Psykisk ohälsa, Självskadebeteende

Detta är inte min första sommar med en kropp täckt av ärr, men det kanske är någon annans första sommar med en kropp med ärr.

Det är uppenbarligen väldigt varmt vissa dagar nu på sommaren och även fast det på många vis kan vara väldigt skönt för många så är det även ett stort ångesmoment för andra. "Vågar jag vara barbent/ha shorts? Jag vill också med och bada men jag vågar inte visa mig i badkläder för man kan se mina ärr." är några tankar som jag får kämpa med hela tiden. Alla människor ska kunna vara klädd så att de inte svettas ihjäl på sommaren, oavsett om de har ärr på sin kropp eller inte.

Oftast så går jag omkring med långärmat och strumpbyxor för att dölja mina ärr på sommaren - även fast det är oerhört varmt. Varför? För jag skäms. Jag är rädd för att folk ska stirra, äcklas eller till och med säga något otrevligt till mig och detta är verkligen inte alls ovanligt.

Att se någon med ärr kan absolut vara chockerande och kanske till och med lite läskigt för vissa, men det är såååå viktigt att inte stirra eller göra en stor grej av det. Det är bara hud, personen kan ha kämpat i flera timmar, dagar eller år för att våga visa sig barbent eller barärmad.

Jag själv vågar inte vara bararmad, det är bara för min pojkvän som jag riktigt vågar visa mig utan att skämmas eller vara rädd för att någon ska äcklas eller bli ledsen.

Så för att ge lite tips till er som faktiskt vill dölja er:

•Spetströjor/ tröjor med spetsärmar är fantastiskt, det är luftigt, tunnt och man lägger inte märke till ärr.
• Mesh och semi seethrough "koftor" är också superbra att bara slänga över ett linne - det blir oftast inte för varmt och det döljer ärr.
• Luftiga bomullströjor eller bara luftiga och pösiga tröjor är också superbra.
•Långärmade tröjor som är tunna.

Finns även långärmade klänningar, jag har en som är långärmad har en öppen rygg vilket är superskönt på sommaren. Om du är bekväm med öppen rygg eller croptops så är de verkligen supersköna att ha på sommaren.

När det kommer till benen så har jag mest bara ärr på låren och det är inget som syns så jättemycket. Men några saker som kan fungera om man vill dölja ärr:

•Strumpbyxor
•Långklänningar/kjol
•Tunna bommullsbyxor/ ellet helt enkelt tunna byxor som är luftiga

Det finns även långärmade jumpsuits, jag tycker även att det fungerar bra att ha en långärmströja under ex en t-shirt eller en jumpsuit med spaghettistraps.

Jag hoppas att det kan vara lite till hjälp om någon behöver eller vill dölja sina ärr u der sommaren. Självklart så uppmanar jag att söka hjälp om du fortfarande har ett självskadebeteende - livet fri från självskada är så mycket bättre.

Och till alla er andra, om ni ser någon med synliga ärr - säg inget, stirra inte, behandla personen precis som vanligt.

Lite från förra sommaren.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Självskadebeteende

För lite mer än tre år sedan skulle jag till skolsköterskan för att kolla mitt blodtryck. Jag hade oroat mig i flera dagar inför det, jag tänkte att om jag har på mig en jättetunn tröja så kommer hon inte behöva rulla upp den - och se mina sår. Mitt självskadebeteende var min lilla hemlighet, min tröst, som ingen skulle få röra. Jag vill inte att någon skulle tvinga mig att sluta, jag ville inte att någon skulle veta eftersom att jag skämdes så mycket. Jag var beroende, jag kunde inte sluta, men ingen fick veta, ingen fick stoppa mig - även fast det förstörde mitt liv.

När dagen väl kom så hade jag som planerat på mig min allra tunnaste tröja men nej, sjuksköterskan var snabb med att dra upp tröjan. Hon sa inget först utan tog blodtrycket, sedan sa hon något i stil med "det är många sår du har på armen där" och sedan fortsatte hon med att fråga om jag skar mig själv och sa att hon måste ringa till min mamma och berätta. Jag bad sjuksköterskan att säga till mamma att hon inte skulle prata om det med mig. Hon ringde mamma, jag grät. Hon fixade även tid på BUP åt mig.

