Ett år har förflutit med min blogg och jag kan inte vara mer tacksam över mina läsare. Att bloggen fått så mycket gensvar var inget jag förväntat mig. Eftersom det är mer ovanligt än vanligt att vara öppen med psykisk ohälsa så har kommentarerna oftast inte kommit ut i offentlighetens ljus. Periodvis har min inkorg sprängts av allt från djupa, personliga, berättelser till människor som ”hejar på”. Engagemang, hjärta och hopp. Men också uppgivenhet, ilska och sorg. Jag har gjort mitt bästa att svara men ibland har trycket varit så hårt att jag inte har haft möjlighet att kunnat besvara alla.

År 2017 lovade jag att bloggen inte bara skulle ha ämnen om psykisk ohälsa. Jag vill inte att man ska fastna för mycket ”i det sjuka”. Jag ville att bloggen även skulle genomsyra andra ämnen jag brinner för men så blev inte riktigt fallet. Förmodligen beror det på att jag hade ett mycket dåligt år 2017 hälsomässigt så skrivandet blev min bundsförvant. Jag tycker också att det inte är bra att sitta fast i ett skrivande sjukdomsperspektiv hela tiden även om det psykisk ohälsa som är grunden till att bloggen existerar. Jag hoppas därför att det kommer publiceras mer av andra texter och jag hoppas också att må så pass bra så det blir flera inlägg överlag. Och du själv, väljer förstås vad just du vill läsa.

Just nu fokuserar jag på mitt älskade transportjobb på dagarna med lastbilskort i sikte. Efter det löper jag en halvmil och jobbar med sockerfri kost. Extrema rutiner och motion får mig att må betydligt bättre. Tillsammans med detta ”donar” vi med stabilitet via medicinsk dosjustering av diagnosen ADHD som jag drabbats av utöver min bipolära sjukdom typ 1. Det fungerar men tar tid. Jag har också planer för föreläsningar och börja skrivandet på min nästa bok men allt detta är något som ligger längre fram och är bara på planeringsstadiet i dagsläget. Jag måste få mig själv balanserad först.

Nu försöker jag få till en form av sammanfattning av mitt ”Hälsoår 2017” till bloggen. Vi får se hur det blir. När jag varit överdoserad och medicinförgiftad halva året så är inte minnet på plats direkt. Jag plockar info ur mina anhöriga. Den kommer ta ett tag att skriva misstänker jag och kommer att bli ganska lång. Jag känner att jag måste publicera den texten för min egen skull. Jag vill kunna titta i backspegeln och låna erfarenheter av det förflutna och göra dom till verktyg inför framtiden.

Må gott alla!
Tack för Er support. Ni skänker mig så mycket glädje.

Kärlek C

”There´s no reason for there to be a stigma about mental illness, anymore than if you had any other disorder or diesease.” / Dr. Phil

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag skrivit det på en lapp
ett kontrakt på mitt liv
Jag har skrivit ner all kärlek till mig
för att ge mig all min tid

Jag har skrivit att jag lovar
att alltid vara kvar
Jag har gett mig ett löfte
om allt som jag har
så jag skrev det på en lapp

Jag menade allting förra året
allt jag satte på pränt
Men sakta så glömde jag bort
allt det som jag hade känt

För mina gamla demoner
dom tog den jag ville va
Tog minnet av hela Cecilia
och sjukdomen stal den som var jag

Jag har sett mig i spegeln
och jag har rivit mitt försvar
Jag måste börja om från början
för lappen jag skrivit nu kommer finnas kvar

Likes

Comments

Jag städade upp psykiatrin ordentligt med klorin och Ajax. Tyvärr kunde jag inte använda Ajax ALL-rengöring och städa åt alla patienter utan det här var rent egocentriska skäl och det skäms jag inte över. Det var dags för nystart, dags för personal som såg mig och hur jag lidit de tre senaste åren. Det krävde mycket av mig men när bollen var i rullning fanns det inte en chans att jag backade. Däremot had jag ingen aning om att jag skulle få det resultat jag har fått sedan ett par månader tillbaka…

Jag har alltid skött min bipolaritet … utifrån bästa förmåga. Allt från rutiner till motion och annat jag mår bra av. Det är när dom dåliga perioderna kommer som det inte går och det har jag lärt mig leva med. Men ett skov på över 3 år, soffliggande med en näve i chipspåsen utan socialt liv, ja då är det dags för en läkare att tänka om för länge sen.

