ta farväl och det ska vi vara tacksamma för, eller?
Men alltså sluta känner jag, nu får det fanimej vara bra. Hur fan kan man säga att den enes farväl var lättare en den andres?
Vi vet att Roger är sjuk, vi vet att med cancer kommer en oviss framtid men inte fan går jag och säger hejdå och farväl varje dag för det är ju det samma som att ge upp eller att bara räkna dagar. Däremot säger jag att jag älskar honom, precis som jag säger till alla andra i min familj, för det är precis det jag vill att de ska veta, att jag älskar dem.
Men om ska vara helt ärlig i denna situation så innebär ju det att vi får säga hejdå och farväl varje gång vi skiljs ifrån någon vi älskar, oavsett sjukdom eller ej, för vem vet, är det du eller jag som går först?

Jag förstår att med sorgsen är det svårt att lägga band på sina känslor, alla reagerar olika, jag blir ganska tom, avtrubbad och slår bort känslor, ni vet fyller ryggsäcken med några kg till. Med sorg pratar jag inte bara död, det kan vara någon du brytt dig om eller älskat som försvunnit ur ditt liv på annat sätt också. Vi hanterar alla dessa situationer på olika sätt med en blandad mix av känslor och det vi kan göra är väl ändå bara att respektera varandra i detta.

Nu ska jag stiga ur sängen, ge grabbarna frukost och sen ut och skingra tankarna i Mullsjös fantastiska natur.
Ta hand om varandra och återigen tusen tack till alla er som hejar, stöttar och bidrar till min fars framtid. Evigt tacksam!❤️ F U C K C A N C E R🖕🖕🖕

Likes

Comments

Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Ymer

Kan ni tänka er, i måndags gjorde jag ett inlägg som handlade helt och hållet om helgen med hundarna. Ett riktigt bra inlägg om träning, nosework tävling och miljö träning på Hornbach. Jag valde till några fina bilder från helgens äventyr och klickade på publicera. En arbetsdag senare säger Jimmie, skrev du inget i dagens inlägg? Alltså jag blir tokig, allt hade försvunnit! Jaja ni får hålla tillgodo för här kommer ytterligare ett inlägg baserat på tankar kring livet med många frågor som aldrig kommer bli besvarade.

Jag sitter på ett hotellrum i Mullsjö tillsammans med mina underbara praliner, vi lyssnar på 21 Bronco, ett svenskt band som ekar varmt i mina öron flera gånger om dagen. Deras texter går rakt in i hjärtat, texter som ger uppskov till så mycket känslor, för känslor är ju bra, så länge man håller dem i schack. Du ska alltid le, säga att allt är okej och bara nicka. Skratta åt andras skämt och klistra på poker facet för allt annat skulle vara omöjligt för omgivningen att förstå om än hantera över huvudtaget.

Så här är det, jag är uppvuxen med en vad som brukar kallas turbulent barndom men jag väljer att istället kalla den annorlunda och lärorik. Med det sagt önskar jag ingen att behöva uppleva eller se det jag sett men jag vill inte häller ha det ogjort. Det är en barndom och uppväxt där personer jag släppt in och vågat älska alltid har försvunnit i slutändan, på ett eller annat sätt. Det kan vara allt från missförstånd som leder till bråk, fängelsestraff eller död. I vilket fall har jag lärt mig att genom att distansera mig från människor så slipper jag stå där med huvudet i sanden utan en chans till att förstå varför.

Nu är vi där igen, under mitt tillfrisknande från drogernas värld för ca 7år sedan så har jag börjat läka, jag mår bra, jag är lycklig men jag bär min ryggsäck, jag har min mur som inte tillåter människor att komma för nära. Varför? Jo jag vill aldrig behöva ta farväl igen!
Jaja, jag vet det är en del av livet, nån gång måste vi alla ta farväl, men i denna situation accepterar jag det inte!

