JAG SITTER INTE PÅ FACIT...

Min inläggning på avdelning 94 kan liknas vid en föreläsning. Medmänniskor vill skriva och berätta sin historia och anhöriga har många frågor. På föreläsningar undrar människor hur jag kan vara så stabil och vad jag äter för mediciner. Sanningen är den att jag har föreläst med självmordstankar. Den andra sanningen är att jag inte är mer stabil än någon annan med bipolär sjukdom bara för att jag står på en scen. Jag utför bara mitt jobb och att svara på frågor om medicinering gör jag bara inte. Det är över min kompetens. 

Jag tycker det är viktigt att veta att min bipolaritet är min bipolära sjukdom. Min bipolära sjukdom är ytterst personlig och liknar ingen annans. Jag kan bara berätta min historia. Jag sitter inte på något facit.

Min bipolaritet är ytterst personlig. Med det menar jag att jag inte är lik andra människor med samma diagnos eller tvärtom. Som jag sagt förut uttrycker sig många om ”ups and downs”, vilket jag naturligtvis har, men utöver det så finns det så många andra skov som till exempel mitt senaste, aggreterad hypoman. Om sanningen ska fram har jag varit så förvirrad att jag inte funnit salen jag ska föreläsa i på grund av självmordtankar och när det skedde tog jag ett beslut, att bedriva mitt företag mer som en hobbyverksamhet. Detta för att slippa pressen på att jag alltid skulle vara närvarande för ingen kunde ju ersätta mig eller att jag måste hålla mig frisk för att kunna föreläsa. Det är ingen möjlighet med en psykisk kronisk sjukdom. Jag har aldrig ångrat det valet. Tvärtom, jag tycker det blir mer ���drag” i mina föreläsningar då jag är extra ”hungrig”. Vad jag däremot vet är att jag har inget facit att ge dig som hört av dig nu under min senaste slutna psykiatriska vård men jag kan ge dig ett tips.

Oftast vill människor tacka för min föreläsning (eller liknande) och bara skriva sin livshistoria men det finns alltid någon latent fråga och frågorna är allt flera från anhöriga. Man undrar över hur man ska ställa sig till partnerns bipolära sjukdom. Jag anser mig inte ha rätten att uttala mig om det då jag är den sjuka, inte den anhöriga. Vad jag däremot vet är att anhöriga inte får ramla ur sin anhörigroll. När du känner att du vårdar mer än att vara pojkvän eller mamma då vill jag i alla fall guida dig till den psykiatriska läkaren. Där ska det göras en riskanalys med psykiatrin, anhöriga och den patienten. Detta ska förstås göras när den patienten är i ett stabilt tillstånd. Ni ska samtliga vara överens om vårdplanen och detta papper ska alltid finnas tillhands. När du då kommer till psykiatriakuten kan du hänvisa till det dokumentet och det är bundet i ”laga kraft”, som det heter i juridikens värld. Alltså är psykiatrin skyldiga att göra det som står i riskanalysen. Bipolär sjukdom är en dödlig sjukdom så jag säger det igen till dig som inte förstår. BIPOLÄR SJUKDOM ÄR EN DÖDLIG SJUKDOM OCH SKA TAS PÅ STÖRSTA ALLVAR!

Många frågar mig också hur jag orkar. Orkar? Alternativet är att lägga sig ner och dö, något jag absolut velat göra många gånger, men jag är inte klar än med livet. Min kraft kommer av den smärta jag genomgår varje skov. Varje gång bipolariteten slår mig på käften har jag rest mig upp. Jag hoppas innerligt att jag kommer fortsätta med det.

Så, jag är bara en helt vanlig kvinna som lever med bipolär sjukdom. Att jag inte har några triggers gör det jobbigare att leva med sjukdomen Har jag haft sådana har det sett annorlunda ut men min skov växer sig på i småbitar successivt och sedan har helvetet brakat löst. Jag har inga direkt råd att ge dig förutom att du måste söka vård. Jag har varit jättedålig på det och har heller inte förstått att jag varit aggressiv hypoman i över 2 år men jag är också jättetacksam till mig själv att jag sa att nu får det vara nog och lade in mig.

Mitt facit till dig är att ta hand om dig och lära känna din bipolaritet. Har du inte kommit ”ur garderoben” så gör det omgående. När du lär känna din bipolaritet kan du också berätta det för dina anhöriga. När du kommit så långt har du kommit längre än du trodde var möjligt. Slå dig inte blodig mot din sjukdom utan ta den i handen och gå med den. Och ett facit jag absolut har är, sluta ALDRIG med dina mediciner. Byt om behov uppstår men sluta aldrig. Dina ”highes” har sönder mer än att dom är njutningsbara. Dina ”downs” är inte värda att uppleva. Hoppa över socker, vetemjöl och koffein i din kost så lovar jag att du blir mindre uppvarvad..och kom ihåg, och det går att leva med bipolär sjukdom....

Gillar

Kommentarer