Min gamla läkare X hade allt mer de senaste åren ryckt på axlarna över min situation. Att hon var en del av min medicinförgiftning och inläggning på sluten psykiatrisk avdelning i augusti i år var inget som bekom henne.
Under de 3 senaste åren kunde jag komma och säga att jag somnade inte förrän kl. 6 på morgonen sedan flera månader tillbaka. Hennes svar: ”Du får inga fler sömnmediciner. Dom är beroendeframkallande som du vet.” eller om min ångest var värre så blev det samma svar: ”Du får inga mer beroendekallande mediciner.” Det var inte det jag bad om. Jag lade fram min problematik och ville ha stadigvarande medicinsk hjälp. Något var ju hopplöst åt helvete fel! Hennes problem var att lösa det men för varje gång jag kom blev hon allt mer ointresserad av min situation och behandlade mig med samma mediciner i omgångar utan resultat. Att tänka utanför boxen fanns inte i hennes värld.

När jag rev upp hela min situation på Västerås Psykiatri i höstas så fanns det inte ens en enhetschef på plats att ta dom sista besluten och bedömningarna. Jag sparkade läkare X för utbyte. Jag spelade rysk roulette med mig själv som insats men i min värld kunde inget bli sämre. Till sist blev jag tilldelad en ny sjuksköterska. Jag blev oerhört glad då jag haft henne förut och hon är en Cecilia-kopia. Driven. Kör på för hårt. En ”doer” som får resultat. Min nya Ssk, vi kan kalla henne M, ansåg att hela min situation inom Västerås psykiatri var långt ifrån accepterbar och hjälpte mig trycka på om förändringarna jag önskade. Förlåt, förändringarna jag KRÄVDE. Hon såg till att jag till slut blev tilldelad en ny psykiatriker, kallad Dr. C, och jag fick en tid ganska fort.

Redan vid första mötet med Dr. C så kände jag i energierna att henne hade jag förtroende för. När det var dags för andra besöket ville psykiatrin att jag skulle ha en ny läkare på grund av ändrade organisationsskäl. Jag gick i taket! Jag krigade hårdare fast kraften nästan var slut. Dr. C och jag ville jobba ihop så Dr. C och min sjuksköterska gick till den nya tillsatta enhetschefen och sa: ”Så här är läget, så här har Cecilia blivit behandlad … and so on and on” . Tre dagar senare ringde chefen upp mig och bekräftade att jag skulle få samarbeta med Dr. C och min Ssk M, trots att det inte var ”korrekt på pappret i organisationen.” Jag antar att psykiatrin inte kunde backa på grund av det förflutna och var allmänt skitnödiga eftersom jag redan nämnt både patientnämnden och media i samma mening. Min tjurskallighet samt att jag även hade en läkare och sjuksköterska i ryggen gav mig resultat.

På två möten hade Dr. C gått igenom hela min 500-sidiga journal, pratade om ”hyperaktivitet i hjärnan”, och förklarade vad det var samt hur hon tänkte och satte in medicin direkt för det. Vid första tabletten vände mitt liv totalt. Är det så här det ska vara? Kan man läsa böcker och hänga upp sina kläder? Är det möjligt att se en film utan att resa sig hundra gånger? Efter en månad hade hon satt diagnosen ADHD trots att läkare X gjort en stor utredning och sa att jag inte hade det. I all enkelhet sade Dr. C ” Det finns indikationer och utredningar i din journal som absolut talar för ADHD. Att medicinen funkar är också en bekräftelse på det. Det är allt vi behöver veta nu. Vi ska justera medicinen och gå igenom vart du ligger på skalan för ADHD för att sedan fortsätta behandlingen.” Jag kunde ha vilken jävla diagnos som helst, jag brydde mig inte. Allt var fabolus!

Nu har det gått ett par månader. Vi är långt ifrån framme i mål men i alla fall på slutspurten. Jag hoppas att medicinen som hjälper mig så innerligt mycket inte ska ge mig allt för mycket mer biverkningar vid höjning. Dr. C kan ibland ringa på kvällstid bara för ”att kolla läget” och se om jag behöver något. Helt fantastiskt!

Nu har jag fasta tider inom psykiatrin fram till mars. Vi kör kvartalsvis. Ingen kan ”glömma mig i systemet” i 4 månader som förut. Min Ssk M träffar jag varannan vecka och vi gör hälsokontroller för min ADHD-medicin och uppdaterar läget. Dr. C träffar jag en gång i månaden och om mer behov uppstår ska jag säga till. Allt för att jag inte ska underkastas in för vård på sluten psykiatrisk avdelning för att öppen vården skitit i det blå skåpet som sist.

Jag har alltså numer två diagnoser att ta hänsyn till. Bipolär sjukdom och ADHD. Den förstnämnda har jag varit (o)-vän med i många år så nu måste jag lära känna den andra och just denna gång har jag redan märkt hur omgivningen jämrar sig över min nya ADHD diagnos men det får bli ett annat kapitel.

Jag kan helt enkelt tacka min ADHD för kraften att rensa upp Västerås Psykiatri. ADHD gör en till en duracell kanin vilket är positivt i sådana här sammanhang. Nu vet jag varför jag är så extremt handlingskraftig och driven. Att få så goda resultat hade jag inte förväntat mig. Samtidigt som den 12-åriga erfarenheten av psykiatrin kan göra att om en månad ändras allt och man blir biten i arslet igen … men då får jag bli en ”doer” igen.