Min pappa är sjuk, det är allvarligt. En såpass allvarlig cancer att vår tid är begränsad. Roger har funnits i mitt liv i ca 9 år, han är inte min pappa på pappret men man väljer inte sina föräldrar. Eller jo, jag gör det, för jag väljer Roger, en man som älskar mig, hejar på mig och behandlar mig som en dotter. Jag väljer honom framför en far som delar mitt DNA men där är och har jag aldrig varit någonting, jag har nog aldrig varit älskad över huvudtaget av honom.
Men skit i det för nu är vi som sagt där igen. Roger, älskade Roger min pappa!
I kampen mot en sjukdom vars namn ger mig kalla kårar har vi nu tack vare en insamling som startades i måndags fått in lite över 60 000. Bidrag som kommer ifrån familj, vänner och nära men även för oss helt okända människor. Jag är helt förbluffad och fylld av tacksamhet. Hur var detta möjligt?
Önskan med insamlingen var att jag skulle kunna ge dem en resa att ta hand om varandra, iallafall till varbergs kurort var min tanke. Min tanke har nu fyllts av hopp då vi inte är långt ifrån att kunna få behandling utomlands. En behandling som även om den inte tar bort cancern så kan den förläng livet med flera år. För allt jag önskar är mer tid.

Vi lever i ett samhälle där vardagen är en enda stressad motorväg, det är aldrig en lugn stund och om den väl kommer så är man så slutkörd att du sovit bort din ända lediga dag eftersom du inte orkat ta dig upp ur sängen.
Jag säger ofta att jag önskar jag vore miljonär. Inte för att jag vill köra runt i en flådig bil eller på i ett slott, jag önskar att jag vore miljonär för att kunna köpa mig tid med dem jag älskar.

Nu sitter jag som sagt på ett hotellrum i Mullsjö och laddar för ytterligare en utbildningshelg med gänget på Attityd Hundkunskap vilket jag älskar. Men, då kommer det ett men. Vad betyder all utbildning i världen gentemot om man lagt tiden ihop med dem man älskar. Nu har jag ju faktiskt mina käraste och allra bästa vänner här med mig, mina pojkar, och de njuter lika mycket som jag av att ha en mysig helt tillsammans med promenader, baconfrukost och träning men jag tror ni förstår vad jag menar.

Samtidigt så kommer förnuftet in, jo men jag gör ju detta för att jag tycker det är kul, jag vill utvecklas och jag vill se mitt företag växa och med det alla drömmar om att kunna hjälpa andra, både blygerhundar med även människor med missbruksproblem. Jag har drömmen om mitt center där människan och hunden kan mötas och bli hela tillsammans. Precis som jag ihop med mina.

Jag vet inte vad jag ville få sagt med detta, kanske var det bara mitt egna sätt för en stunds terapi. Men skulle ni vilja ta del av min fars historia, följa insamlingen och kanske även bidra så kan ni antingen söka på den Fuck Cancer🖕eller så kopierar ni länken nedan. Till alla er som bidragit så kommer här återigen ett tack, jag är er evigt tacksam!


https://www.facebook.com/groups/713833202140601/?fref=ts

Likes

Comments

Vardagslivet

Alltså hallå!! Jag är så trött, sååå jävla trött på ordet positiv så jag håller på att smälla av! Jag menar inte att man inte ska tänka positivt eller att jag inte är positiv men stop ett litet jävla tag för nån gång måste man ju få slänga det förbannade ordet i väggen & tillåta sig själv att känna just alla de andra känslorna som ligger långt bortom det positiva.

