Psykisk ohälsa, Vardagligt, Vård

Sitter i väntrummet på UPM och väntar på att få komma in på ett läkarsamtal, jag är faktiskt nervös som fan. Mamma är med mig i alla fall och jag fick skjuts in till stan + får skjuts hem så det gör att det känns lite bättre.

Jag är så nervös över vad som ska hända, liksom ja vi ska fixa med sjukintyg men är så jävla rädd för att han ska vilja ta längd och vikt etc också senare.

Aja wish me luck, det går nog bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Min historia, Vård

Jag hade nästan skrivit klart ett helt inlägg om DBT, men det försvann. Nu är jag irriterad och måste skriva om ALLT.

Jag skrev i ett äldre inlägg (som går att läsas här) att jag skulle skriva lite om DBT, så nu kör vi.

En lite backstory - när jag var 16 blev jag erbjuden att få börja i DBT, jag hade nyligen blivit sjukskriven, legat inne på psyk, jag levde med självskadebeteende, självmordstankar, självmordsimpulser och andra destruktiva tankar och impulser.

Så först och främst, vad är DBT? - Dialektisk beteendeterapi (DBT) är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig att acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt. - Psykologiguiden

DBT är alltså utvecklad för personer som är psykiskt instabila och destruktiva, terapin går ut på att få stopp på destruktiva beteenden och att skapa ett stabilare liv. Jag kan säga att DBT har verkligen hjälpt mig oerhört mycket, jag slutade att skada mig själv, mina relationer blev bättre, jag har lättare att förstå mina känslor, jag kan kommunicera mycket bättre och jag kan validera mig själv och andra.

Innan man börjar DBT så får man komma på bedömningssamtal där man svarar på massa frågor och får fylla i olika enkäter. Efter några sådana möten samlas alla som jobbar i DBT teamet och gör därefter en bedömning om man kommer bli hjälpt av DBT, och i mitt fall blev svaret ja. Efter det kan jag välja att tacka ja till behandling eller tacka nej. Tackar man jag får man därefter skriva på ett kontrakt att man ska fullfölja behandlingen. Man ska komma på alla möten, komma ihåg sina uppgifter, om man inte dyker upp på 3 möten i rad utan att höra av sig innan så får man inte vara med i gruppen längre. Man blir inte utsparkad, man har fortsatt kontakt och jobbar för att kunna komma in igen/hoppar av om du vill det.

DBT jobbar som i ett "hus", du kommer in i DBT'n längst ner med en dålig grund. Målet är att bygga en stabil grund så att huset kan stå bra utan problem. Huset är alltså en metafor för ditt liv.

  • Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
  • Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
  • Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
  • Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv. - Psykologiguiden

Man har 1 individuellt samtal i veckan där man jobbar med veckokort och tankekedjor, de går ut på att kartlägga sitt mående, förstår varför man agerar på vissa sett samt jobba för att motverka destruktiva beteenden. Tillsammans med kontaktpersonen har man skrivit upp sina mål och jobbar för att uppnå dom. Vissa veckor är samtalen jättejobbiga, ibland har jag gråtit, ibland har jag skakat av ångest, ibland har jag varit arg och ibland har jag varit jätteglad. DBT är en intensiv behandling som verkligen inte är en dans på rosor, men det är så värt det.

Man har även gruppterapi 1 gång i veckan som är ca 2,5 timme. På den första veckan man är med är det introduktion av alla som är där, man går över vilka regler som gäller samt skriver på ett kontrakt. När jag gick på gruppsamtal så började vi alltid med en övning i medveten närvaro så att alla ska landa i terapin och vara i nuet. Efter det går vi igenom förra veckans uppgift vi fått göra och vi pratar om hur det gått. Efter det introduceras vi för ett nytt område ur DBT-boken som vi fått. När det gått runt 1 timme så är det mellis, vi går till ett mysigt rum och äter mellanmål som serveras där och prata om allt möjligt. 30 minuter senare är det dags för fortsatt utbildning, vi går igenom det nya området, kanske kollar på någon film, gör en lek eller lyssnar på musik, vi går igenom denna veckas uppgift som vi ska göra och sen är det hejdå för denna veckan.