”I haven´t come this far, just to come this far.”

Jag har inte funnits till eller ens levt idag, om det inte varit för min familj. Min mamma, pappa och storebror har alla bidragit på sina sätt med stöd. Ändå vill jag framhäva ett extra Tack till min mamma som ska vara med på alla möten fast jag inte alltid vill (haha), som ordnar fikakorg och tar ledigt när vi fortfarande åker till Gävle Psykiatri för second opiniun. Jag har aldrig orkat dragit det här lasset utan er alla! Love you all!

Likes

Comments

Det saknas läkare och sjuksköterskor. Det saknas tid att uppdatera min journal. Det finns inte resurser så det räcker till mig. Orsaker men även undanflykter, jag har hört dom alla från psykiatrin. Jag har från uppväxten till nutid, anhöriga som arbetar på chefsnivå inom vården och som hela tiden pratar om att det saknas pengar, tid och resurser. Jag är ganska ”skadad” och insatt i ämnet. Självklart fattar jag grejen men vet ni vad? Det skiter jag i nu. Det är stopp. Jag skiter totalt i om organisationen ska göras om eller inte. Jag skiter totalt i vilka politiker eller läkare som tar vilka beslut. Det är nog nu. Jag tycker inte synd om er längre och nickar inte förstående. Jag ler inte glatt tillbaka mer. Jag är patient, lider och har rätt till vård.

Över 12 års tid har jag hört ursäkterna. Jag kan dom utantill. Dom är detsamma som mina anhöriga pratat om. Frustrationen över att sjuksköterskorna inte orkar eller en organisation som fallerar utan stålar. Jag bryr mig inte längre. That´s it! När ska vi börja prata om oss patienter som varken får tillräcklig eller korrekt vård? Du som jobbar inom området har åtminstone valet att sluta. Jag har inte valet att bli frisk från min kroniska bipolaritet.

Jag är så trött på det här snacket och har varit så förstående. Jag är inte dummare än så att jag inte förstår problematiken men hallå, här är jag. Jag är patient och mår skitdåligt. När ska vi lyfta fram det – ordentligt? Vi som lider i det tysta. Vi som nickar förstående. Vi som kastas som bowlingkäglor från läkare till läkare som många gånger är helt utan kompetens. Problem i organisation, personal eller stålar ska inte läggas på mig. Jag är patient.

Västerås Psykiatri hyrde in en läkare från Göteborg år 2011 och jag skulle, återigen, få en ny läkare vilket blev han. Jackpot för en gångs skull. Då fick jag min bipolära diagnos och det av en läkare från ett annat landsting. En som lyssnade och såg mig. En diagnos 6 år efter insjuknandet! Hallå där, kan vi tala om det liksom? 6 års inpumpade av olika psykofarmaka preparat i min kropp innan en diagnos? Eller min journal på 500 sidor som blivit så totalt sågad av ett annat landsting på grund av bristande information? Eller när en läkare säger till mig ”Jag kan inte göra mer för dig” och där sitter jag med en kronisk sjukdom och en kronisk sjukdom slutar man ALDRIG att behandla. Ska vi tala om det för en stund?

Det tog tydligen över 12 år för mig att få nog. Snacka om tålamod. När jag efter min inläggning i augusti inte blev bättre kände jag att jag behövde ”rensa” omkring mig och få nya perspektiv på min situation. Jag ”sparkade” jag både min läkare och sjuksköterska. Dom hade fått 3 år av mig utan resultat och jag hade fått en medicinförgiftning av dom. Jag mådde bara sämre. Jag mår fortfarande skit. Trots att psykiatrin är en öppen vård och jag har rätten att välja läkare fick jag slita för det. Jag fick en ny sjuksköterska som är suverän. Jag fick till slut en läkare som jag trivdes med direkt på första mötet och jag ska snart på det andra. Men vet ni vad? Sedan tar dom henne ifrån mig på grund av omorganiseringar. Min läkare vill ha mig kvar och behandla mig då hon upptäckt andra saker utöver min bipolaritet. Så vad är problemet? Jo, jag fyller på fel dag i månaden, den dag som inte är hennes patienter. Jo men ursäkta att min mamma inte höll mig i magen två dagar extra. Så nu står jag alltså helt utan läkare … men bra jobbat psykiatrin. Fabolus!

Jag kommer inte att ge mig. Jag rensar upp kring mig för att få in det bästa och kompetentaste för mig men försök inte med snack om stålar och stora personalproblem. Jag skiter i det nu. Det är djungelns lag. Jag först. Jag är från och med nu helt egocentrisk gällande min vård. Så ni andra, ni där uppe på dom höga hästarna, trilla inte ner för jag kommer då fan inte hjälpa er upp igen...