Jag kommer ihåg att jag skulle hålla i en idrottslektion med Josefine efter mitt besök hos sjuksköterskan men besöket tog längre tid än förväntat och jag bara grät, så Josefine fick hålla i lektionen själv.

På väg hem var jag så ångestfylld, jag var livrädd för vad som skulle hända. Jag kom hem och mamma var nere på crosstrainern, hon verkade vara arg. Jag antar att hon var upprörd över att hennes dotter skar sig själv. Men senare pratade hon lite, berättade att hon köpt aloe vera gel som jag kunde ha på mina sår så att det skulle läka lättare - vilket jag tycker var fint.

Efter kanske 1 vecka fick jag tid på BUP och eftersom att jag var under 18 var mina föräldrar med på det första mötet. Det var 2 st vi fick prata med, eller ja, det var de som pratade och jag satt arg i ett hörn och snäste ett ja eller nej då och då.

Och där, för lite mer än 3 år sedan började min resa mot friskhet, min resa mot att bli fri från självskadebeteende och destruktiva beteenden. Det har varit 3 jobbiga år med toppar och dalar, stora bråk och massa svårigheter. Vägen är aldrig lätt men nu kan jag faktiskt säga att jag är fri! Det är snart 1 år sedan jag hade mitt senaste lilla återfall och jag tänker aldrig någonsin go down that road again.

Det är möjligt att bli fri från något som känns omöjligt, sluta aldrig att kämpa. Det är värt det.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Självskadebeteende

Denna text är väldigt grafisk och kan vara triggande för de som har ett självskadebeteende eller för dom som håller på att ta sig ur ett självskadebeteende.

Detta är en av många möjliga scenarion, detta är hämtat från mitt liv. Jag vill även förtydliga att jag inte skadar mig själv längre och jag har inte gjort det på 1 år.

Bristen av känslor är alldeles outhärdlig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är helt tom, endast ett skal. Från utsidan så ser det bara ut som om att jag sitter där på sängkanten, helt lugn. Okej, inte helt lugn, man kan se hur jag andas ojämnt, hur mina ben skakar och hur jag sitter och pillar oskyldigt med naglarna som om att jag är uttråkad och inte har något bättre för mig. Egentligen sitter jag och brottas med tankar så destruktiva att vissa skulle gråta om dom visste. Det känns som om att jag har ett stort svart hål i bröstkorgen och det sliter isär mig från insidan. Kroppen är tung, existerar jag ens? Är jag vid liv eller är detta bara en illusion? Huvudet snurrar, jag känner allt och ingenting. Detta är outhärdligt, jag vet inte vad som händer inuti min kropp, jag vet bara att det gör ont. Jävligt ont, och jag vill inte ha det så. Att känna såhär är jobbigt, jag kan lika gärna vara en gråsten ute på vägen, så icke-existerande känner jag mig. Jag är ingen människa, knappt ett föremål, jag är inget och jag är helt betydelselös.

Detta är för mycket, jag kan inte hantera det något mer. Händerna räcker sig per automatik till den lilla asken med rakblad som jag har gömt i mitt rum. Jag tar fram ett rakblad och håller det mellan fingrarna, grandskar det lite snabbt. Detta är min vän, min tröst, det som får allt jobbigt att försvinna en stund, med det är även min största fiende, min ångest och min rädsla. Tankarna rusar i huvudet, ska jag, klart jag ska, nej jag borde inte, fast jo. I ena handen har jag rakbladet som får vandra lätt över mitt lår medan jag letar efter ett lämpligt ställe, i min andra hand håller jag i en svart strumpa som jag ska torka upp blodet med. Jag vill inte slösa på papper och strumpan går bara att tvätta, man ser inte blodet.

