En vän till Jocke och mig sa : KLART DU SKA HÄNGA MED TILL BAFTA! Lika bestämt som jag skrev det nu, lika bestämt sa han det.
Att åka till London och få gå på filmgala är inget jag brukar göra, jag nöjer mig med att gå på dom svenska galorna, dvs Guldbaggen, och det är jättekul, men det här var ju nåt alldeles speciellt!

BAFTA betyder British Academy Film Award och den är väl ungefär den tredje största filmfesten i världen, efter Oscars och Golden Globe, så det är inte utan att jag blev lite svag i knäna vid tankern på att jag skulle vara en av dom som frotterade mig på Royal Albert Hall.

Äventyret började redan när jag skulle beställa flyg till London.
Jag är numera ingen van resenär, så jag ringde Ticket för att få hjälp med att navigera mig igenom hela biljettköpet, det finns ju tusen olika förslag om platser och bagage och försäkringar och ditten och dutten att ta ställning till, det var för krångligt! Så en underbar man vid namn Dennis på Ticket tog över, och han fixade alltihop samt satte mig i BusinessClass, på rad 1, med frukost och VIPLounge och annat som han tyckte att jag kunde behöva såhär på min prinsessresa till London.

Väl framme på Heathrow hade Dennis fixat så att det stod en taxi och väntade på mig och körde mig till mitt hotell, The Ned, ett femstjärnigt ställe mitt i smeten som min vän hade bokat rum på.
” Jag har en biljett till BAFTA över, och jag har två rum på hotellet, du får ta det ena, nu hänger du med!” Så sa han till mig veckan innan själva festligheterna startade och vem är väl jag att tacka nej till fantastiska erbjudanden? ( även om jag blev svag i benen över hela grejen)

Kristofer heter min kompis, och han väntade på mig i takbaren på hotellet, tillsammans med vår tredje vapendragare Olof.

Ett par glas champagne och en lunch senare var det dags för att dra sig tillbaka, sova lite skönhetssömn och sen vackra sig inför den stora galan!

Ingen vill vara först på Röda Mattan, inte vi heller, så först gick vi till en närbelägen pub där vi träffade resten av Kristofers sällskap, drack champagne och jag fick öva mig på min engelska som har legat i träda rätt länge eftersom jag håller mig i
Sverige mestadels. Skönt var det ändå att märka att språket finns där någotsånär, jag gör mig förstådd när jag väl släpper oron över att jag inte ska göra det...

Och sen var det Red Carpet, massor med folk, massor med champagne, (Tattinger var sponsor på galan och jag gillar Tattinger!). Vädret var bättre än i Sverige, vi hade fått info om att ” ta gärna med paraply” men också om att garderob inte var nån stor grej, så ytterkläderna lämnades på hotellet. Tur att jag umgicks med gentlemän som lånade ut sina kavajer när jag trots allt frös till sist...

Själva utdelningen av priser var som såna brukar vara. Lite tråkigt och långrandigt, inte så mycket plats för galna infall eller spontana påhitt. Graham Norton var konferencier, ”1917” vann det mesta, utom Bästa manliga biroll som Brad Pitt tog hem ( men han var inte där och hämtade sitt pris. Attans!) och Bästa manliga huvudroll som Joaquin Phoenix fick, med all rätt! Har ni inte sett Joker har ni en höjdarstund framför er, filmen är bra och han är outstanding!
Hugh Grant fick till en liten rolighet när han delade ut pris för Bästa kvinnliga huvudroll till Reneé Zellweger och anspelade på deras tid ihop i Bridget Jones, och prinsparet Kate och William spred kunglig glans åt tillställningen.
Och så var det ju Bob och Al, då, som snodde en del fokus åtminstone i vårt gäng. Alltså Bob DeNiro och Alpojken Pacino , som satt tillsammans och mös.

Och sen var det fest! Middag först. Engelsk mat har jag bara hört talas om, men det var ju ungefär som jag har hört, dvs obegriplig! Konstiga kluttar som inte smakade någonting, det gick inte att gissa vad vi åt, nåt som jag trodde var fisk men som visade sig vara kyckling, efterrätter utan socker.
Det gjorde ingenting. Mat har jag fått förr och kommer att få igen och hursomhelst var våra glas aldrig ofyllda med champagne eftersom vår värd Kristofer är en man som anser att champagne hör till livets nödtorft.
Jag ääääälskar champagne!

Dagen därpå sågs jag och mina två killar i takbaren, åt en god och oengelsk lunch, åkte till flygplatsen och tillbringade väntetiden i en ännu bättre VIPLounge och anlände så småningom till Sverige, massor med erfarenheter (åtminstone jag) rikare.

Klänningen hade jag fått låna av Eva Von Bahr, en kvinna som är oerhört van vid galor eftersom hon själv har blivit Oscarsnominerad för Bästa Mask åtminstone två gånger. Och klänningen, med tre underkjolar varav en en krinolin, och korsettliv, väckte stor beundran, många kom fram till mig och gillade!

Ja, vilken toppkväll! Vilken upplevelse! Vilken lycka att ha vänner som tar en med på såna här äventyr!
Tack till Kristofer och Olof, som inte bara är snygga och trevliga och pryder vilken flickas som helst sida, utan även tog hand om mig och såg till att jag kom rätt och hade det bra och kände mig glad. Samt såg till att mitt champagneglas aldrig var tomt!

Sponsrat inlägg i samarbete med Kortio