Jag vill börja inlägget med att tacka för alla fina kommentarer i inlägget där jag skrev om min sorg för min farmor och farfar, det är alltid skönt att höra att andra relaterar och att man inte är ensam i sina känslor <3

Men jag känner att farmor och farfar har fått mycket plats på min blogg medan mormor och morfar kanske inte har fått lika mycket utrymme. Jag känner väl mer att jag behöver skriva av mig när det kommer till farmor och farfar och få ut mina känslor. Men mormor och morfar förtjänar också att hyllas!

Jag har alltid varit väldigt bortskämd när det kommer till mormor och morfar. Medan min farmor och farfar alltid haft 8 barnbarn så har jag och min bror haft mormor och morfar helt för mig själv. Och jag som den egoistiska personen jag är har älskat det. Det har ju därav betytt att vi verkligen gör allt med dem, åker utomlands, firar jul, påsk och midsommar med dem. Vi delar till och med stuggård. När jag är i Sverige är jag runt min mormor och morfar nästan jämt och det är jag väldigt tacksam över. (Under pandemin har min familj isolerat sig så att vi kunnat bilda en "bubbla" med mormor och morfar)

Min älskade mormor förtjänar alla hyllningar i världen! Hon gick igenom ett helvetesår 2019-2020, hon fick lungcancer och fick genomgå en operation som ställde till det rejäl, återhämtningen blev lång. Men hon fixade det. Är så tacksam för att hon fixade det. Ni kanske minns att vi julen 2019 spenderade julafton på sjukhuset med mormor? Det var en tuff period. Men idag är hon piggare än hon varit på länge, hon donar i sitt land som vanligt, lagade julbord som vanligt i år, vill ha skjuts upp på stan för att shoppa, är upprörd för att hon inte får träffa sina vänner på grund av pandemin, ringer och kollar upp på mig och skickar sms lite då och då. Jag vaknar upp varje dag med en sån otrolig tacksamhet för att hon lever och finns kvar med oss, att hon orkade kämpa. För att hon lyckades klara sig igenom det där året är den största gåva hon någonsin hade kunnat ge mig. Under sommaren 2020 var jag så tacksam för att jag kunde vara i stugan, och se henne stå ute och syssla som vanligt. Mormor är en kämpe och jag är så stolt över henne.

Alla som känner mig vet att jag avgudar marken morfar går på haha. Morfar är den bästa människan som någonsin existerat på den här jorden. Det är jag säker på. Ingen kan slå hans snällhet, godhet och lugn. Morfar är det bästa som har hänt planeten jorden och så enkelt är det. Man blir bara varm i själen när man tänker på morfar. Morfar som älskar skidor på TV, som blir så lycklig när fåglarna flyttar in i fågelholkarna efter stugtaket på våren. Som sitter och lyssnar på klassisk musik vid radion. Som kan få för sig att klättra upp och sota skorstenen eller hugga ner ett träd ensam vid 85-års ålder. Han är den mest fantastiska människa jag vet, och jag är så tacksam att jag har honom i mitt liv. Världens finaste morfar, vad hade jag gjort utan honom?

Mormor och morfar är mina två största förebilder i livet och jag älskar dem så. Tack för att ni alltid finns där <3

Jag har så gott som växt upp i mitt farmor och farfars hus. När jag tänker på min barndom kopplar jag den till farmor och farfar och deras hus i Poikki. Jag sov över där nästan jämt och spenderade större delen av somrarna där. Farmor och farfar var två av mina absoluta favoritpersoner på hela jorden, så som far och morföräldrar är för många barn förstås. Farfar var min superhjälte, men just farmor och jag hade en otroligt nära relation. Jag sa ofta att vi var mer som bästa vänner, och så var det nog. Hon var min speciella person. När det kändes som att hela världen var emot mig visste jag att jag alltid hade farmor på min sida i alla fall.

Men 2016 så fick hon cancer, och så dog hon. Fort, hastigt och smärtsamt. Hon hann inte ens bli sjuttio år. Hela världen runt mig rasade då hon dog. När farmor försvann så tog hon en bit av mig med sig. Jag kan inte beskriva den smärtan jag kände när hon försvann. Jorden kändes plötsligt så väldigt, väldigt liten och jag kände mig så väldigt, väldigt instängd. Jag var inte bra på att hantera farmors bortgång. Jag tänkte ofta att jag hellre hade varit den som dog - trots att det såklart är helt normalt att ens farmor dör före sig själv. Men just det här att hon var så ung, och att hon inte var redo själv. Det är något jag aldrig kommer kunna komma över tror jag. Hon slets bort från oss på ett så chockartat sätt att jag än idag vaknar ibland och känner mig chockad över att hon är borta, och chockad över hur grym universum är. Jag blev deprimerad, slutade äta, gick ner så mycket i vikt att mamma tog mig till läkaren. Jag har inte många minnen från hösten efter att hon gick bort alls. Jag minns bara tomheten och ångesten. Depressionen var aldrig något jag kom över själv, men efter nästan ett halvår så träffade jag Gustav och han blev min räddning.