Jag hittar ett ställe, pressar ner rakbladet och drar, snabbt. - Har du någonsin hört ljudet när hud delas? Jag kan höra det lika klart nu när jag skriver denna text, som jag gjorde när jag skar mig, det är ganska obehagligt nu i efterhand. Jag kollar ner på benet, en vit skåra i mitt ben, det är inte vitt lönge då blodet börjar att sippra fram, jag blir varm. Det känns bra, jag är i nuet, jag existerar, jag lever. Det svarta hålet som bodde i min bröstkorg försvinner, det följer med blodet ut ur min kropp. Bladet pressas ner igen och ännu ett sår tillkommer, jag blir uppspelt och adrenalinkicken får mig att vilja göra mer. Jag pressar hårdare, tre, fyra till, jag kan inte sluta, en till. Det femte gör verkligen ont, det var lite "för djupt", jag mår illa, svär till tyst för mig själv och jag kommer tillbaka till verkligheten, rakbladet läggs ner. Det bränner, men det känns så bra. Strumpan jag hade i min andra hand pressas mot såren, det svider lite. Hela benet bränner, jag älskar det, jag lever. Att en människa kan bli så desperat att ta sig ifrån sig själv att man väljer att förstöra sin kropp. För det är vad jag var, desperat, allt jag ville var att komma bort från det ohanterbara, jag ville desperat få bort smärtan inom mig. Illamåendet kommer ikapp mig, jag känner mig lite yr. Jag sitter på golvet och bara stirrar rakt ut, sedan på såren, på rakbladet och på blodet som runnit från låret ner till golvet.

Fan.

Det hände igen, jag hatar det. Jag lägger undan rakbladen igen, tvättar såret lite slarvigt och sätter något för såren så jag inte blodar ner min säng. Det gör ont att lyfta benet och gå, fan det förtjänar jag, jag förtjänar all smärta. Jag lägger mig i sängen med långsamma rörelser, benet svider verkligen. I mitt huvud är tankarna fortfarande lugna, jag kan bara tänka på hur det bränner, på ett vis känns det nästan skönt. Jag känner hur såren bultar. Kort där efter somnar jag, lugn och utan mitt svarta hål som förstör mig, jag lever.

På morgonen är jag öm i benet och tom i kroppen. Jag tar av mig "förbandet" försiktigt, det har fastnat i såren så det gör ont, jag råkar riva upp ett sår och jag blöder igen, ett annat sår blöder fortfarande lite sedan igår. Det gör ont, varför gjorde jag såhär, det var inte värt det, jag är så dum. Jag är dum i huvudet, jag förtjänar smärtan. Så jävla äcklig. Varför gjorde jag det igen, jag vill inte.Jag drar på mig jeansen, skiter i smärtan och gör mig redo för en ny dag. Det svarta hålet är tillbaka, huvudet snurrar, kommer jag någonsin ta mig ur detta? Kommer jag någonsin må bra? Jag möter ännu en dag med mitt svarta hål, jag möter ännu en dag med ett krig i mitt huvud. Jag ska inte skada mig själv idag, men jag vet att det kommer hända igen. För mitt liv är ohanterbart, för jag lever inte.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Ätstörningar, Depression, Självskadebeteende , Vård, Ångest

Jag vill ge några tips och åsikter hur man som närstående kan "bemöta" en som är psykiskt sjuk. Kommer ta mycket från mitt perspektiv, vad jag hade önskat att folk ska göra, vad som gör saker värre etc. Jag kommer uppenbarligen ta från problem jag själv haft, men de är ganska vanligt förekommande så detta kanske kan hjälpa några.

Att stötta någon som är psykiskt sjuk kan vara jobbigt för en själv också, det kan vara ansträngande eller frustrerande - ge inte upp bara för att personen inte blir frisk på en gång utan fortsätt att finnas där. Personen kommer finnas vid din sida när du behöver hen. Om personen inte redan får hjälp för sina problem så försök att hjälpa den att få hjälp, du kan inte vara din väns psykolog och försöka få hen att bli frisk, för det kommer du förmodligen inte kunna. Men en närstående som är psykiskt sjuk kommer förmodligen behöva lite mer stöd än i vanliga fall.