Jag kämpar just nu med ett stort arbete inom utbildningen jag går just nu, kanske har jag tagit mig vatten över huvudet för det innebär att jag måste gräva djupt ner i ryggsäcken som jag absolut inte glömt men jag hade nog tänkte hålla den nedgrävd & stängt ett bra tag till, eller? Jag slår på datorn, börjar googla, skriver ut tidningsrubriker, domar, behandlingsplaner & mer därtill, kanske låter det inte så märkligt men om jag säger att hela högen jag skrivit ut handlar om mig & ett liv som känns långt bortom det jag lever nu så kanske ni förstår käftsmällen när rubriken "stal mammas smycken för 100 000kr" kommer upp. Samtidigt som jag gör detta vankar jag fram & tillbaka till mina hundar, kramar dem, andas & går tillbaka till datorn för att fortsätta & det är då jag inser varför jag gör detta. Arbetet handlar om hundens läkande effekt & det är ju precis det som sker när jag får en mikropaus från arbetet & får denna varma, intensiva, kärleksfulla blick från hundarna & ber jag snällt kommer det dessutom en blöt nospuss som säger att allt är okej.

Jag har som mål att kunna hjälpa andra i samma situation jag själv varit, ett mål där vi med hjälp av hundarna kan nå den läkande & helande effekten på ett sätt som jag själv önskat hade varit möjligt när jag själv klev in i behandling utan min trygghet som låg just hos min dåvarande hund Hubbe. Jag vill poängtera att min tid på behandlingshem/kvinnohem var fantastisk. Jag lärde mig mycket om mig själv, personalen var underbar & även de kvinnor jag levde med, men Hubbe fattades. Jag vill, jag SKA en dag nå mitt mål med en typ av hundcenter där vi kan hjälpa missförstådda människor som på något sätt hamnat snett att komma tillbaka & få börja drömma om ett nytt liv med hjälp av våra fantastiska fyrbenta vänner.

Men mitt i allt detta så ska jag hinna med mitt företag, både dagtid på dagiset & under kvällar & helger som instruktör. Det är inget jag kan lägga åt sidan eller ta en paus ifrån, det är mitt jobb & även om företaget blomstrar så krävs det att jag är på plats för att det ska gå ihop. Jag utbildar mig just nu till beteendeutredare med examen i april 2018. Jag har dessutom bokat upp fyra nya utbildningar under vår/sommaren 2018, varför? Jo jag har min målbild, min dröm min vision & jag ska ta mig dit. Har jag glömt att nämna att vi precis köpt hus & renoverar med målet att komma in innan jul. Så varför klagar jag på ett ord så litet eller stort som positiv när jag trotts fullbokad kalender har så mycket att glädjas åt?

Joo mitt i allt detta & lite till så är min pappa sjuk, han har cancer. Fucking jävla cancer & här sitter jag med ett schema så fullt att kalendern knappt går att stänga för att jag har en plan på framtiden, med alla mina mål & däremellan alla förbaskade måsten som vi alla har. Vad är viktigt? Vad är mindre viktigt? Vad spelar alla drömmar för roll om de man älskar mest inte är med & delar denna upplevelse med dig? Jag vill inte ha begränsat med tid, jag vill ha oändligt med tid men samtidigt hur mycket kan vi pausa våra liv utan att de faller samman. Vi måste jobba, vi måste sova (när tid finnes) samtidigt som vi ska leva i nuet & ta vara på varandra oavsett sjukdomsbild eller ej.

Med en ryggsäck som bit för bit håller på att packas upp så finner jag självklart en hel del stunder fulla av glädje men med uppackningen kommer också en hel del sorg, ångest, smärta, svek & död. Jag är inte oskyldig på något sätt, självklart har även jag med min bakgrund sårat människor runtomkring mig & jag är jätte ledsen för det, jag förstår att det finns svek som inte går att förlåta. Jag har själv blivit utsatt för fruktansvärda svek & smärta från nära personer som jag än idag gjort ett aktivt val att ta avstånd ifrån. Jag har förlåtit för min egna skull men jag har inte glömt. Även om jag själv gjort valet att ta avstånd & kanske aldrig mer ha kontakt med dessa personer så finns det en sorg i detta, en saknad & ett tomrum. Jag önskar dem allt gott i världen trotts det som hänt men skulle jag möta dem idag så skulle jag gå förbi som om de vore vilken annan främmande människa som helst.

