Vet ni vad jag skäms lite över? För 7 år sedan hade jag redan fotograferat aktivt i 4 år och detta var det bästa jag kunde få ut av mina bilder haha. At least I tried liksom, men back then såg jag ju mig själv redan som en mästerfotograf. Kan liksom inte hålla med om det idag. Men på sätt och vis är det väl bra att jag hade sånt självförtroende, annars tror jag inte att jag hade varit där jag är idag med fotograferingen. Annars hade jag inte 1 år efter att dessa bilder togs vågat flytta till en annan stad bara för att kunna läsa fotografering som ämne på gymnasiet, och då finns det inte en chans att jag hade kommit in på utbildningen jag läser nu i Skottland. Så även om bilderna var skit och jag idag skrattar åt dem, så är jag glad att jag back then tyckte att de var bra nog för att jag skulle kunna klassas som "fotograf".

Så 2013 - min största inspirationskälla när det kom till bilder var weheartit, som ni tydligt kan se på varje bild jag tog. Jag hade världens hemskaste klädstil - också inspirerat av weheartit, och var mitt inne i mitt fangirlande över One Direction. Jag såg bandet live för första gången (första av fyra eller fem gånger hahaha), var i London för första gången och besökte Madame Tussauds, back then försökte jag intala alla att Louis var min favorit för jag var "speciell och inte som alla andra", men det faktum att det var Harrys vaxdocka jag valde att pussa säger väl allt ändå. De i kön skrattade åt mig för att jag var så exalterad att få vara runt dockorna minns jag hahahah!

Första bilden här var jag så otroligt nöjd över. Jag tyckte att det såg ut som en riktig studiobild och tyckte att min redigering på bilden var helt fantastiskt bra. Den borde bli publicerad i en tidning liksom haha! Som sagt - jag trodde iaf på mig själv.

Jag praktiserade för länets nyhetstidning och fick några bilder publicerade i den - var superstolt förstås. Jag hade löjligt långt hår, bebisansikte och noppade mina ögonbryn alldeles för mycket (därför noppar jag dem inte alls idag, allt eller inget helt enkelt)

2013 var jag i London för första gången som sagt. Jag bestämde där och då att jag ska bo i Storbritannien i framtiden, och hej hallå, just nu bloggar jag ju från min lägenhet, i Storbritannien. Hur fantastiskt är inte det?!

År 2013 började endometriosen bli ett riktigt problem för mig, men jag hade ännu inte insett vad det var då det först var nu mamma började utredas för det. Läkarna övervägde dock cancer där ett tag, det var min första upplevelse av sjukdomen inom familjen. Det var extremt jobbigt förstås och jag grät en hel del, men vid nyår fick vi reda på att det var endometrios, och även om det också är en hemsk sjukdom så väljer man ju endometrios över cancer alla dagar i veckan. Är så tacksam att det var endometrios mamma hade istället för cancer, även om det är en ärftlig sjukdom som även jag fick. Men jag tar min smärta varje dag i veckan över att mamma skulle ha fått cancer. Det är jobbigt nog när min farmor och mormor har haft det, jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara när ens förälder får sjukdomen.

Jag tog alldeles för många konstiga självporträtt på mig själv. Och konstiga bilder på min omgivning, hade ingen ordentlig koll på vad jag fotograferade what so ever.

Jag spenderade antingen mina helger på en skoter i Poikkijärvi eller läsandes i stugan. Mitt Sverigeliv bestod mest utav att undvika Kiruna stad så mycket som möjligt.

Det är ändå något som känns väldigt tryggt med första bilden, utsikten över kvarteret jag växte upp på, hemma. Även om jag nödvändigtvis inte vill bo där så kan jag ändå längta dit.

Back then fotograferade jag bara liggande bilder för bloggens skull, inga porträttbilder. Very weird, men som sagt, trots att jag hade fotat i 4 år tror jag inte att jag riktigt hade fattat grejen än.

#bestofnouw #tillbakablick

Detta är två outfitbilder på mig för exakt ett år sedan. Och jag känner mest: vad tänkte jag här? Haha. Jag tycker ändå att min stil inte har förändrats så mycket under de senaste åren men när jag ser tillbaka på gamla bilder så inser jag att den verkligen har gjort det. Kappan använder jag fortfarande flitigt, den är perfekt och funkar till allt. Men magväskan har legat på hyllan ett tag, tror nog egentligen att jag bara köpte den för att följa magväsketrenden som verkligen, verkligen, verkligen inte var jag. Skorna var också substitut för ett par äkta Dr Martens då jag inte hade råd med det back then. Fick ju tillslut ett par ordentliga Martens, och ni lär ju ha märkt att jag använder det slaviskt, så jag bytte ut dessa skor mot the real deal så att säga. Den där klänningen tror jag inte ens att jag tyckte om back then så vet inte varför jag har på den? Och håret???? Jag hatade ju min utväxt något brutalt, varför färjade jag inte bara bort den???? Får panik haha.

Okej nu skulle ju jag inte djupdyka in i mina outfitval för ett år sedan, jag var dock tvungen att kritisera mig själv lite här för som sagt - hur tänkte jag egentligen?