  • "Gör något som du själv tycker är roligt varje dag.
  • Håll kontakten med kompisar och andra.
  • Försök se till att dina egna fritidsintressen, studier, jobb eller kompisar får komma i första hand. Du ska inte behöva ta för stort ansvar hemma.
  • Försök att åka bort någon gång ibland, sov till exempel över hos en kompis eller hälsa på någon släkting.
  • Det brukar kännas bra att prata med någon vuxen som du litar på om hur du har det.
  • Försök att tänka på fina minnen som du har med den som är sjuk. Det är sjukdomen som har gjort att personen har förändrats." - UMO

Depression

Berätta för personen vad den betyder för dig och visa att du finns där. Säg inte bara att du finns, utan agera. Ge små komplimanger ibland, gör planer med personen ibland, kanske bara komma över och se på en film eller gör något annat du vet att personen har tyckt om att göra. Gå på bio nån gång, gör middag tillsammans, binge watch en serie ni båda gillar, ta en promenad ibland etc, hjälp personen att ta sig ut att göra saker oftare om denne vanligtvis bara ligger hemma. Ta inte för stort ansvar för personen utan umgås som ni brukar ha gjort innan denne blev sjuk.

Kalla inte personen lat, säg inte att andra har det värre, säg inte att den bara borde rycka upp sig, skrik inte och var arg på personen bara för att den är deprimerad, det hjälper inte alls.

Dock om personen börjar ex. skriva mycket om självmordstankar eller kräva att du finns där varje sekund på dygnet är det inte okej och då är det verkligen dags att den får hjälp om denne inte får det redan. Du måste säga ifrån om personen blir oresonligt attached, för du har en gräns själv och du klarar inte av vad som helst, var inte rädd för att säga ifrån om det skulle behövas, men försök att inte låta elak.

Ångest

Samma här, finns där för personen och stötta den när det behövs. Om personen får svårt att andas på grund av ångest hjälp den att andas djupa andetag, hjälp till att distrahera den och få personen att lugna ner sig. Få inte panik om personen får ex. en ångestattack, försök att vara lugn. Om personen har social ångest och kanske har jobbigt att till exempel beställa sin mat på restaurang, hjälp personen att beställa, ibland kanske du får beställa åt personen, ibland kanske det bara räcker med att du är där som sällskap. Jag hade jättesvårt att betala saker i affärer själv förut så jag bad alltid någon att följa med mig fram till kassan och då blev det lättare. Om personen ber dig att hjälpa den med något så gör det, ibland kan du fråga/uppmuntra den att den klarar av att göra det själv men att du kan stå bredvid. Förhoppningsvis får personen någon form av behandling så ångestframkallande situationer blir enklare för denna att hantera och du kommer inte behöva göra något särskilt.

Förlöjliga inte personen för sin ångest, för att den är rädd för något, för att den kanske frågar helt "dumma" frågor, personen frågar det bara för att dennes ångest övertygar den att det är så och personen behöver någon form av bekräftelse. Några tankar jag får är att "den här personen hatar mig för x" så då kan det hända att jag helt random frågar "hatar du mig" varpå personen blir helt förvånad och bara " haha va? Nej verkligen inte".

Självskadebeteende

BLI INTE ARG. Säg inte att den "cuttar" sig, säg inte att andra har det värre och att hen måste rycka upp sig. Ungefär samma saker som med det jag skrev under depression gäller här också. En som självskadar lever förmodligen med mycket nedstämdhet och ångest och behöver någon som finns där och behandlar den som personen den är och inte behandlar den som sin sjukdom eller problem. Det är fortfarande din vän/familjemedlem även fast den skadar sig själv.

Ätstörningar

Säg inte "tänk på barnen i Afrika", "men bara ät", "du ser inte ut att ha en ätstörning" och andra liknande saker som är väldigt nedvärderande och gör väldigt ont att höra. Samma som på allt annat, finns där för personen, hitta på saker, ha kul.