De första gångerna jag var på gruppsamtalen var jag jättenervös och rädd, men efter några veckor blev jag bekväm och vågade prata mer. Vissa veckor sitter alla och skrattar och är jätteglada, andra veckor kanske någon gråter eller är väldigt ångestfylld och det är helt okej! Om man börjar gråta på mötet så dömer ingen dig och dom som jobbar där vet om din problematik och kan hjälpa dig.

Vad jag har uppfattad det som är att man bara blir erbjuden en plats i DBT om ens liv är i en "krissituation", dock så kan jag verkligen varmt rekommendera er som mår dåligt att kolla upp DBT på internet och försöka ta vara på en del färdigheter som finns då de är VÄLDIGT hjälpsamma. Vissa kan tycka att DBT är lite flummigt i början men det är verkligen fantastiskt.

Det finns även en DBT app om någon skulle vara intresserad. Det är väldigt bra att bara få lära sig medveten närvaro, hur man hanterar krissituationer, hur man hanterar relationer och känslor etc.

En sida som kanske kan vara till hjälp, jag vet inte. Annars kolla gärna efter något på ex youtube om du är intresserad av all lära dig något från DBT. http://www.dbtselfhelp.com/

Likes

Comments

Vardagligt, Vård

Efter morgonens dåliga start och humör så är det bättre nu. Gick på min svenskalektion, Josefine kom och vi pratade lite och åt lunch tillsammans innan jag gick iväg på mitt första möte på UPM. Mötet gick jättebra så nu ska jag bara få vänta tills jag får läkar+samtalstid, kan ju ta några veckor.

Missade bussen hem så nu sitter jag på tågstationen och väntar på att tåget hem ska komma. Det är jobbigt att bo rätt åt helvete, lokaltrafiken är svindålig. Bussen gick 13.55, tåget går 15.27, rip.

*Update* Inlägget vägrade laddas upp under hela tiden, men nu är jag äntligen hemma i alla fall.

Har även "minimalt" med smink idag för jag försov mig som sagt. Könns väldigt ovant och känner mig inte alls som mig själv. Jag behöver min ögonskugga, heavy eyeliner och stora top and bottom lashes ya know.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Vård

"Jag är inte sjuk nog för att få hjälp", hur många som lider av psykisk ohälsa har inte tänkt det? Jag vet inte hur många nätter och dagar jag tänkt den tanken, att jag inte är tillräckligt sjuk. Jag var inte tillräckligt sjuk när jag inte åt på flera dagar och tränade stenhårt, jag var inte sjuk nog när jag hetsåt och spydde flera gånger per dag, jag var inte sjuk nog när min mens försvann, jag var inte sjuk nog när hela mina armar var täckta av sårskorpor och sår, jag var inte sjuk nog när jag tog en överdos - jag var aldrig tillräckligt sjuk, oavsett hur sjuk jag blev. Jag var alltid tvungen att bevisa för alla att jag var sjuk. Än idag vågar jag nästan inte berätta om mina problem för jag känner att jag inte är tillräckligt sjuk, att jag inte är smal nog, att jag inte mår tillräckligt dåligt, för att bli tagen på allvar.

Det finns så otroligt många som mår jättedåligt som känner att dom inte förtjänar hjälp, folk som kan dö när som helst på grund av sina problem, men dom är inte tillräckligt sjuka, för "det finns folk som har det värre".