(Fortsättning följer)

Likes

Comments

Det var det 15 augusti i år som jag lyfte luren och ringde till mitt boendestöd. Det var mitt första samtal till henne under alla våra år då jag har enklare för sms. Jag förklarade att mina elva besök på psykakuten under fem månaders tid hade tagit ut sin rätt. Öppen vården hjälpte mig inte utan ignorerade mig totalt. Jag klargjorde för mitt boendestöd att jag dagen efter tänkte packa min väska och åka till psykakuten med en skillnad – att inte åka hem utan att bli inlagd.

Dagen efter kom mitt boendestöd och vi åkte upp till psykakuten tillsammans. Det var inte bara antalet gånger i brist på hjälp utan jag hade också suttit i det där förbannade väntrummet både påskafton och midsommarafton i år. Storhelger för mig var helt enkelt vårdvistelser.
Jag har en fantastisk familj och bästa vän men det fanns, och fortfarande finns, vissa gånger jag inte vill ha dom med. Det blir för mycket, för påträngande. Anhörigas tårar kan jag inte ta hänsyn till. För handen på hjärtat, hur tufft det än är att vara anhörig, så är det inte dom som är sjuka. Det här är min resa. Jag måste få bestämma vägen. Jag måste få ta mina beslut om så än felaktiga. Däremot kan jag min bipolaritet så väl att det snart växer ut en fucking gloria på min skalle.

Väl på plats blev det inga vilda diskussioner på psykakuten. Läkarens samtal till bakjouren och jag blev inlagd. Vägen till avdelningen från psykakuten minns jag inte förutom att jag hade två skötare med mig. Jag kände mig totalt avtrubbad men pratade oforcerat med dom. Att dom pallade! Jag tycker min storebror babblar mycket men han ligger inte ens i SM när jag ligger i VM som manisk. Skötarna rensade ur min väska på saker jag kunde självskada mig med. Jag blev tilldelad mitt rum och fick instruktioner om olika saker som mobil, sladdar och annat jag inte minns. Jag minns att jag fick bevakningskod 2B, dvs den strängaste. Jag fick därför, bland annat, inte vistas utanför huset utan förblev inlåst.

Den första natten fanns en skötare sittande vid sängen och/eller inkommande en gång i halvtimmen. Man sover fantastiskt med all jäkla tillsyn när man har den strängaste bevakningskoden … typ not. Allt för att hålla koll på att jag inte skulle ta mitt liv. Sängen var 80 cm bred täckt med ett tjockt blått galonöverdrag. Lägg sedan ett lakan på det så får du se hur bra du sover när du åker kana i sängen hela natten samtidigt som du är på väg att ramla ur den. Det var faktiskt ett bland de få grejer jag blev riktigt irriterad på. Som patient inom psykiatrin är sömnen vår medicin. Sover du inte ordentligt så blir du mer manisk som sedan leder till en psykos och ja … du förstår helheten. Jag får nog starta en stiftelse och samla in pengar för endast sängar till sluten vårdens avdelningar.

Dagen efter fick jag träffa Dr. Fredrik. För mig en mycket kompetent och bra bemötande läkare. Jag diggar nämligen tydligenhet och vara klara med snacket på en kvart. Han anmärkte på min medicinering dock minns jag inte orden han använde men i stil med ”det här knockar en elefant”. Han förklarade hur han ville HALVERA allt på två dygn (!) och sedan sätta in en annan medicinering. Vi ska ha klart för oss att jag åt två stämningstabiliserande, en antipsykotisk medicin som var totalt överdoserad, lugnande medel, sömnmedicin … ja you name it. Jag svarade kort: ”Gör vad du vill”. Han menade på att han vill ha en dialog med patienten och att det känns bra för mig. Jag förstod honom och svarade igen: ”Du får göra vad du vill. Jag sitter framför dig helt dimmig i huvudet, ångest, manisk och har alla möjliga symptom. Jag är förstoppad och har inte gått på toaletten på 6 dygn. Jag är utöver det medicinförgiftad. Tacka Öppen Vården för det. Vill du lösa det? Så fine, gör vad du vill.” Fredrik förklarade att avgiftningen kommer bli hänsynslös tuff. Skakningar, ångest, kräkningar, trasiga nerver, huvudvärk, lös i magen … sådana saker ingen kan förstå om man inte varit där. Återigen svarade jag: ”Kör!” Jag hade nämligen gett upp min situation långt innan jag skrevs in…

Jag klarade mig ganska bra ändå måste jag säga. Jag förväntade mig fosterställning, skrika efter skötare efter lugnande medicin och annat. Istället hade jag mest ont i magen och vi kämpade med min förstoppning som Öppen Vården ställt till med på grund av alla mediciner. Kanske var det därför jag klarade mig från det värsta. Jag vet faktiskt inte. Har man till exempel ”bara” svår ångest vill man vara inlåst för sig själv i ett rum men jag satt framför tvn. Mycket märkligt!