Jag är inte den som gråter, det är sällan det rinner tårar längs med mina kinder jag blir däremot väldigt frustrerad, arg, upprörd & inåtvänd. Nej det märks kanske inte, för jag har lärt mig att använda en av & på knapp & sätta leendet på högfrekvens & säga att allt är bra, men inom mig så håller en vulkan på att vibrera nära sitt utbrott.. Det är nu jag känner en sån tacksamhet till vem eller vad det än var som skapade människans bästa vän. De ger mig styrka, glädje & vägledning från det att vi vaknar på morgonen tills vi går & lägger oss på kvällen. Min viktigaste uppgift är att tillgodose dem med allt det de bara önskar & lite till. Att de är bortskämda råder det inga tvivel om för som sagt de förtjänar allt & mycket mer där till & bara genom ett inlägg på Facebook vet jag att det är fler än jag som lever idag just tack vare våra fyrbenta & allra bästa vänner.

Så vad var mitt budskap med detta inlägg, jag vet faktiskt inte, eller jo, medans du säger "tänk positivt" så tänker jag i mitt stilla sinne "håll käften" samtidigt som jag lägger på ett leende & låtsas som att allt är okej. #fuckingcancer

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Vardagslivet, Ymer, Änglahundar

Idag fyller jag år, kan ni tänka er 31 hela år! Men vem hade trott det, att jag skulle sitta här med min helt egna perfekta familj, gift, ett framgångsrikt & växande företag, planer för framtiden & om bara några dagar sätter vi en kråka på ett papper för att ta emot nyckeln till vårt egna hem & idag firar jag på allra bästa sätt med apporteringskurs tillsammans med Loke.

Men om vi backar bandet några år, då såg min verklighet helt annorlunda ut & de som följt min resa bar förmodligen stora tvivel på om jag skulle få uppleva fler födelsedagar över huvud taget. Nu undrar ni säkert varför jag skriver om detta på en blogg som knappt uppdateras & dessutom ska handla om hundar de få gånger en text dimper ned men jag kan lova att om ni orkar fortsätta läsa så kommer jag till det, för hundar, mina/våra hundar både de som lämnat oss & de som är här nu är hela mitt liv & det är tack vare just en av dem jag lever idag.

Vad menar jag då med rubriken? "En jävla pundare!" Jag ska försöka förklara, utan att huvudet exploderar av ilska & frustration. Jag gissar att ni liksom jag har FB (inte för att man bara får uppleva detta där) & bläddrar man då i sitt så kallade flöde så kommer det ena & det andra upp, just nu verkar det hetaste ämnet vara just kränkningar. Man får/kan inte säga någonting utan att riskera att kränka eller bli kränkt av någon annan. Allt misstolkas & förstoras upp, vi ska tillsammans sprida budskap hit & dit både hemliga & offentliga vilket på många sätt kan vara bra men för min egna del bläddrar jag oftast bara förbi. Jag vet att vi ska uppmärksamma psykiskohälsa, cancer m.m men JAG som person orkar inte läsa & dela detta om & om igen, då det skulle knäcka mig & tar vi det ett steg längre så gör det mig sömnlös om nätterna när det skickas videor/bilder m.m om/på misshandlade djur. Jag vet att det händer men JAG VILL INTE SE! Det gör mig inte känslokall eller oengagerad på något sätt, det är mitt sätt leva utan att bli uppäten av skuld eller ångest att inte kunna rädda eller hjälpa dem alla.

Men nu till rubrikens syfte. Jävla pundare, detta ord som används högt brett & lågt är det tydligen ingen som reagerar på. För en jävla pundare har ju själv valt att vara just en jävla pundare, eller hur?! En jävla pundare är någon som inte förtjänar tak över huvudet, en jävla pundare är någon som lever på en parkbänk & allt de äger är en begagnad nål från gårdagens injektion. En jävla pundare har själv valt att den stigen vandra så då får den jävla pundaren klara sig själv. Har den här jävla pundaren dessutom en hund vid sin sida så exploderar vi. För hur kan denna pundare få utsätta människans bästa vän för detta lidande, att leva med en människa som förmodligen är så trasig att hunden är den enda räddningen & anledningen till att pundarens hjärta fortfarande slår.