Jag läser nu och ser att det är ganska rörigt, jag vet inte hur jag ska förklara saker bättre. Som sagt, behandla personen som en människa, inte som en sjukdom. Finns där för den utefter din egna psykiska förmåga, försök att hitta på saker, visa hänsyn, ge komplimanger för dennes framsteg eller andra bra saker med personen och ge bekräftelse när personen behöver bekräftelse

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Självskadebeteende , Vård

Som en person som har kämpat med ett självskadebeteende men blivit frisk så vill jag dela med mig av den delen - hur man tar sig ur ett självskadebeteende. Att skada sig själv är väldigt tabu och det finns så mycket fördomar mot dom som skadar sig. Jag vill bara säga att nej det är nästan aldrig för att få uppmärksamhet, vem som helst kan ha dessa problem oavsett kön, hudfärg och hur "rik" dom är. Ett självskadebeteende innebär oftast att man skäms över vad man gör och man försöker dölja det så mycket man kan, sen är det väldigt farligt och allvarligt. Det finns folk hamnar på akuten på grund av sina skador.

Först och främst, vad är ett självskadebeteende? Själv så skulle jag säga att det är när man vid upprepade tillfällen hanterar situationer,känslor etc. genom att skada sin kropp. Det kan vara att skära sig, rispa sig, riva sig, bränna sig, slå sig, bita sig, sen kan man säga att ätstörningar och sexmissbruk räknas som självskadebeteenden, dock så kommer jag utesluta dessa två i detta.

"Självdestruktivitet kan ta sig många uttryck. Alltifrån subtila beteenden, som att man inte tar hand om sig själv ordentligt, utsätter sig för risker eller för personer som i sin tur behandlar en illa, över missbruk och ätstörningar. Till den yttersta självskadehandlingen - att ta sitt eget liv. Någonstans där emellan hamnar det man oftast menar med självskadebeteenden, det vill säga att människor tillfogar sig själva fysiska skador" - Källa

Min "metod" att skada mig var genom att skära mig och det är nog den formen dom flesta tänker på när man pratar om självskadebeteenden. Eftersom det är den formen av självskada jag levt med så kommer jag utgå ganska mycket från det, allas självskadebeteenden är unika men man har ändå mycket gemensamt.

Först och främst, för att bli fri ett självskadebeteende måste du slänga bort eventuella redskap du använder dig av. Om du har dessa föremål tillgängliga i ex ditt rum när du vill skada dig är det så oerhört mycket svårare att bli frisk. Att göra sig av med sina redskap kan vara jobbigt, det finns någon form av trygghet att ha dom, men dom är dåliga och skapar bara lidande.

Berätta för någon, om du skadar dig mår du inte bra och behöver hjälp, det finns en orsak till att du skadar dig och för det ska du få hjälp och stöd med. Att öppna upp om sina problem kan vara superjobbigt men lita på mig, det är så värt det och du förtjänar all vård och stöd som du behöver.

Distraktion. När "suget" eller begäret att skada sig kommer, distrahera dig med något. Exempelvis se en film, kolla på en serie eller youtubers, läs en bok, rita, skaffa en "adult colouring book", måla naglarna, sminka dig, styla håret, ta en tupplur, lek med djur, gå på en promenad, prata med en kompis eller bara gå och sätt dig där ex din familj är, då är du inte ensam. Något annat som hjälpt mig hantera många ångestanfall är att andas i fyrkant.

Något som är jätteviktigt när man ska bli frisk från något är att man bestämmer sig för det och att man verkligen vill det. Vill man inte så kommer du falla tillbaka igen. Svackor och återfall kommer komma, det är en del av tillfrisknande och det är jobbigt, att bli frisk från något kräver ofta mycket ansträngning, tårar och viljestyrka. Vissa perioder kommer vara lättare, andra jobbiga, jag tänker inte ljuga och säga att det kommer gå jättelätt och att du kommer må fantastiskt, för det kommer du förmodligen inte. Vissa vänder sig till andra metoder att skada sig på, därför är professionell hjälp jätteviktigt.

Har du ett återfall är det viktigt att du inte tar det för hårt och att du fortsätter att kämpa, upp i sadeln igen liksom.

Något annat jag kan rekommendera är att browsa DBT videos, inlägg etc. DBT har hjälpt mig jättemycket och det finns väldigt mycket bra med det. En väldigt bra person på youtube är Katie Morton, hon postar mycket videos om olika sjukdomar, tips, hjälp etc och det är värt att kolla in!

Jag hoppas verkligen att detta hjälper någon på något vis, ger någon mer tips etc. Thanks for reading och hoppas du har det bra!

Likes

Comments