Saker och ting fungerar annorlunda mellan psykiatrivård och annan vård. Det är ju inte som så att man kliver upp på psykiatriska avdelningar och lägger på sig lite mascara och sprayar håret lite, som på vissa avdelningar inom primärvården. Här funkar det långt ifrån så. Psyket är något helt annat. Här hade vi skägg, okammat hår som var flottigt efter en ECT-behandling, trassligt i en tofs som inte tvättats på dagar för att nämna något. Att duscha var ett krafttag. Vi stank nog periodvis. Skillnaden var att vi förstod varandra.

När jag, på egen hand, skulle gå ut på verandan för frisk luft tyckte jag något saknades. Jag minns inte om handtaget var borta men i nästa sekund slog det mig att det ändå var låst och att jag inte fick gå ut i alla fall. Jag kände nu hur min ångest trängt sig ur varenda por, svetten hade en lukt av ammoniak så jag funderade på en dusch istället och jag klädde av mig lite, virade handduken om mig och gick in i duschrummet som låg mitt emot mitt rum. Suck, ingen duschslang. Jag började inse mer och mer hur det vardagliga jag hade hemma inte existerade där jag var nu. Om jag behövde ladda min mobil fick den ligga i ett inlåst rum och laddas då sladden kunde vara ett kreativt vapen för självmord. Men jag blev varken arg eller ledsen utan tog det för var det var. Låsta dörrar och saknade duschslangar var helt korrekt på en sluten avdelning för att inte självskada sig. I min värld var jag ju inlagd och tänkte inte i banorna att jag faktiskt var inlåst.

Att vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning, där jag tillbringar tiden med andra patienter på ett begränsat utrymme innanför låsta dörrar, är en säregen upplevelse. Jag som manisk blev ju ”alldeles för mycket” för en depressiv person. Eftersom jag i stabilt tillstånd redan är social så tog jag mycket plats men hade inga problem att navigera med andra patienter. Dom allra flesta kom till mig när dom ville prata om något. Jag såg ju ”så stark ut”. Jag vet att jag är en ganska orubblig person men även en stark person behöver utrymme. Dom gränserna behöver jag jobba på men ändå körde jag på … På fikapauserna eller rökpauserna ”styrde jag upp” samtalen, att vi var alla där av samma orsaker men med olika diagnoser. Jag ville att alla skulle känna sig som en del av flocken. När läkaren gav mig 4B i bevakningsgrad, dvs. att jag fick vistas inom sjukhusområdet samt gå till Ica Skiljebo, så var det toppen med frisk luft. Vad gjorde jag istället? Inte ens om jag hade ett ärende själv så började jag återigen styra upp flocken dvs. hjälpa dom andra. Jag samlade in pengar, lappar om vad dom ville ha och knallade iväg. En och annan betalade inte ens tillbaka. Då kommer min favoritskötare, vi kan kalla honom Max, och tog mig åt sidan och sa: ”Cecilia, att du är en ynnest omtänksam person märkte jag första dagen, men hur vore det att tänka på dig själv?” Jag började skratta och sa att det har jag hört förr … av vänner, familj, psykologer, läkare, kuratorer etc. Jag förklarade också att jag försökt ändra på det men jag trivs att hjälpa andra. Max svarade: ”Det är fina egenskaper Cecilia och jag hör vad du säger men se dig omkring. Här som du vistas nu finns inte tillfälle för det. Det handlar om dig nu.”

Jag hade inte förändrats alls. Samma omtänksamma Cecilia utan begränsningar till sitt eget mående. Omtänksam på fel sätt liksom. Men, märkligt nog, tog jag åt mig Max ord för dom var formulerade på ett annat sätt och jag hade respekt för honom.
Trots min oförmåga att sätta gränser så gillade jag det kollektiva boendet jag levde i på avdelningen. Att leva tillsammans med olika människor som jag gjorde gav mig många intressanta perspektiv.

Efter 10 dagars berg och dalbana, den 25 augusti, på sluten psykiatrisk vårdavdelning kändes det lite som att lämna ett hem, en familj. Jag minns reaktionerna när jag blev utskriven där bland annat Max sa: ”Cecilia, du är praktexemplaret på en sluten psykiatrisk avdelning. Du skrivs in, du rensas på mediciner och du får sedan nya. När du kom hängde du inte riktigt med, hade olika symptom och du pratade precis som en manisk person gör. Nu ler du och dina ögon glittrar. Det är underbart för en skötare att se. Du är alltid välkommen tillbaka men ärligt talat, jag hoppas för din skull att vi aldrig ses igen.” Vi skrattade och jag förstod hans ord. När jag tog upp mina grejer för att gå gav han mig en riktigt high five.

Jag hade varit inlåst för fara för mitt eget liv men jag skäms inte. Jag har inte skuldkänslor. Jag har inga sådana där typiska drag för skamsenhet eller liknande. Jag bara undrar hur JAG kunde hamna på sluten psykiatrisk avdelning? Det svaret kommer nog en dag och inget jag fördjupar mig i nu.