Nu vill jag förtydliga att jag inte försvarar missbruk på något sätt, det är inte syftet med detta inlägg, men jag vill däremot stå upp för de som kämpar mot sina demoner & sitt missbruk varje dag. Jag vill stå upp för de som inte har kraften, orken, motivationen eller hjälpen att ta sig ur missbruket. Jag vill stå upp för de som inte kan se hur vackert livet faktiskt är om man vågar be om hjälp & ta steget mot en ny början.

Det är väldigt sällan som jag orkar argumentera om saker som tex vad man röstar på, om man säger hon, han eller hen osv men när jag hör & ser hur folk kastar ur sig meningar som "Det är bara en jävla pundare" eller "Det är ändå bara en pundare" så går jag igång. VAD HAR DU FÖR RÄTT ATT SÄGA SÅ? Har du någon som helst aning om hur denna person hamnat där? Ja visst självklart har förmodligen denna personen själv valt att ta den där första linan, pillret eller injektionen men vad spelar det för roll, det är ju knappast det som är det viktiga i detta sammanhang. Det viktiga är väl vad det är som drivit denna person till att ta det steget, att tänka tanken eller prova är väl en sak men ofta finns det något dolt som gör att man inte ser någon annan utväg eller tycks tro att det är just den där linan som är utvägen. När man dessutom tagit det där steget & din första upplevelse är som att sväva på moln, släppa taget om alla känslor & känna sig odödlig är det då konstigt att man som människa då fortsätter trotts att du vet att det är fel men samtidigt får dig att må jävligt bra?!

Jag får ofta höra "en pundare är alltid en pundare", ja då är det dags för er att säga grattis till denna 31-åriga pundare. Nej, ni läste inte fel, jag är en av dem, en av dem som varit där, som vet hur det känns att dra den där första linan, den andra, den tredje & den fjärde linan som till en början var lite då & då för att sedan bli till dagligen, vilket leder till år & ett totalt fördärv av dig själv där du inte längre har någon kontroll eller den blekaste aning hur du ska ta dig ur situationen du själv orsakat, för att be om hjälp när man är svag, känner sig misslyckad & värdelös är svårare än man kan ana.

Idag har jag varit drogfri i snart sju år & lever ett helt "vanligt" liv. Ett liv där struktur & ordning & redan spelar stor roll för att jag inte ska tappa kontrollen. Med att tappa kontrollen menar jag inte att jag någon gång skulle återvända till missbruket, men för att jag ska fungera planerar jag mina dagar & rutiner är mycket viktigt. Det har tagit tid att hitta sig själv & att läka är en livslång process, vissa dagar är ångesten för vad jag gjort otroligt stor men då kommer vi in på ämnet som min uppsatts & redovisning i utbildningen ska handla om, hundens läkande effekt. Jag lever idag med mina älskade pälsade vänner & det är de som dagligen ger mig energi & motivation till att kämpa vidare, utmana mig själv & våga göra sånt jag tidigare bara drömt om.