Ätstörda personer med en normalvikt eller övervikt är inte tillräckligt sjuka, dom som inte skär djupa sår är inte tillräckligt sjuka, folk som inte får panikattacker varje dag är inte tillräckligt sjuka, folk som inte försöker ta livet av sig hela tiden är inte tillräckligt sjuka. Det finns en mall för hur en person ska se ut och bete sig för att omgivningen ska tro på en när man säger att man är sjuk - och det är så fel.

Oavsett din vikt, om du självskadar eller inte, oavsett hur deprimerad du är, oavsett om du hallucinerar eller inte, oavsett ALLT så har du all rätt att få den hjälp du behöver. Det allra bästa är att få hjälp innan man blir "tillräckligt sjuk", du är redan tillräckligt sjuk. Lider du förtjänar du hjälp och vård.

Hela tankesättet att en person inte är tillräckligt sjuk om den inte är på ett visst sätt är så fel och så oerhört skadligt. Ändå så är det så himla vanligt när det kommer till psykisk ohälsa, för oftast så syns det inte på utsidan för det är PSYKISK ohälsa. Vissa psykiska sjukdomar får fysiska symptom och då måste man verkligen få vård.

Psykisk ohälsa och psykiska problem kan döda om det går utan vård. Vi måste sluta att vänta tills folk svävar mellan liv och död innan dom tas på allvar. Vi måste sluta säga att man ska "sluta klaga för det finns dom som har det värre". Det är ord och handlingar som dessa som får folk att bli sjukare "för att bevisa" att dom är sjuka, det är ord och handlingar som dessa som kan döda.

Hur löjligt hade det inte varit om personer nekades vård för att dom bara bröt foten och inte hela benet? Eller om man väntade och lät cancerceller spridas ännu mer innan man började vårda den sjuka? Varför ska vi behandla psykisk sjuka sämre och varför ska vi som psykiskt sjuka alltid behöva bevisa att vi är sjuka? Man ska inte behöva gå så långt in i sjukdomen innan man får hjälp, för det blir så mycket svårare att bli frisk då.

Fördomarna måste försvinna, bilden av "hur en psykiskt sjuk person är" måste försvinna. Vi måste börja ta folk på allvar när dom pratar om psykisk ohälsa, vi måste hjälpa dom sjuka så fort som möjligt. Allt för många människor dör och lider extremt mycket av saker som kan hindras och enklare behandlas om vi bara tog dom på allvar från första början. Det behövs mer acceptans, mer förståelse och framför allt mer respekt till psykisk ohälsa och personer som lider av det. Vi är fortfarande människor.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Ätstörningar, Depression, Självskadebeteende , Vård, Ångest

Jag vill ge några tips och åsikter hur man som närstående kan "bemöta" en som är psykiskt sjuk. Kommer ta mycket från mitt perspektiv, vad jag hade önskat att folk ska göra, vad som gör saker värre etc. Jag kommer uppenbarligen ta från problem jag själv haft, men de är ganska vanligt förekommande så detta kanske kan hjälpa några.

Att stötta någon som är psykiskt sjuk kan vara jobbigt för en själv också, det kan vara ansträngande eller frustrerande - ge inte upp bara för att personen inte blir frisk på en gång utan fortsätt att finnas där. Personen kommer finnas vid din sida när du behöver hen. Om personen inte redan får hjälp för sina problem så försök att hjälpa den att få hjälp, du kan inte vara din väns psykolog och försöka få hen att bli frisk, för det kommer du förmodligen inte kunna. Men en närstående som är psykiskt sjuk kommer förmodligen behöva lite mer stöd än i vanliga fall.