Så här i efterhand upplever jag att mångas resonemang att det var som att jag låg inne för någon sjukdom som skulle åtgärdas, deras tankar finns inte på att jag var inlåst för fara för mitt eget liv. Så för att förtydliga för samtliga som läser detta så låg jag på ”Sluten Psykiatrisk Vård Avdelning 94”. Det innebär att jag är lika sjuk som den person som ligger på IVA men jag är psykiskt sjuk. I själva allvaret finns ingen skillnad. Lär er det, för det är kunskap!

När jag stängde ytterdörren till avdelning 94 så ropade Max efter mig att skriva en bok till och jag gav honom ”tummen upp” tillbaka. Jag vinkade till alla medmänniskor igenom glasdörren och stoppade mina hörlurar i öronen för promenaden hem. Mitt huvud var inte dimmigt längre. Jag har nog aldrig varit så ”klar” i skallen på många år. Jag plockade fram en låt på mobilen när jag kom åt en gammal spellista jag inte använt på länge. Jag misstänker att låten av Bon Jovi var ett tecken på min framtid:

”It´s my life and it´s now or never. I ain´t gonna live forever, I just want to live while I´m alive”:

TILL DIG MAX: Många skötare borde lära sig av dig. Du talar och lyssnar till människan, inte diagnosen.

Likes

Comments

Det har gått en månad sedan jag satt inlåst på avdelning 94. Jag har haft 17 dagar i frihet. Jag var bara sjukskriven i två dagar och började sedan jobba direkt. För min del var det ett sätt att tugga in rutinerna direkt och jag mådde knappast sämre än när jag skrevs in på psykiatriska avdelningen. På jobbet blev jag bra bemött när jag kom tilbaks. Jag vill helst att folk inte gör någon stor grej av det men samtidigt måste jag ha respekten för min omgivning att jag faktiskt satt inlåst för faran av mitt eget liv. Jag sitter inte i deras oro utan har nog med att undra om jag själv kommer få tillbaka livet i någon form överhuvudtaget. Så, har så lite som 17 dagar gett något resultat?

Huvudet känns betydligt renare. Jag rensades hårt på mediciner och idag kan jag tänka klart. En ny medicin, som jag ätit förr, sattes in och jag hade inte så mycket tilltro till den. Nu 17 dagar senare fungerar den utmärkt. Den måste justeras men fortsätter det så här så ser jag ett hopp som jag inte sett sedan år 2013. Jag inser också att mediciner jag haft, som inte fungerat, kan plötsligt funka i ett annat maniskt skov. Mina manier är oerhört olika varandra. Men när det kommer till mediciner är jag oftast försiktigt optimistisk.

En dag ska jag skriva om mina reflektioner gällande själva vården där jag satt inlåst. I dagsläget är det helt enkelt för tidigt. Däremot är jag rejält skrämd över hur Västerås Psykiatri Öppen Vård behandlar mig. Jag hade en återbesökstid 9 dagar efter min utskrivning där min läkare frågade mig vilken medicin jag ville ha, vad jag ville att hon skulle göra och mycket mer uppfuckade saker. Dom som känner mig vet att jag biter ifrån men den här gången blev det bara för mycket. Total förlamning som försvar och en själ som redan gjort sitt val innan besöket var över. Jag kommer försöka att byta landsting och hoppas på ett positivt svar. All denna byråkrati tar tid men energi för fight finns nu. Det här är mitt liv och aldrig mer kommer någon få rätten att misshandla mig som jag blivit senaste åren.

Så 17 dagar i frihet – vad har jag gjort? Kanske inte så mycket mer än jobb, vila eller liknande. Vräkt i mig våfflor och druckit Pepsi Max men så idag ringde jag mamma och klagade om hur uttråkad jag är. Rastlösheten äter upp mig inifrån. Ingenting att göra. Ett friskhetstecken. Jag behöver alltså utöka min arbetstid och se över mitt liv. Fortsätta att avgränsa mig från sådant som inte är bra för mig. Högst upp på listan står det att välja bättre matintag, ekonomiska beslut och träning. Det är dags att börja leva på allvar.

Mina föräldrar har två adrenalinbarn. Ett av dom är igång sedan länge och jag…, jag är snart på väg tillbaka…

”Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Av viljan att finnas kvar
Och den himmel jag visste fanns
Ska jag hitta där någonstans…”

Likes

Comments

Min inläggning på avdelning 94 kan liknas vid en föreläsning. Medmänniskor vill skriva och berätta sin historia och anhöriga har många frågor. På föreläsningar undrar människor hur jag kan vara så stabil och vad jag äter för mediciner. Sanningen är den att jag har föreläst med självmordstankar. Den andra sanningen är att jag inte är mer stabil än någon annan med bipolär sjukdom bara för att jag står på en scen. Jag utför bara mitt jobb och att svara på frågor om medicinering gör jag bara inte. Det är över min kompetens. 