Men detta inlägg slutar inte här, jag vill även ägna några rader åt en älskad vän som förändrat hela mitt liv & dessutom är den största orsaken till att jag kan sitta här & skriva detta idag. Det var en liten svart kille med vitt bröst & stora öron, hans namn var Hubbe. Han kom till mig på min 18-årsdag & jag är honom evigt tacksam att han följt mig, sida vid sida genom hela resan. Självklart bär jag en djup ånger & skuld över att han fått följa med & se sin mamma/matte genomlida detta, han var medberoende på ett sätt men han dömde mig aldrig, han var den bästa vän en "pundare" kan ha. Han va min livlina & gav mig livet åter genom att finnas vid min sida. Jag har aldrig levt på en parkbänk eller varit ute & snurrat om nätterna, missbruk kan ha flera olika utseenden vilket är en helt annan del av historien. Men idag vill jag hylla min bästa vän som lever bland änglarna, han som fanns där & gav mig hopp, han som fick mig att kämpa & förde mig dit jag är idag. Älskade Hubbe, jag är honom så tacksam. Han har ett dagis döpt efter sig, hans porträtt pryds på min arm & det är tack vare honom jag kan ge mina älskade fyrbenta barn precis allt det de behöver & mer därtill. Jag är honom så tacksam vilket har gjort mig till den jag är idag. Jag prioriterar mina hundar & sätter dem högst upp på en piedestal för utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag sätter deras välbefinnande & deras behov före mina egna för mitt behov & det som får mig att le & sova gott är just att veta att deras behov är tillgodosatta, att de är friska & mår bra.

Nu ska födelsedagsbarnet börja avrunda men innan dess skulle jag bara vilja önska & säga ett par ord till er som både medvetet & omedvetet kastat ur er glåpord om "den där jävla pundaren" Tänk efter nästa gång, även pundaren är en människa med en själ, ett djup & en historia som fört dem dit, allt är inte svart eller vitt!


Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Tränig & Tävling, Vardagslivet, Ymer

Vips sa det så klev vi in i september månad vilket jag faktiskt sett fram emot. Hösten är fantastiskt vacker och perfekt väder för hundträning. Dock har jag den senaste tiden känt att jag inte riktigt får ihop det med strukturen kring träningen vilket kanske beror på att jag inte riktigt tagit mig tid till att faktiskt sätta mig ner med papper och penna och göra en plan med mål och strukturerade kriterielistor.

Träningen är i full gång så det är inte det att vi står helt hand/tassfallna och inte gör någonting. Det är allt från Coachingrupp i Nosework, Apporteringskurs, Utställningsträningar, Viltspår samt övningar vi fått i läxa genom utbildningen. Träningen går kanon och jag är supernöjd med vad vårat lilla team åstadkommit hittills MEN jag har som sagt ingen riktig plan med del/slutmål och att jag igår stötte på en September Challenge på instagram var ju bara för bra för att vara sant.

September Challenge går alltså ut på att varje dag ta sig ann en utmaning att fundera på och med hjälp av bilder, text, fantasi och kreativitet får vi förhoppningsvis den fina helhetsbild vi vill ha. Challengen hittar ni på instagram och är skapad utav @hundunik samt @thecreativekelpie. När vi sedan gjort klart dagens utmaning laddar vi upp den med samlingstaggen #planeradinhundträning och på så sätt kan vi inspirera och ta del av varandras dagliga utmaningar.

Att det idag är den 7 september innebär att jag missat ett par dagar men vad gör det? Jag känner mig riktigt taggad och tycker det ska bli lite mysigt att sitta och fundera på en del av de utmaningarna som dyker upp. Som exempel är två av utmaningarna -5 personliga/unika egenskaper mina hundar har- eller -3 styrkor mina hundar har- Positivt tänk = Me like!

Idag är det vilodag för gänget då veckan varit och är ganska fullbokad så jag kan med gott samvete komma hem ikväll och börja skapa vår September Challenge.

Jag laddar upp bilden för utmaningen här nedan och hoppas fler kan finna inspiration i denna fantastiska ide.

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Vardagslivet, Ymer

Jag är nog inte den enda som tycker att dagarna bara flyger iväg och att allt går rasande fort. I mitt huvud är det aldrig en lugn stund och även om jag tänkt uppdatera om helgens utbildning sedan i söndags så har tiden inte varit på min sida.

