Inte alla män


På senaste tiden känns det som att vi kvinnor har fått slag efter slag i ansiktet. Från mordet på Sarah Everard i Storbritannien - en kvinna, som var på väg hem, på en trygg gata, pratandes i telefon med sin pojkvän, när en POLIS kidnappade henne och mördade henne. Till de fem kvinnomorden på bara två veckor i Sverige, Palo Roberto tillbaka i uppmärksamhetens ljus, samt de sexuella övergrepp som sändes på svenska TV-kanaler. Det har varit mycket på sistone, och folk, verkar äntligen förstå allvaret i verkligheten vi lever i.
Verkligheten där kvinnor inte ens gå efter deras gata i trygghet då mörket trätt in. Där kvinnor blir ifrågasätta för vad för signaler de egentligen skickar ut, när en man sexuellt trakasserar en trots att man klart och tydligt sagt ”nej” och yttrat meningen ”vi ska inte ligga.”
Poliser våldför sig på kvinnor samtidigt som vi får frågan varför vi inte vågar anmäla? Varför vi väntar så länge med att speak up?
Hur ska vi våga anmäla detta, när vi inte ens kan lita på polisen, de som ska skydda oss för män som detta. Hur ska vi våga tala upp när folk inte ens tror på oss trots att de har bevismaterialet på band?
Jag blir så ledsen, men ändå inte förvånad, vilket kanske är det värsta med allt detta.
Medan allt detta pågår så fortsätts meningen ”Inte alla män”, spridas över sociala medier och jag blir så leds.
Jo, ALLA män. Det är det vi kvinnor måste utgå från. Vi måste utgå från att varje man vi möter på gatan är ett potentiellt hot. Om vi inte gör det så får vi höra att vi fick ”skylla oss själva”, men när vi gör det så är vi ”galna” och ”psykotiska”. Kvinnor kan aldrig göra rätt. Vi är sexobjekt för männen, de får göra vad de vill med våra kroppar och ifrågasätter vi det så är vi feminazis.
Jag litar inte på främmande män, jag litar knappt på män jag är bekant med. ALLA män är ett hot. Det är den sorgliga sanningen.
Och det är männens uppgift att ändra på sig, inte kvinnornas uppgift att skydda sig.


Feminism behövs just av dessa anledningar. Att kvinnor inte kan gå trygga hem på kvällen, fem minuter från deras lägenhet är helt absurt. Att ingen bryter in, mitt under ett övergrepp som övervakas är också helt absurt. Att fem kvinnor i Sverige blivit mördade av män på bara två veckor är även det absurt. Att Paolo Roberto fortfarande få chanser att förklarar sig, och medhåll och ”åh det är så synd om honom som är så utsatt” är också absurt.
Vi alla känner någon som blivit utsatt för en våldtäkt, vi alla har blivit sexuellt ofredade. Men vi känner ingen som våldtar, eller sexuellt ofredar. Är inte det konstigt?
Att mäns första instinkt är att feminism är något dåligt gör mig rädd. De män som inte kallar sig för feminister kan inte jag lite på, och de vill jag inte vara runt. För feminism handlar om att motarbeta händelser som dessa, och har en man ett problem med det så ser jag den mannen som en potentiell förövare.
Det är ALLA män och det är ALLA kvinnor. Vi m��ste sluta låtsas som något annat. Kommer dagen någonsin komma då vi kvinnor kan gå hem i mörker utan att vara rädda? Kommer dagen någonsin komma då hjärtat inte hoppar upp i halsgropen så fort en man kommer för nära oss på trottoaren? Kommer dagen någonsin komma när vi känner oss säkra?
Jag förstår att män också till viss grad känner sig rädda vid mörkret också, absolut. Men ni svävar inte i livsfara på samma sätt vi kvinnor gör så fort vi lämnar vårt hem.
Hemska saker händer män med, jag säger inte emot det, men vi måste se sanningen i detta, det är oftast vi kvinnor som blir drabbade. Därför är detta en kvinnofråga.


Om någon man läser detta - fråga kvinnorna i ditt liv om deras upplevelser. Fråga dem hur du kan hjälpa för att de ska känna sig trygga. Men ifrågasätt inte, ifrågasätt aldrig en kvinna som delar med sig av sina erfarenheter när det kommer till sånt här. För nej vi ljuger inte för uppmärksamhet, vem vill ha just den uppmärksamheten? Ingen kvinna vill få stämpeln man får när man blir utsatt för en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp, det lovar jag er.
Det är upp till er män att bättra er, för att skydda kvinnorna i ert liv.