Min fina farfar, min älskade glada farfar, förlorade vi för inte ens tre månader sedan. Det blev en annan typ av sorg. Den sortens sorg då det såklart gjorde ont, men den gick att acceptera. Farfar var 91 år gammal, och han somnade in med sin familj runt sig efter ett långt och vackert liv. Hans tid var kommen, och det var okej. Farfar var inte sig själv efter att farmor dog, och minnet svek honom, åldern rusade ikapp honom, vi var förberedda.

När farmor dog så bröts jag samman totalt. När farfar dog kunde jag le och uttrycka tacksamhet över det långa livet han haft, och den tacksamhet jag känner över att jag hann ha honom i mitt liv i nästan 23 år. Min glada goa farfar, som levde sitt liv för att få andra att skratta, som lös upp när folk samlades runt honom och som alltid hade någon rolig vits att dra. Som jag fått min konstnärliga sida från.

Men det har såklart varit jobbigt att ta farväl av farfar med. Sorgen för farmor kom tillbaka i den vevan förstås. Och så min dödsångest. Man ska inte tänka så men jag kan inte låta bli - jag är konstant orolig för att någon mer som jag älskar på samma sätt som jag älskade farmor och farfar, ska gå bort. Mormor och morfar, mamma och pappa och Melvin. Jag fortsätter tänka att jag inte kommer klara av det, jag kommer inte överleva, när det är dags för dem med. Det är en enormt jobbig rädsla och ångest att leva med.

Detta inlägg skulle egentligen handla om hur man hanterar sorg. Men ärligt talat - jag vet inte hur man gör det. Det är så individuellt också, beroende på så mycket olika saker. Det går inte att ge några tips för sorg, för det finns inga.

Sorg är inget som läker med tiden som många vill påstå. Fem år senare rubbas min balans helt och jag måste stanna och hämta andan när jag tänker på farmor och hur hon försvann, bara sådär. Saknaden blir starkare för varje dag som går snarare än tvärt om. Och smärtan minskar inte. Men man lär sig leva med det, dag för dag. Det enda jag har att säga är att det är okej. Det är okej att skrika, gråta, stänga in sig men det är också okej att skratta och vara glad.

Farmor och farfar kommer alltid att saknas mig. Det kommer alltid finnas två bultande hål i mitt hjärta som de lämnat efter sig, och de hålen kommer göra ont varje gång man petar i dem. Jag vet inte om jag någonsin kommer vakna en dag och vara helt okej med tanken på att de är borta. Men livet fungerar tyvärr så. Vi är födda för att älska och förlora. Det är den grymma verkligheten.

Jag vet att farmor och farfar dansar, skrattar (och antagligen tjafsar lite) tillsammans i himlen nu, och jag vet att vi en dag kommer återförenas där. Det får bli min trygghet, att en dag så ses vi igen.

I början av mars "fyllde" jag och Gustav så mycket som fyra år. Detta gick dock obem��rkt förbi på bloggen då detta blev i samband med min farfars begravning, så jag vet inte, det kändes konstigt att fira. Jag tänkte därför ta och göra ett lite kärlekstema på dagens inlägg istället, för att fira vår årsdag lite såhär i efterhand.

Kärlek för mig är när man kan ta varandra för givet. Detta kanske låter lite konstigt då man alltid får höra hur viktigt det är att INTE göra det. Och det håller jag med om. Men det här med att man KAN ta varandra för givet är en viktig del av ett hälsosamt förhållande tycker jag. Ur den aspekt att man ska kunna lita på varandra villkorslöst och veta att den andra alltid finns där, oavsett vad.

Kärlek för mig är när den andra personen blir ens bästa vän. Det är då ett förhållande börjar på riktigt tycker jag, när det går över från att vara en förälskelse till att det blir en person som verkligen är din bästa, bästa vän. När ni kan ha den där kompisrelationen också. För det är så viktigt att kunna ha roligt tillsammans också, som bästa vänner.

Kärlek för mig är när man saknar varandra när man är ifrån varandra, men ändå vågar ge varandra space från varandra att andas lite, och kunna vara självständiga också.

Kärlek för mig är när man vet om varandras värsta sidor, verkligen känner till allt det dåliga med personen, men man väljer att älska varandra ändå.

Kärlek för mig är att ha en person som verkligen är en del av sig själv. När det verkligen känns som att den personen hör till ens personlighet, if that makes sense.

Kärlek för mig är att uppleva livet ihop. Flytta till nya länder tillsammans, bo tillsammans, resa tillsammans, sova tillsammans, utvecklas tillsammans, allt sånt.

#bestofnouw