Men vi hade som tidigare helger med gänget på Attityd Hundkunskap en fantastisk helg som återigen kastade in oss i en tvättmaskin och torktumlare med en kraftig centrifug som aldrig tycks stanna. Vi är en grupp hundnördar som går denna utbildning för att lära oss mer, dela erfarenheter och fördjupa oss i det vi brinner för allra mest, våra älskade fyrtassade vänner. Helgens ämne -Inlärning i teorin- vilket är så sjukt intressant. Hur gör vi för att hundarna ska förstå oss på ett sätt som i våra ögon kanske verkar vara en självklarhet? Att de är kloka och förstår oss mer än vad vi tror beror kanske inte på det som kommer ut ur vår mun, det handlar kanske mer om hur vi rör oss, för oss och känner. För visst har ni väl suttit i soffan och tänkt utan att säga något "nu är det dags att gå på promenad" och vips så står hunden/hundarna redan vid dörren och väntar på oss. Självklart så förstår de en massa ord och signaler som vi både medvetet och omedvetet lärt in men sedan helgen har jag tänk på det faktum att man skulle prova en tyst dag, bara för att se vad som händer genom att använda kroppsspråk och utbyta blickar. I dagsläget kanske det inte är någon bra ide då vår lilla piraya på dryga fem månader kräver sitt. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att jag kanske pratar mer med mina hundar än jag borde, jag kan hålla långa dialoger med dem. I deras värld låter det förmodligen som rena kinesiskan. Men för mig blir det en del av det vi faktiskt delar, vårt gemensamma liv trotts att vi är olika arter. Att inte prata med dem alls mer än om det är en signal/kommando eller under träning skulle för mig vara att faktiskt utesluta dem från familjen och vår relation också för den delen.

Jag vill förtydliga att det jag skriver här är mina egna tankar och det jag står för, tror på och hur jag lever med mina hundar. Det är där vi kommer in på hur ett och samma ord kan betyda så himla olika för oss alla. Vi fick några intressanta frågor under helgen och vanligt ställs allt på ända, man tvättas, centrifugeras & torktumlas om vart annat, för vem hade sagt att det skulle bli enkelt och att det finns ett enkelt svar till alla enkla frågor som faktiskt är komplicerade frågor?! Är jag en mamma till min hund eller är jag en matte? Är jag en familjemedlem eller är jag en vän? Är jag en lärare eller träningskompis? Hur jag ser på det och hur jag önskar min hund ser på det är kanske något helt annat än verkligheten säger. Sen vill jag återigen tillägga att ord och vad de har för betydelse är olika för var och en. Det finns inget rätt eller fel. Jag kallar mina hundar för mina barn MEN det betyder inte att jag glömt bort att de är hundar för det är ju faktisk den arten jag valt att leva med, just för att de är hundar. Men att placera in min familj i olika fack skulle aldrig funka för mig, vi är alla lika mycket värda, lika älskade, lika vackra och det är så jag önskar alla mammor/föräldrar ser på sina barn oavsett två, tre eller fyrbenta. Sen har jag full förståelse för alla dem som ser det på ett helt annat sätt, som använder ordet matte, det är absolut inget fel med det utan som jag sa, det handlar om vad ordet säger och vad det har för betydelse för oss.

Nu kanske det är de som tänker "okej, hon ska bli beteendeutredare & förmänskligar sina hundar, hur ska det gå" Jag kan svara såhär, det kommer gå alldeles utmärkt! Denna helg har vi suttit 9 hundnördar i ett rum och alla har haft olika namn för en känsla som varit densamma. Vi älskar våra små djur (för det får man väl säga, djur?!) av hela våra hjärtan och vill dem bara det bästa i livet. Någon kallar sig mamma, en annan bästis, den tredje syster, den fjärde livskamrat. Men det vi har gemensamt är känslorna i våra hjärtan av att vilja ge dem allt det där de förtjänar och behöver.

Vilken tur att det är sju helger kvar för listan på frågor, funderingar och nyfikenhet bara växer och att vi dessutom får tillbringa tid i en stuga i vackra Mullsjö med fantastiska vandringsleder och natur är ju nästan för bra för att vara sant.


