2017 har precis som 2016 varit ett intressant och utvecklade år med ännu fler mål och framtidsplaner uppnådda eller påbörjade. Tre efterlängtade, eller länge planerade, saker var körkort, Australienresa och högskolestudier. Körkortet tog jag i januari, resan blev av i mars och i augusti började jag en treårig officersutbildning på Militärhögskolan Karlberg. Det är väl årets största positiva händelser. Något tungt och tragiskt var, och är, min morfars bortgång i juni. Precis som med mormors bortgång känns det forfarande overkligt och ogreppbart. Döden är och kommer nog alltid vara min stora fasa, oavsett hur ofta jag kommer få bekanta mig med den. Vila i frid finaste morfar <3

Årets började med jobb som vanligt. Högvakt, sjödygn och vaktdygn löste av varandra och jag trivdes som vanligt väldigt bra ombord mitt fartyg och på flottiljen. Sen var jag ledig i fyra veckor för resan, finns inlägg om den i tidigare inlägg på bloggen. 

Hemma igen forsätte jobbet rulla på, fler övningar, kurs i Karlskrona och även testerna till Karlberg. I maj fyllde jag 26 år, kan erkänna att jag kände en viss åldersnoja över att ”trilla över kanten” och bli närmare 30 än 20. Den nojan har jag haft sen 23 och den kommer och går, är väl ganska normalt antar jag. Hur som helst, jag firade med familjen, morfar och Fredde i Vaxholm som jag brukar. Annat jag gjorde i våras var att springa Vårruset med några kollegor och jobba med rekrytering på innebandy-SM för andra året i rad. Jag väntade spänt på mitt eventuella antagningsbesked till skolan som kom i slutet av maj om jag inte minns fel. 

Sommaren kom och började med en stor övning i södra Östersjön. På en uteservering under en ledig dag i Polen dagen innan vi kastade loss  ringde Cissi och gav beskedet  att morfar lämnat oss. Jag spenderade väl de två veckorna till sjöss med att bita ihop på vakterna och mer eller mindre gråta i min binge på frivakterna. Väl hemma igen fick jag äntligen vara tillsammans med familjen och då var det direkt lättare att andas. Men förutom sorgen hade övningen många givande inslag och jag hade många roliga och trevliga stunder också. Men att vara iväg på ett fartyg utan att kunna ringa hem när man precis förlorat en anhörig är såklart allt annat än vad man kan önska. 

Sommarledigheten började efter övningen och min sista dag som sjöman gick alldeles för snabbt, det var riktigt vemodigt att lämna min arbetsplats och alla fina kollegor för fyra års utbildning (först tre år på skolan sen navigationsutbildning) på andra platser. 

Sex veckor ledigt, jag minns knappt vad jag gjorde. Midsommarfest i Nynäshamn. Morfars begravning i Åkersberga. Hälsade på i Vaxholm flera gånger. Spenderade några dagar i Dalarna hos Freddes farbror. Sen hyrde vi en stuga norr om Gävle (?) några dagar till. Vi åkte till Härjedalen med mammas sida av släkten. Vandrade i fjällen, åt och drack gott och hade det bra. 

Annars så fiskade vi ganska mycket, festade en del, sov för mycket och tränade för lite. Körde Tough Viking i slutet av sommaren, kände mig lite klen men var annars i förvånansvärt bra form ändå. Vädret under sommaren var sådär vill jag minnas, det var ingen strålande sommar och den passerade som vanligt allt för snabbt.

Den 14e augusti var det dags för inryck på skolan. 150, eller egentligen fler, nya ansikten, ny pluton och uppladdning inför fältvecka. Skulle jag säga att jag inte var nervös vore det en fet lögn, men jag kände som ändå som jag brukar göra en trygghet och ett lugn inom mig själv att jag skulle fixa det, oavsett vad som skulle komma. Vilket än så länge har stämt bra. Fältveckan var inga problem över huvud taget, fystesterna inga problem, kurs 1 G, kurs 2 VG, nästa fältvecka som skulle vara liknade GMUns Aldrig Ge Upp var inte ens I närheten. Många nya vänner och överlag riktigt bra människor i kursen. Jag har verkligen haft en så rolig höst. Men det har också varit en del ångest och stress. I början var omställningen ganska jobbig och jag kände en viss separationsångest från förra jobbet och gänget där, sen ångest inför övningarna, hur jobbiga de egentligen skulle bli. Ångest inför plugget i början, ”hur gör man en det här?” Var väl känslan första kursen. Och en del bakisångest har jag också smakat på. Studentliv och kadettliv, det blir ju en hel del festande. En del problem med min relation hemma med Fredde och att få ihop mina ”två liv”. Men utöver det så har det verkligen varit min bästa och roligaste höst på länge, kanske bästa någonsin. Jag har utvecklats som person och lärt mig mycket. 

Nu är det lite julledigt innan studierna sätter igång igen. Jag mår bra, jag och Fredde har det bra. Jag är tacksam över året, lycklig för de fina människorna jag har omkring mig. Syskon och föräldrar, släkt och vänner, min fina sambo... Glad för att min kropp funkar och går att pressa hårt oförberedd men slippa smärta. Den är min maskin och nästa år ska jag ta hand om den och ge den den hälsa den förtjänar. Jag ör tacksam över att studierna inte är på någon överdriven nivå och tacksam över min förmåga att vara lättlärd och samtidigt ha bra ”teoretiskt” minne. Det underlättar.

2017 alltså. Ett spännade år med nya insikter.


Jag har såklart en del mål och planer för 2018. 

Göra mer av:

Leva ett balanserat, hälsosamt liv där jag har koll på läget och inte skapa mina egna problem genom att ta dåliga beslut (det är alltså egentligen inget riktigt problem men absolut en förbättringspunkt). 

Träna regelbundet. Öva på dips. Bli starkare och lära mig springa långt (dvs mer än 10 km) oftare. Äta mycket hälsosammare med fokus på näringen. Dricka alkohol mer sällan. Vårda min också Freddes förhållande. Bli bättre på att plugga i tid, från kursstart. Reflektera mer, helst varje dag, skriva ner det som en dagbok. Bli bra på mina språk! Engelska och ryska blir det 2018.

Göra mindre av:

Motsatsen till göra mer av, dvs äta mindre skräp, festa mindre, spendera färre timmar framför tvn osv. Oroa mig mindre över saker jag inte kan påverka. 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments