20190920

Har till och från undrat varför jag mår som jag gör. Varför jag beter mig som jag gör. Har alltid trott att det är något fel på mig. Att jag är annorlunda. Inte som alla andra. Och det är väl delvis sant. Jag är verkligen inte som alla andra. Har inte gjort samma saker som andra ungdomar i min ålder. Har inte vart med om lika mycket. Jag känner mig väldigt vilsen i mig själv. Vet inte vad jag vill. Stressar över onödiga saker. Är omotiverad till livet. Övertänker precis allt. Blir avundsjuk & svartsjuk på allt. Men framför allt på K & allt som rör honom. Hatar det. Ogillar mig själv för det så otroligt mycket. Är inte bekväm med mig själv eller med min kropp. Gillar inte mig själv. Känner mig dagligen som jordens sämsta vän och flickvän. Och som jordens tråkigaste människa. Jag går i skolan, förut till jobb, sedan hem, kanske plugga, äter middag och går & lägger mig. Har inget liv. Orkar ingenting. Känner mig ful, dålig och otillräcklig. Olycklig. Blir irriterad för de mest minimala grejerna. Jag förstör mitt förhållande med mitt äckliga humör. Och det gör mig så jävla ledsen. Känner mig sjukt oälskad och tänker alltid att jag förtjänar att känna så. Jag stöter bort folk. Känner mig ofta helt inkompetent och osmart. Har noll erfarenhet av livet. Är 23 år och har gjort vadå? – ingenting känns det som. Jag ser andra runt omkring mig vara betydligt mycket mognare än mig och har kommit betydligt mycket längre än vad jag har. Jag jämför mig med precis alla jordens människor. Speciellt alla jordens tjejer. Alla är bättre, snyggare & finare än mig. Smartare. Jag tar åt mig av precis allting. Jag duger inte till. Inte för nån. Får dåligt samvete bara jag säger nåt till någon. Känner direkt att jag gjort bort mig. Känner mig ofta extremt ensam. Både när jag är hemma själv och när K är hemma. Allt dåligt som händer, händer på grund av mig. Jag blir ledsen. Är fruktansvärt skör på alla sätt och vis. Vill känna mig säker i mig själv. Vill tycka om mig själv. Vill känna mig älskad. Men det är blankt. Jag kan inte vara spontan hur mycket jag än vill. Jag vill inte att mina planer ska ändras när jag väl har planerat. Vill alltid ha allt i en detaljerad plan. Jag har väldigt svårt att se hur jag ska lyckas med mina utbildningar. Får en stor klump i magen när jag tänker på det. Och när jag tänker på mig själv. Blir rädd för framtiden istället för att se fram emot den. Känner mig okunnig och omogen. Vet inte hur jag ska bete mig. Eller vad jag ska göra. Känns som att inflytten med K för lite mer än två år sedan nu hände för fort. Ångrar jag mig? – nej. Men allt har gått så himla fort. Och jag har trott att jag bara har vuxit upp med tiden, men det känns som motsatsen. Känns som att jag stannat. Som att jag inte kommer någonstans i livet. Står och stampar på exakt samma jävla ställe dag in och dag ut. Det händer liksom ingenting. Känner mig helt känslodöd samtidigt som jag känner mig full på känslor. Överfull till och med. Usch känner mig så dålig. Jag inbillar mig att mitt dåliga självförtroende kommer från min barndom och uppväxt. Eller min kurator sa det till mig. Och jag kunde ju inte annat än att tro på honom.Vet varken in eller ut när det kommer till frågan om vart min osäkerhet kommer ifrån. Är det från min uppväxt i skolan? – mycket möjligt. Jag blev mobbad i princip från det som tidigare hette förskolan tills att jag gick ut gymnasiet. Det är en lång tid. En lång tid av att med för jämna mellanrum få höra att du inte duger till. Det fanns personer i mitt liv som fick mig att känna mig extra dålig. Och det är väl därifrån det sitter i, antar jag. Vill fortsätta att prata med någon om mitt mående. Har bara inte tagit tag i det. Dumt av mig. Känns inte som att någon skulle lyssna ändå. Jag har alltid velat hjälpa andra, men har aldrig riktigt tänkt på mig själv.

Gillar

Kommentarer

livetmitt93
livetmitt93,
God kveld 😊nouw.com/livetmitt93
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229