Likes

Comments

Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning

Vips sa det, sommarlovet är över och det är dags för oss att börja förbereda oss för en helg i fantastiska Mullsjö/Bottnaryd med gänget på Attityd Hundkunskap.

Hur kul, inspirerande och givande dessa helger än är så har det varit behövligt med en paus. Inte bara från utbildningen utan en helt kravlös paus. Sommaren som gått var så välplanerad och strukturerad både för semester, hundträning och pluggande men när jag satte i nyckeln och lämnade dagiset sista dagen och det var dags för semester så hände något. Pang sa det och det var som att få en fet käftsmäll, jag tappa all ork, motivation och lust och med det kom en fruktansvärd ångest. Ångesten har efter en rannsakning av mig själv många orsaker men framför allt för att jag inte kände igen mig själv, vad hade hänt med mig?!

Utan att gå in djupare på anledningar och allt där till så fick det mig att tänka om och omprioritera helt och hållet. Nu vill jag inte att ni ska tro att jag bara viftar undan och förskönar dessa symptom då det är något som bör pratas om och mår man dåligt så måste man acceptera det, sök hjälp, ta emot hjälp och prata om det. Allt detta gör jag med mina nära och kära och det är där jag är just nu. Kanske kommer det upp här igen men just idag mår jag kanonbra och är laddad inför helgen.

Som sagt sommaren blev omprioriterad och vi har trotts det dåliga vädret haft en fantastisk sommar tillsammans. Vi har bara varit, promenerat, spenderat tid med våra nära, tränat när vi känt för det men framför allt har vi haft semester. Omprioriteringen blev som sådan att vi strök oss från allt, träningar, tävlingar, läger, ja allt förutom de kravlösa äventyr vi bokat upp oss på. En weekend på Örnatorpets i skogen med vandring, en annan i Mariestad hos Björn med dagliga utflykter och mer därtill.

När jag ser tillbaka så inser jag hur viktiga dessa fyra kravlösa veckor varit även för hundarna, vi har gått några spår, tränat lite hemma men utöver det så har vi bara njutit av varandras sällskap, badat, vandrat och myst.

När vi nu kommit tillbaka till vardagen och med kurser och träningar som dragit igång med tävlingsmål och datum satta så har vi fåt en nytändning allihopa. Inspirationen finns, attityden finns, motivationen finns, ja allt det där för att få lyckade träningspass tillsammans. Lika laddade är vi inför helgen med utbildningsgänget och det blir även första helgen i klassrummet för Ymer. Med tanke på hur trygg han är i alla andra situationer kan vi nästan räkna med att det kommer gå som en dans. Utbildningen sträcker sig som de flesta vet ända fram till april 2018 då vi förhoppningsvis lämnar Jönköping med ett diplom i handen där det står Godkänd beteendeutredare. En av våra uppgifter är att hålla en föreläsning/redovisning på 30 minuter, valfritt ämne, givetvis med hundinriktning och det jag ska fördjupa mig i är den läkande och helande effekt som våra fyrfota vänner har.

Jag har mycket att ta med i från den ryggsäck jag placerat långt in i en garderob men jag kommer även ta med en del av denna sommar. För vad skulle jag göra utan mina bästa vänner? Självklart mår jag bra utav att umgås med de tvåbenta jag älskar och bryr mig om men mest av allt vill jag vara med björnbröderna och tant panda långt ute i skogen där vi bara kan vara. Hundarnas närhet och att ha dem i mitt liv, vid min sida gör mig hel och jag är dem så tacksamma vareviga dag.

Nu är det som sagt full rulle mot helgen, matlådor ska göras, godispåsar fyllas, bilen packas och i morgon åker vi för att bli fulltankade av ny information, inspiration och en berg och dalbana som heter duga när man kliver in i vårat klassrum. Självklart kommer vi att hinna njuta av skogarna och vandringslederna i fantastiska Mullsjö, vi har mycket att visa vårat illa yrväder Ymer.

Likes

Comments