Hur som helst - jag har suttit och skrollat igenom inlägg från förra årets oktober för att göra en tillbakablick, men jag kände att de där glada bilderna jag försökte visa upp på bloggen, mina fejkade leenden och mysiga kaffedater kanske inte riktigt var sanningen.

Jag var verkligen på botten av mitt liv förra året i oktober. Jag har bara mått så dåligt en gång tidigare och det var när min farmor gick bort. Det var en lång period under förra hösten då jag inte kände någon lycka alls. Jag tror det var i början av november en dag då jag kom på mig själv att vara glad, och då började jag på riktigt gråta för att jag var så lättad över att känna lyckokänslor. Det gör ont i magen när jag tänker tillbaka på det.

Anledningen då - jo, jag och Gustav hade skadedjur i lägenheten. Och då menar jag verkligen SKADEDJUR. Vi hade problem med möss i flera månader och sedan insåg vi även att vi hade kackerlackor. Japp, KACKERLACKOR. Usch, än idag har jag fobi mot alla typ av kryp pga det. På grund av skadedjuren klarade inte jag att vara hemma ensam, så jag spenderade hela dagarna på gymmet och på universitetet. Tillslut, mot slutet av månaden så övergav vi bara lägenheten och flydde ut, det blev för mycket helt enkelt. Vi bodde på hotell och airbnb med en lägenhet vi betalade hyra för men som vi inte kunde bo i, i en hel månad. Det var hemskt. Och mitt i allt detta fick jag reda på att min mormor hade cancer. Det var slag, på slag, på slag, på slag i magen. När jag kände att det omöjligt kunde bli värre så blev det det på något sätt ändå.

Är därför så tacksam för var jag är i livet idag. Idag bor jag i en fin lägenhet, i Edinburghs finaste stadsdel. Den har absolut sina brister (sina många brister) och hyran kanske är lite för hög, men vi har inga problem med skadedjur eller liknande, jag kan vara hemma ensam utan att känna mig livrädd att få en kackerlacka i håret eller att en mus ska springa förbi mina fötter. Men viktigast av allt - idag mår mormor bra, de fick bort cancern och idag har hon inga tumörer. Idag är hon piggare än hon varit på år. Och jag är så tacksam, så otroligt tacksam att det gör ont, över hur mitt liv ser ut idag jämfört med förra året. Det gick verkligen från 0 till 100.

#bestofnouw #tillbakablick

Det här är min sista tillbakablick på ett tag nu, jag lovar.

Sista veckan i augusti för två år sedan åkte jag och min kompis Marre till Rom. Ett drömresmål jag haft på listan länge, länge, länge, jag har längtat till Rom som de flesta längtar till Paris haha!

Så vad gjorde vi då? Allt klyschigt man möjligen kan! Vi åt mängder av pasta, besökte Colluseum. (Idk stavade nog det där fel)

Vi strosade runt efter Roms gator - vi lärde oss fort att tunnelbanan var extremt överskattad där och att det enklaste sättet att ta sig runt var faktiskt att gå, då staden var nog liten för att man skulle kunna göra det! Vi hängde också i "The Roman Forum" var man fick se de rester som finns kvar av det antika Rom. Vi var där supertidigt på morgonen (typ vid 8) så vi var nästan helt ensamma vilket var superskönt!

Ännu mer strosande efter italienska gator.

I mitten har ni en bild på mig som uppenbarligen inte vet hur man posar. (Den bilden hade kunnat bli så bra om jag posade ordentligt!!!!)

Vi bodde typ 5 minuters promenad bort från Fontana Di Trevi så vi var förstås där exakt - hela tiden.

Vi åt gelato minst två gånger om dagen och hann även shoppa lite. Även om jag tyckte shoppingen där var extremt överskattad. De hade typ två affärer vi inte har i Edinburgh - buuu säger jag bara till det.

Mer pasta och ännu mer monument.

Fontana Di Trevi förtjänar faktiskt en sån här stor bild då det är det vackraste jag sett i hela mitt liv, än idag!

Jag spenderade faktiskt en hel dag ensam i Rom, can you belive it? Marre tog ett tidigare plan till Sverige medan mitt plan till Skottland gick sent på eftermiddagen. Det var första gången jag var ensam i ett land på det sättet and I loved it. Senare spenderade jag även en hel dag ensam i Amsterdam, det har fått upp mina ögon för att resa ensam. Men på samma gång är jag så snabb när jag turistar själv så jag hinner se allt på tre sekunder, och då känner jag att det kanske är mer värt att åka med någon annan och verkligen njuta av platsen.

Vi besökte förstås Sixtinska kapellet också. Där var det strikt förbjudet att fotografera, men jag myglade, trots att det fanns vakter som bevakade hann jag få några bilder genom att låtsas som att jag bara var och skrev på mobilen när jag egentligen tog bilder genom selfiekameran haha!

Rom var verkligen precis som jag föreställt mig det! Kanske lite bättre till och med hihi!

#bestofnouw