Vår semestervecka börjar närma sig slutet. Regnet VRÄKER ner, vi sitter på terassen och måste nästan lyfta på fötterna för att inte bli blöta.. Det är underbart. Och liksom en punkt... Fast solen kommer ju tillbaka och värmen och vi har en hel dag kvar och bad och mys och champagne och ... och ... och ...

Men just nu är det stillhet. Dom sista gästerna i vår hektiska gästvecka har åkt. Kvar är vi och lugnet.

Undrar om älskling planerar en framtid som Jultomten ...

Åza i kvällsljus. @azabrennander Vi tillbringade kvällen på terassen tills myggen tvingade in oss. Jag fattar inte var dom kommer ifrån, var föds dom, i denna torra sommar? Hursomhelst, Åza Tobias o Theo avslutade vår ström av gäster, och hur mysigt som helst var det! Nu är det bara vi! Hand i hand på terassen. Varsin bok. Frid. Vi väntar bara in några grannar på ett glas champagne.... ????

Sova. Det går inte. Värmen och tankarna och en lätt känsla av blää förhindrar det. Håller jag på att bli sjuk? Eller är det bara blandningen av separationsångest och längtan efter att ta tag i livet utanför semestern som får mig att känna mig såhär?

Vi var på en så fin middag hos våra vänner i deras glashus ikväll. Våra andra vänner var också med så det kunde inte vara bättre.

Utom mitt humör då. Eller att Blodmånen inte ville synas bakom molnen. Eller att känslan i min mage är ... olustig på nåt sätt.

Jag har haft en låååång sommar. En härlig sommar, där absolut inget har saknats, jo lite regn nångång och rätt mycket mer av älskling, men av sol och vänner och vin har jag haft ett övermått.

I nattens mörker...

Torsten, min andra älskling, har gått hem. Tomt. Och skönt. Jag får plats i sängen och jag når min man, Totte låg annars som en sedlighetspolis emellan oss i bingen.

Min mage vänder sig.

Sömnen är långt borta, men tröttheten kliar i mina ögon.

Och plötsligt, utanför, hör jag regndroppar mot marken. Och älsklingen, min alldeles egna, underbara, snusar bredvid mig.

Stick iväg, gamla olustmage!

Det blir bra!!

Ja, det finns det ju. Ormar. I paradis. Inte alltid, men ibland sticker dom upp huvudena. Ibland är det jag. Ganska ofta är det jag själv som är eller känner mig som en sur och gnällig kärring, som missunnar alla andra att ha roligt.

Ibland är det nån annan, som anser att saker och ting fungerar fint, och varför ska man ändra på det? Eller, så här har vi alltid gjort, och varför ska man ändra på det? Ibland är det Torsten, som är den gulligaste, men just nu lite ouppfostrad och ung. Ormar sticker upp sina huvuden och retar dom andra, och såna får inte finnas i paradis. Frågan är ju hur man gör för att paradiset ska fortsätta så att alla är nöjda? Så att ingen känner sig trampad på eller överkörd eller missförstådd eller bara i största allmänhet omgiven av gnälliga kärringar?

Igår kväll tog jag ett nattbad. Himlen och havet var precis så rosa och silkeslent och sammetsmjukt som man kan önska av ett nattbad, och inga vare sig ormar eller kärringar var där ( trots att JAG var det...?) Det är nog dags för mig att börja jobba nu. Jag börjar nästa vecka, och egentligen har jag lite ångest över att lämna sommaren och vännerna och familjen och inte minst älskling. Och samtidigt... jag har varit på ön länge nu. Jag behöver nog vara lite mer i verkliga livet snart. Där jag står med fötterna på jorden, där jag vet vad jag vill och vart jag ska och där jag inte måste ta så många omvägar runt vad andra tycker. Det ska bli skönt!