  • "Gör något som du själv tycker är roligt varje dag.
  • Håll kontakten med kompisar och andra.
  • Försök se till att dina egna fritidsintressen, studier, jobb eller kompisar får komma i första hand. Du ska inte behöva ta för stort ansvar hemma.
  • Försök att åka bort någon gång ibland, sov till exempel över hos en kompis eller hälsa på någon släkting.
  • Det brukar kännas bra att prata med någon vuxen som du litar på om hur du har det.
  • Försök att tänka på fina minnen som du har med den som är sjuk. Det är sjukdomen som har gjort att personen har förändrats." - UMO

Depression

Berätta för personen vad den betyder för dig och visa att du finns där. Säg inte bara att du finns, utan agera. Ge små komplimanger ibland, gör planer med personen ibland, kanske bara komma över och se på en film eller gör något annat du vet att personen har tyckt om att göra. Gå på bio nån gång, gör middag tillsammans, binge watch en serie ni båda gillar, ta en promenad ibland etc, hjälp personen att ta sig ut att göra saker oftare om denne vanligtvis bara ligger hemma. Ta inte för stort ansvar för personen utan umgås som ni brukar ha gjort innan denne blev sjuk.

Kalla inte personen lat, säg inte att andra har det värre, säg inte att den bara borde rycka upp sig, skrik inte och var arg på personen bara för att den är deprimerad, det hjälper inte alls.

Dock om personen börjar ex. skriva mycket om självmordstankar eller kräva att du finns där varje sekund på dygnet är det inte okej och då är det verkligen dags att den får hjälp om denne inte får det redan. Du måste säga ifrån om personen blir oresonligt attached, för du har en gräns själv och du klarar inte av vad som helst, var inte rädd för att säga ifrån om det skulle behövas, men försök att inte låta elak.

Ångest

Samma här, finns där för personen och stötta den när det behövs. Om personen får svårt att andas på grund av ångest hjälp den att andas djupa andetag, hjälp till att distrahera den och få personen att lugna ner sig. Få inte panik om personen får ex. en ångestattack, försök att vara lugn. Om personen har social ångest och kanske har jobbigt att till exempel beställa sin mat på restaurang, hjälp personen att beställa, ibland kanske du får beställa åt personen, ibland kanske det bara räcker med att du är där som sällskap. Jag hade jättesvårt att betala saker i affärer själv förut så jag bad alltid någon att följa med mig fram till kassan och då blev det lättare. Om personen ber dig att hjälpa den med något så gör det, ibland kan du fråga/uppmuntra den att den klarar av att göra det själv men att du kan stå bredvid. Förhoppningsvis får personen någon form av behandling så ångestframkallande situationer blir enklare för denna att hantera och du kommer inte behöva göra något särskilt.

Förlöjliga inte personen för sin ångest, för att den är rädd för något, för att den kanske frågar helt "dumma" frågor, personen frågar det bara för att dennes ångest övertygar den att det är så och personen behöver någon form av bekräftelse. Några tankar jag får är att "den här personen hatar mig för x" så då kan det hända att jag helt random frågar "hatar du mig" varpå personen blir helt förvånad och bara " haha va? Nej verkligen inte".

Självskadebeteende

BLI INTE ARG. Säg inte att den "cuttar" sig, säg inte att andra har det värre och att hen måste rycka upp sig. Ungefär samma saker som med det jag skrev under depression gäller här också. En som självskadar lever förmodligen med mycket nedstämdhet och ångest och behöver någon som finns där och behandlar den som personen den är och inte behandlar den som sin sjukdom eller problem. Det är fortfarande din vän/familjemedlem även fast den skadar sig själv.

Ätstörningar

Säg inte "tänk på barnen i Afrika", "men bara ät", "du ser inte ut att ha en ätstörning" och andra liknande saker som är väldigt nedvärderande och gör väldigt ont att höra. Samma som på allt annat, finns där för personen, hitta på saker, ha kul.

Jag läser nu och ser att det är ganska rörigt, jag vet inte hur jag ska förklara saker bättre. Som sagt, behandla personen som en människa, inte som en sjukdom. Finns där för den utefter din egna psykiska förmåga, försök att hitta på saker, visa hänsyn, ge komplimanger för dennes framsteg eller andra bra saker med personen och ge bekräftelse när personen behöver bekräftelse

Likes

Comments