Hmm undra vad detta inlägg ska handla om då tro?.. Jooo jag har otur i vanlig ordning och det är en massa fel på min bil som måste lagas.. Den har varit såhär trasig sen jag köpte den tydligen.. fuuun! Så ja.. Jag kommer bli ruinerad delux nu. Men en grej ska dom jag köpte bilen av fixa, vilket är en enorm lättnad! Då det minskar kostnaderna till ungefär hälften. Det är alltså tanken som läcker, så jag behöver en helt ny tank. Så idag ska jag faktiskt åka och lämna bilen hos dom i Birsta så får dom fixa de där. Också får jag hålla tummarna att det blir riktigt gjort så det slipper krångla nå mer med den.

Sen så är det ju såklart ännu mer fel.. hjulinställning måste göras, bussningarna är väck och en länkarm måste bytas osv osv osv.. Kommer inte ens ihåg allt! Min hjärna blir helt mos. Det är i alla fall galet dyrt och jag vill bara grina. Men det måste göras och förhoppningsvis (peppar peppar) så kommer bilen hålla ett tag sen. Men resten av grejerna får en kille här i Fränsta fixa som tydligen är väldigt duktig. Så min bil kommer nog finnas på verkstan ett tag nu framöver. Men det ska jag nog klara av, håller mig ändå mest hemma nu. Men när allt är fixat och klart hoppas jag verkligen att den håller sig felfri ett bra tag framöver.. För jag har verkligen inte råd med allt detta krångel :(

Hej på er finisar! Hoppas allt är bra med er :) Jag har fått en del respons på mitt förra inlägg då jag skrev om hur det är att leva med sjukdomen ME och det tycker jag är superbra! Då denna sjukdom verkligen måste uppmärksammas. Den är väldigt i skymundan och tas inte på allvar av vissa läkare, fast den är så pass allvarlig. Jag vill verkligen kunna nå ut till så många som möjligt med mina inlägg om denna sjukdom och hur den drabbar oss som har den. Den behöver tas på allvar och forskningen behöver mer resurser för att komma framåt. Några som kämpar för att denna sjukdom ska börja tas på allvar och att forskningen ska gå framåt är föreningen RME. Gå gärna in på deras sida och läs om sjukdomen eller om du kan, ge en gåva till forskningen. Jag är själv medlem i denna förening och betalar en årsavgift. Självklart kan vem som helst bli medlem, så vill du det är de bara att bli det :) Man behöver alltså inte ha ME själv eller ha någon i sin närhet som har det. Utan det finns olika sorters medlemskap att välja mellan.

"ME är en allvarlig, kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade. Aktuell forskning talar för att överansträngning utlöser en sänkning av den aeroba energiproduktionen, som tycks bli långvarig eller i värsta fall bestående. Forskning och läkarerfarenheter har konstaterat att ME är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar.

ME kännetecknas av en fysisk och mental aktivitetsgräns samt ansträngningsutlöst försämring. Detta innebar att ME-sjuka är kraftigt begränsade i att använda muskler och hjärna och om man anstränger sig mer än sjukdomen tillåter så sänks den tolererade aktivitetsgräns ytterligare, och man drabbas även av kraftiga utmattande sjukdomssymtom. Det kan ta många veckor innan man har återhämtat sig frän en försämring, men den kan tyvärr också bli bestående."

Vill du läsa mer? klicka här!

Det är över 8 år sedan jag fick sjukdomen ME och att ha levt med den har varit ett rent helvete. Eftersom att jag aldrig blev tagen på allvar av sjukvården fick jag lära känna min egen kropp hur den fungerade och inte fungerade. Jag låg i sängen i ett helt år (efter ett halvår då sjukdomen bröt ut), jag stängde mig inne. För jag orkade inte röra mig, jag orkade inte gå ut, jag orkade knappt gå på toaletten. Ibland hade jag ingen känsel i benen så jag fick krypa till toaletten när det var dags. Jag låg i ett mörkt rum i ca 23 timmar om dygnet med enorma smärtor och trötthet. När jag orkade tittade jag på ett avsnitt av vänner, sen var jag tvungen att sova igen. Jag hann ge upp helt på livet under det här året. Men på något vis tog jag mig tillbaka igen, när jag fick lite hjälp på traven. Men det var allt ifrån lätt. Jag har kämpat som bara f*n och lite till och jag har kommit så otroligt långt idag. Jag har gått från att ha SVÅR ME till MEDELSVÅR ME. Detta hade jag aldrig klarat om jag inte hade varit så jäkla envis. Jag är stolt över mig själv att jag har kommit så långt. Men samtidigt frustrerad att jag stått och stampat på samma ställe nu i flera år. Jag kommer inte längre och jag tvivlar på att jag någonsin kommer komma längre. Det känns som att det är helt stopp nu.. och jag vet seriöst inte hur jag ska orka leva det här livet, resten av mitt liv. Ja, jag mår enormt dåligt och vill inte leva större delen av tiden. Smärtan blir bara värre och värre och domningarna kommer allt oftare. I kroppen är jag mycket sämre än vad jag var för några år sedan och det kommer nog inte bli bättre. Jag tappar saker hela tiden pga autoimmuna nervsystemet som inte hänger med och då blir jag så frustrerad & ledsen att jag inte ens klarar av att hålla i något när jag vill. Jag har tappat hundarna efter vägen ett flertal gånger och paniken är brutal. Som tur är har det alltid gått bra då dom inte ens märkt att jag tappat kopplet. Men jag blir så rädd. Dom är verkligen mitt allt och händer det något med dom så vet jag inte vart jag skulle ta vägen.