Jag tycker det är viktigt att veta att min bipolaritet är min bipolära sjukdom. Min bipolära sjukdom är ytterst personlig och liknar ingen annans. Jag kan bara berätta min historia. Jag sitter inte på något facit.

Min bipolaritet är ytterst personlig. Med det menar jag att jag inte är lik andra människor med samma diagnos eller tvärtom. Som jag sagt förut uttrycker sig många om ”ups and downs”, vilket jag naturligtvis har, men utöver det så finns det så många andra skov som till exempel mitt senaste, aggreterad hypoman. Om sanningen ska fram har jag varit så förvirrad att jag inte funnit salen jag ska föreläsa i på grund av självmordtankar och när det skedde tog jag ett beslut, att bedriva mitt företag mer som en hobbyverksamhet. Detta för att slippa pressen på att jag alltid skulle vara närvarande för ingen kunde ju ersätta mig eller att jag måste hålla mig frisk för att kunna föreläsa. Det är ingen möjlighet med en psykisk kronisk sjukdom. Jag har aldrig ångrat det valet. Tvärtom, jag tycker det blir mer ”drag” i mina föreläsningar då jag är extra ”hungrig”. Vad jag däremot vet är att jag har inget facit att ge dig som hört av dig nu under min senaste slutna psykiatriska vård men jag kan ge dig ett tips.

Oftast vill människor tacka för min föreläsning (eller liknande) och bara skriva sin livshistoria men det finns alltid någon latent fråga och frågorna är allt flera från anhöriga. Man undrar över hur man ska ställa sig till partnerns bipolära sjukdom. Jag anser mig inte ha rätten att uttala mig om det då jag är den sjuka, inte den anhöriga. Vad jag däremot vet är att anhöriga inte får ramla ur sin anhörigroll. När du känner att du vårdar mer än att vara pojkvän eller mamma då vill jag i alla fall guida dig till den psykiatriska läkaren. Där ska det göras en riskanalys med psykiatrin, anhöriga och den patienten. Detta ska förstås göras när den patienten är i ett stabilt tillstånd. Ni ska samtliga vara överens om vårdplanen och detta papper ska alltid finnas tillhands. När du då kommer till psykiatriakuten kan du hänvisa till det dokumentet och det är bundet i ”laga kraft”, som det heter i juridikens värld. Alltså är psykiatrin skyldiga att göra det som står i riskanalysen. Bipolär sjukdom är en dödlig sjukdom så jag säger det igen till dig som inte förstår. BIPOLÄR SJUKDOM ÄR EN DÖDLIG SJUKDOM OCH SKA TAS PÅ STÖRSTA ALLVAR!

Många frågar mig också hur jag orkar. Orkar? Alternativet är att lägga sig ner och dö, något jag absolut velat göra många gånger, men jag är inte klar än med livet. Min kraft kommer av den smärta jag genomgår varje skov. Varje gång bipolariteten slår mig på käften har jag rest mig upp. Jag hoppas innerligt att jag kommer fortsätta med det.

Så, jag är bara en helt vanlig kvinna som lever med bipolär sjukdom. Att jag inte har några triggers gör det jobbigare att leva med sjukdomen Har jag haft sådana har det sett annorlunda ut men min skov växer sig på i småbitar successivt och sedan har helvetet brakat löst. Jag har inga direkt råd att ge dig förutom att du måste söka vård. Jag har varit jättedålig på det och har heller inte förstått att jag varit aggressiv hypoman i över 2 år men jag är också jättetacksam till mig själv att jag sa att nu får det vara nog och lade in mig.

Mitt facit till dig är att ta hand om dig och lära känna din bipolaritet. Har du inte kommit ”ur garderoben” så gör det omgående. När du lär känna din bipolaritet kan du också berätta det för dina anhöriga. När du kommit så långt har du kommit längre än du trodde var möjligt. Slå dig inte blodig mot din sjukdom utan ta den i handen och gå med den. Och ett facit jag absolut har är, sluta ALDRIG med dina mediciner. Byt om behov uppstår men sluta aldrig. Dina ”highes” har sönder mer än att dom är njutningsbara. Dina ”downs” är inte värda att uppleva. Hoppa över socker, vetemjöl och koffein i din kost så lovar jag att du blir mindre uppvarvad..och kom ihåg, och det går att leva med bipolär sjukdom....

Likes

Comments

Dom flesta har väl någon gång blivit så förbannad att dom sagt saker de inte borde. Efteråt har man bett om ursäkt och sedan är oftast saken ur världen. ”Att inte äga sina egna känslor” är något helt annat. För oss med psykiatriska diagnoser, dock allra helst i den bipolära världen, är tillgången till olika slags känslor oändligt och dom är betydligt starkare än hos någon som är frisk och när du sedan inte kan styra dom…ja, vill du veta min mörkaste bipolära hemlighet?

Jag ska berätta en hemlighet för dig. Något som du tycker är chockerande vansinnigt och jag håller med. Du kommer förmodligen se annorlunda på mig efter det. Jag skriver den här hemligheten här, öppet, för jag tycker helt enkelt du ska få ta del av den. Att ha en bipolär diagnos handlar inte bara om euforisk glädje och svåra depressioner eller enkelt kallad "ups and downs". Den handlar också om uppvarvade tillstånd av ilska eller helt plötsligt … någon annans död.

I skrivande stund är jag fortfarande inlagd på avdelning 94 i Västerås. Det har gått 6 dygn och medicinerna leker jojo med själen. Det är utsättningssymptom och insättningssymptom men ta mig fan inga "påsättningssymtom". Däremot har den medicinförgiftning jag fått sakta gjort mitt huvud ”renare.” Jag har en längre väg tillbaka än jag vill erkänna men jag har lagt in mig här och endast ett enda krav; att fullfölja. Jag har skakat, svettat, haft ångest, huvudvärk, illamående, yrsel och jag är fortfarande i ett ganska bedrövligt skick. Jag har förlorat över 4 kg på 6 dagar och när jag kommer ut i friska luften vet jag knappt vart jag är. Förvirringen är förlamande.

Jag har också en lång tid framför mig att reflektera över hur jag hamnade här men det var för ett par månader sedan något blev annorlunda. När jag var som mest medicinerad så följde jag slaviskt mina kriminalserier som vanligt. Efter ett tag insåg jag att en känsla inte stämde. Jag satt där som Cecilia men mina värderingar som jag alltid varit stolt över men just under dessa dagar fanns det en känsla som inte var ”normal”. Tanken var att det är ”okej” med mord. Vi kan diskutera fram och tillbaka gällande nödvärn men det är inte det som detta handlar om. Jag ville absolut inte mörda någon men jag tyckte helt enkelt att mord var okej i ren allmänhet. Mord var något banalt - vem bryr sig liksom? Det var väl här någonstans jag började känna att det var konstigt men inte mycket mer än så. Jag skyllde på min medicinering och att allt skulle stabilisera sig sen. Efter några dagar hade känslan försvunnit. Mord var inte okej igen i min värld igen och jag levde på. OM jag stannat upp då, vad hade hänt? Jag kan inte svara på det utan körde på mitt vanliga liv och det fungerade. Just det, det fungerade men mer än så var det inte.

Mitt i nuet har jag funderat på det här och det innebär just att jag kan inte äga mina egna känslor. Det kan vara en anhörig som smsar mig och frågar läget och jag blir totalt skitförbannad. Då menar jag på en skala du inte ens vet existerar. Jag tycker folk ska skita i att fråga hur jag mår, dom ska inte höra av sig för det triggar bara och det är just så jag känner nu i min aggreterade hypomani/mani. Brutal ilska. Nu vet jag att det är min aggressiva hypomani som talar och inte jag, Cecilia. Nu vet jag att det behöver medicineras för hur många personer vill umgås med någon som är arg hela tiden?

Bipolär typ 1; allt handlar inte om toppar och dalar. Det handlar om ALLA känslor och ALLA känslor blir förstärkta. När du sedan tagit dig ur det skovet måste du ”städa upp”. Ditt omdöme har inte varit bra för det är sjukligt men vilken människa förstår det? Dom har oftast bara vänt sig om och gått.

Mina känslor kan alltså periodvis vara väldigt sjuka och då äger jag dom inte. Om jag är hypoman och talar forcerat så kan jag ibland se gränserna. Jag har alltid varit pratglad men när jag inte kan ta ett steg bakåt och släppa in andra i konversationen då är det hypomani på högre nivå. När jag börjar flörta/ligga med killar och använder dom som spelkulor är jag så manisk att jag behöver läggas in. När depressionerna och ångesten trycker ner mig har jag bara ett alternativt, att leva andetag för andetag.

Den enda slutsatsen jag har kommit fram till är att vara aggreterad (=aggressiv) hypoman/mani är det absolut värsta jag genomgått (läs genomgår). Att ha svår ångest och vara så arg att värken av ilska inombords gör att man som 42-åring ger sig på döda ting, hatar sin bästa vän och kan bara känna avsky till sin egen familj är en mycket brutal känsla. Den äter upp mig bit för bit inombords och tar bitar av mig jag aldrig får tillbaka. Men nu sitter jag här och mord är långt ifrån okej. Att gå och lida så länge jag gjort gör jag inte om. Jag är mitt i livet och min sjukdom har tagit så mycket av mig och tiden av mitt liv och det är något jag är "normalt" arg över. Jag tycker det är okej att känna så. Jag tycker det är okej att inte alltid ha KBT-flosker tillhands om att det blir bättre. Visst hoppas jag det men jag måste få känna sorg över vad den tagit av mig och det är en känsla som jag "äger"...

Likes

Comments